Jag irrade runt i Skåne ett par dagar, iklädd munskydd. Understundom tog jag av mig det och klämde i mig fil med en hemgjord frukostflinga som Pontus Bergöö har skapat efter flera års experimenterande. Om man googlar det anglosaxiska namnet på just denna flingsort – ”granola” – får man fram att det är en knaprig müsli som inte är särskilt nyttig eftersom den innehåller massa socker.
Fnys och pfft samt Quatsch! Allt är relativt! Jag ska göra granola!
Jag åt filåflingor och njöt, tittade på naturen, knaprade i mig flera procent socker och mådde hur bra som helst.
Recept på Pontus grannåå-la!
- 2 liter havregryn
- 8 dl kokosflingor
- 5 dl solrosfrön
- 1,5 dl pumpakärnor
- 1,5 dl linfrön hela
- 1,5 dl mandelmjöl
- 1 påse kardemummakärnor
- 1,5 dl eller 100 g smör
- 350 gram honung
- 2 dl koncentrerad äppeljuice
- 1 dl vatten
- 1,5 dl kanel
- 1 msk kakao
- rostade mandlar
- rostade hasselnötter
- russin eller tranbär
Sprid ut på 2–3 plåtar, lagom klumpigt. Sätt sedan in in ugnen i 180 °C i 8 minuter, sedan i 6, därefter i 4 och slutligen i 2 minuter – varva plåtarna på flera våningar och blanda tills allt är gyllenbrunt.
Men jag är ju en obrydd rebell, så jag gjorde så här:
• Snabbt konstaterande: Vad bra att jag har havregryn hemma eftersom jag igår lade mig i en havreåker för att tala till sädesgudarna.
- Vad bra att jag inte har kokosflingor eftersom kokos smakar tvål.
- Koriander har jag inte heller, men det smakar i alla fall inte tvål.
- Solrosfrön och massa, massa annat har jag och allt häller jag i skålen.
- Men oj, inga pumpakärnor. Äsch.
- Skålen är för liten.
- Jag läser lite Kar de Mumma för blandningen medan jag blandar i smöret.
- Russin OCH tranbär är väl granolavarianten på hängslen och livrem?
- Hoppsan, jag skulle kanske ha rostat mandlarna innan jag hällde dem i blandningen?
Eftersom jag har en varmluftsugn som jag inte riktigt litar på, varvade jag plåtarna precis som Pontus rekommenderar. Men tappade snabbt koll på i vilken ordning plåtarna skulle flyttas. Fast det blev nog bra ändå!
Nu är det så att man (som bekant) i alla situationer måste räkna med ett visst svinn.
