Hoppa till innehåll

Etikett: granne

Dum dag!

Fredagen den 16 mars var en ”sån där dag” när nästan allt blev fel. Förmodligen kortades mitt liv med flera minuter pga. hjärtklappning och bekymran.

Det började i ottan, när jag skulle ta bilen till radion för att prata om dialekter – men blott förardörren gick att öppna. Det berodde inte på is eller kyla eller okunskap om dörrhandtag, utan på något elektriskt mankemang. Att inte kunna öppna alla dörrar kan man ju leva med, men vår bil hade under den förhållandevis kalla natten (– 16 °C) bott under ett framrutetäcke som gnistrar och glimmar som stjärnorna på himlen. Och som kläms fast i de båda framdörrarna för att skydda framrutan från isbildning.

Tidsbristen (och väldigt mycket oskrapad is på alla andra rutor) tvang mig till slut att helt enkelt riva sönder täcket för att sedan köra iväg på två hjul i kurvorna.

Det sönderslitna biltäcket och den jättelåsta bildörren. (Låter som en kioskvältare.)

– Pling-plong, pling-plong, pling-plong sa det i min mobil på väg till Sveriges Radios redaktion.

”Jag såg dig när du var arg på din bil!” skrev en kompis som tydligen hade kört förbi huset när jag kämpade med dörrarna.”

”Tips: Nya vindruteskydd finns billigt på Biltema!” 😉 skrev en annan kompis som nog hade kört förbi mig precis i slitögonblicket.

”Gud vad du såg arg ut nyss” skrev en tredje bekant som hade sett mig slänga biltäcket i buskarna vid huset.

Mina egna tankar gick mer åt det här hållet:

”Hm. Skriver de sms medan de kör bil?”

Radioprat om det där “jo” som man uppåt landet säger på inandning. Det stavas på dessa två sätt.

Efter radiosnacket, var det dags att handla mat. Jag fyllde tre medhavda tygkassar på Lidl, och fick sedan se en av dem spricka med ett ritsch! så att ägg, apelsiner och konservburkar rullade omkring på parkeringsplatsen. (Faktakontroll: äggen rullade verkligen inte. De gick sönder inne i sin fina kartong.)

Och så till dagens stora begivenhet.

Vad kan ha hänt här, eftersom gräsklipparen och fotbollar samt diverse annat plötsligt är ute på snömattan?

– Mamma! Det sprutar ut vatten i förrådet under huset! vrålade plötsligt den annars så kolugne Tjugoåringen när jag precis hade satt mig ner med en het potta te.

Jag sprang ut, såg vattenkaskaden och förstod att han inte skojade, sprang ner i källaren och vred av huvudkranen, sprang till huvudsäkringen och knäppte av all ström, sprang ut igen och konstaterade att mina stövlar funkade bra.

Röret som leder till utomhuskranen hade lossnat från sitt ställe (utan att gå sönder, underligt nog) och sprutade vatten (sedan vem vet hur länge) fullständigt hysteriskt – som när man sätter en brandspruta på full sprutt. Jag ringde försäkringsbolag, letade pumpföretag, satte igång en jakt på uppdragsgivare som ju inte kunde ha möte med mig, berättade allt för Den djefla mannen som jobbar i Berlin, ställde in laxmiddagen (yay, pizza!) och såg till att dokumentera allt.

– Pumpa läns! sa jag till mina pumpare när de äntligen kom.

Pumpföretagets fantastiska pumpbil pumpade loss.

Under tiden som pumpen pumpade och vattennivån sjönk, pratade jag med pumppersonalen, som berättade att det hade varit en hektisk dag för att alla rör överallt hade sprungit läck. Pumpbilen hade åkt som en flipperkula mellan städerna i Sörmland och den enda förklaringen som stod till buds var:

– Det är fredag. Allt händer på fredagar.

En annan fredag hade de blivit hotade med pistol när de kom för att pumpa. En gång hade kunden legat död när de kom fram. En tredje gång hade kunden bara velat bjuda på kaffe; översvämningen var puts väck.

Många översvämningskunder är förresten  fullständigt övertygade om att det är pumpföretagen själva som orsakar alla översvämningar.

