Med tanke på att jag är superduperallergisk mot pälsdjur, borde rubriken här ovan kunna klassas som klickbete – eller kanske i alla fall som lite braskande? Read all about it!
I januari bloggade jag om 2026 års kristallkula, och på bloggbåsvis skrev Karin då helt off topic:
”Bakom Bellmans byst på Djurgården begravdes katten Rosa på 1880-talet. Hon var tryckerikatt på Beckmanska boktryckeriet med anor från Lars Johan Hiertas tid och typograferna bildade ett Rosa-förbund, som varje år träffades för att högtidlighålla minnet av Rosa. Jag får sån lust att återuppliva Rosaförbundet!”
Karin bloggade även om hur katten Rosas människor sörjde henne:
”Det blev sorg och saknad inom officinen och Rosa bäddades i vitaste pappersspån från bokbinderiet i en gammal stillåda och fördes högtidligen ut till Djurgården, där bakom Bellmans byst stoftet nedgrävdes i jorden.”
På något sätt lyckades vi i kommentatorsbåset komma ihåg att vi redan i januari yrade om att Bokens dag den 23 april skulle vara ett utmärkt tillfälle att på något sätt hedra denna katt (trots att hon förr firades i augusti). Jag gick in på KB:s tidningssajt (där alla tidningar som är över 100 år gamla kan läsas gratis) och fann detta från 1920:
Det var tydligen så att alla tryckerier hade katt. Förmodligen har det att göra med det olämpliga i att ha möss fritt springande och ätande bland alla trycksaker – men det var så självklart att termen ”tryckerikatt” inte förklaras någonstans.
Så … den 23:e dennes samlades vi på förmiddagen ett litet gäng som bestod av
- Karin, the pensionär
- Moa, the mammalediga
- Lilla L, the bebis
- Lotten, the egenföretagare.
Karin hade förberett med kopior av den text som för 130 år sedan lästes över lilla Rosa och jag hade med mig en påskasillburk som jag stal ur Orangeluvans kylskåp.
Marken bakom Bellmanmonumentet var rysligt hård, och om vi idag hade velat begrava en katt hade vi fått beväpna oss med spett och hacka samt svordomar och utsökt tålamod.
Tryckerikatten Rosas eftermäle måste ju vara något i denna stil:
Denna i storlek ringa, men tryckeriet trogna, katt har nu stilla insomnat efter att i många år ha skänkt Beckmans stab både värme och sällskap. Med mild blick och varsam tass vandrade hon genom de tryckerisvärtade lokalerna, älskad av alla utom mössen.
Orangeluvan hälsar förresten att sillburken inte är saknad.
Lämna en kommentar