Jag stod i vardagsrummet och tittade lite slött på en bunt med böcker som skulle flyttas från golvet till hyllan med de allra vackraste böckerna (röda och guldiga). På ovanvåningen. Gah.
Jag tittade på böckerna och tänkte ”nämen de här har ju legat här i en halv evighet, det är väl jättedumt”. Och inget grovsoprum har vi.
Jag tog sedan ett bestämt steg framåt och den stora bunten i famnen och så sprang jag på relativt lätta ben uppför den mångfärgade trappan och satte in de vackra böckerna i rätt bokhylla.
Sedan stannade jag till. Tittade på böckerna och tänkte ”jaha”. Tittade på mina egna fötter och tänkte ”jaha?”. Lyfte blicken och såg det halvmålade taket och sa högt:
– VA?
För halvsprinten uppför trappan hade jag ju genomfört utan större problem. Knävlarna som har hindrat mig sedan i april 2012 och som fick mig att storgråta så sent som för en dryg vecka sedan … gjorde inte jätteont.
Så. Nu ber jag er alla att säga peppar peppar och knacka er själva i huvudet eller annan lämplig träyta. Det här med knäna kanske kommer att ordna sig trots allt.