Nu har vi städat undan alla prylar, slängt allt som har förstörts (bl.a. 20 tillplattade flyttkartonger som inte har sett solen sedan 1998), lagt tre stycken skidor och sju stycken stavar i en hög ovanpå fem pulkor, flyttat på åtta sommarhjul och elva navkapslar samt placerat tre finfina hammare i den inte lika fuktiga källaren.

Dagen avslutades med att Elake Grannen (vem det nu är) berättade om sin upprördhet i ännu ett anonymt (hot)brev som låg i postlådan.

Ska jag erbjuda någon lite korrläsning?

Jag och barnen gick då ut och hällde tio kilo salt och grus på den 100 meter långa trottoaren som vi betalar kommunen dyra pengar för att röja.

Så himla halt var det faktiskt inte.

Nu till det allra mest spännande i översvämningens kråksång: bakom vedstapeln som syns i filmerna, finns ett tillslutet utrymme som inte går att nå, och som sägs innehålla blott lite luft och damm. Hålrummet (eller vad man ska kalla det) syns på planritningarna och vi har känt till det sedan 1999, men nu finns en stor risk att vi måste bryta upp väggen för att kolla om det har läckt in vatten där.

Jag är helt övertygad om att det rymmer en skattkista. Eller ett mausoleum. Eller champagneflaskor från 1932. Eller …?

Share
76 kommentarer

Sånt man gör när ingen ser …

… och dessutom kanske gör det mot bättre vetande? Vad tänker ni på då?

Ja, det kan vara näspetning medelst kråkätning. Det kan också vara stölder och mord samt smäll av bildörr mot annan bildörr på undanskymd parkeringsplats. Men det kan vara sådant som irriterar en fembarnsfamilj i ett gult, fult hus också:

Kissning på brevlåda, nej förlåt, postlåda. (Heter det ju. Men det känns fel. Postlådan känns gul och brevlådan känns som om den står vid tomtgränsen – och så är det precis tvärtom.)

Hundarna i grannskapet har i alla år kissat på vår brevlåda eller på (den i och för sig fula) cementgrindstolpen intill. När jag förra gången skrev om problemet fick jag i kommentatorsbåset tips om

  • hagelbössa
  • tabasco
  • hundskrämma
  • taggtråd
  • elstängsel
  • vattenspruta.

En gång stod jag av en slump med en kamera i handen i fönstret och tittade ut, när en herre med hund kom och kisspausade på stolpen. (För säkerhets skull: jag såg endast hunden lyfta på benet.) Då smällde jag av en fotoblixt för att skrämma dem. Detta är i och för sig helt ointressant eftersom jag inte har den blekaste aning om just dessa slutade kissa på oss eller ens blev skrämda; av uppföljningskontrollen och bilden blev intet.

Men nu verkar vi ha kommit på hur man ska hantera hundarna. Detta funkar!

Man är vänlig! (Brevlåda? Njaeh, vi orkar bara inte vara korrekta språkpoliser i kontakt med den kissande pöbeln.)
Share
26 kommentarer

Ska vi plocka äpplen i vår trädgård?

Högt uppe från husets andra våning ser jag en uppfinning som utvecklas i trädgården. Det är Nioåringen (som har klättrat i bloggen förut) och Tolvåringen som far omkring i det kala äppelträdet. Från trädet går en … planka? En rutschbana? Ett rör?

En trädsnabel?

 

Aha, gamla stuprännan* som den djefla mannen skaffade för tre år sedan, men som vi inte vet vad vi ska göra med. Men varför landar inte äpplena i skottkärran?

*) Cool, inititerad uppdatering efter en kommentar: 

”Nu vill jag inte förstöra stämningen så här på fredagen, men föremålet som lutar mot trädet är en hängränna. Det finns stuprör och hängrännor, men icke stuprännor.”

Tack, Pribus!

Skymningen kom och gick medan barnen hade julgransplundring i äppelträdet. 

 

Fem kilo äpplen håller nu på att ruttna ihjäl i köket som pga. branden inte ser ut som ett kök utan som ett källarförråd. Då är det mysigare i Bästisgrannens soffa, där jag sitter eftersom vårt hus håller på att tömmas inför tak- och golvrivning. Packtjejerna och flyttgubbskillarna måste ha gått på pedagogik- och charmkurs eftersom de kvittrar som fåglar och tittar mig i ögonen samt svarar snällt på frågor som är så dumma att de måste nedtecknas och sparas för eftervärlden.

– Är det tungt?
– Nejdå, 40 kg böcker tar jag med lillfingret.
– Är 150 lådor med böcker normalt?
– Ja, så här ser det ut i alla hem.
– Ska jag öppna dörren åt dig?
– Nejdå, jag har superkrafter och går rakt genom den bara.

Och inget kaffe kokar jag åt dem heller.

Vi bor alltså kvar hemma hos Bästisgrannen. Visserligen är vi ju vana vid trång samvaro eftersom de bodde i vårt hus för tre år sedan. Men jag tror att vi är störigare än de, eftersom vi

  • är sju personer
  • har tonåringar som äter som Gargantua
  • gör skidbacke på osten
  • gör kratrar i smöret
  • lägger tandborstar på spisen/i kylen/under tv:n
  • inte kan vara tysta.

Felåt, liksom.
____________
Uppdatering: Cecilia N kom med det fullständigt självklara namnet på barnens uppfinning – äppelbanan.

Share
18 kommentarer

This is your wake up call …

… fast så sa han inte, han som ringde strax efter sju i morse. Han sa med inte särskilt mild och vän stämma:

– Ja hallå, Byggaren här. Det ligger inte nån nyckel där det ska ligga en nyckel och nu ska det faktiskt in en rörmokare i huset!
– Rörmooo… eh?

(Whiskyrösten från igår satt i och jag visste inte att vi hade behov av en rörmokare just nu. Hade rören månne sprungit läck under natten?)

– Ja, nu!
– Oj, jaså, du menar Bästisgrannen, oj, förlåt … å hennes vägnar. Jag ska genast … kommer strax … hejdå.

Knuffkontakt klockan sju på morgonen. Tänk om det hade varit så här istället:

– Hej, förlåt att jag ringer och väcker dig, men vår rörmokare kommer inte in i Bästisgrannens hus.
– Men ringer du och väcker mig för en sådan struntsak? Jag var faktiskt uppe jättesent igår!
– Jo, förlåt, men … nyckeln? Skulle du kunn…
Nuuu? Vad är det egentligen för arbetstider ni har, va?

Hu. Nej, idag ska vi alla vara snälla mot varandra och ha blommor i flätorna, säga tack och förlåt och hjälpa gamla tanter över gatan. Idag är vi alla scouter, tycker jag. Sedan kommer matchen mot Tyskland på midsommardagen. Då kan vi kanske få bete oss som djur igen?

Share
9 kommentarer

Bästisgrannen

Jag och Bästisgrannen träffades när vi var 12 år. Vi gick i samma klass, valde samma gymnasielinje, gick samtidigt på High School i USA (fast hon i Iowa blev ”promqueen” och hade pojkvän, medan jag i Dallas bara hade håriga ben och blev kallad ”the Swedish n*ggerlover” [där *=i, man får inte skriva sådana ord för då får sökmotorerna spunk] och hon trivdes och jag från dag 1 räknade ut hur många dagar jag var tvungen att bo kvar).

Efter gymnasiet flyttade vi ihop i ett minikollektiv med en tredje tjej på Söder i Stockholm. Efter endast ett halvår var vi så osams att vi inte talade med varandra på två år. Sedan blev vi kompisar igen, men hördes bara av till födelsedagar och bröllop och barnafödslar. Plötsligt, år 2000, bodde vi grannar i en mellansvensk stad som ingen av oss hade någon som helst anknytning till. Nu är vi så tajta att om den ena familjens bil är borta, ringer den kvarvarande familjen och säger ”Va, vart har ni åkt utan oss?”.

Nu i vår sker det onämnbara. Hennes hus möglar, ruttnar, sänder ut livsfarliga ångor och måste totalsaneras och plastas in för en miljard kronor som banken vill ha triljoner i ränta för. Hon, hennes man och två barn måste flytta hem till oss. I tre månader.

Vad gör man nu? Leker man korridorkök? Letar upp instruktionsböcker från flower power-eran?

Nejdå. Vi får helt enkelt sätta på tvättmaskinen med större frekvens, banka upp ännu fler krokar i hallen, städa ur kylskåpet och köpa vin oftare.

Uppdatering: Kom just på att jag måste tacka försynen. Bloggvirke kommer ju att serveras på silverbricka varje dag under dessa tre månader. Tack.

Share
18 kommentarer