Hoppa till innehåll

Etikett: fan

Att strö beröm omkring sig

För ett par veckor sedan plingade telefonen till och det kom ett sms från den nyblivne civilingenjören, ergo Tjugofyraåringen som vi kan kalla Erik, som berättade att han var i bryderier. Jag visste att han satt i tyst avdelning på tåg, och såg framför mig hur han hade gått ut till tjoffa-tjoff-dragspelsavdelningen för att kommunicera med mig.

Hm. Det hade han förmodligen inte alls; den där skarven finns ju inte på moderna tåg. Och sms:a kan man göra helt ljudlöst. Men jag tänkte mig att det var där han stod. Ungefär som att jag tänker mig att alla tågtoaletter är öppna ner till spåret och att dörrarna fortfarande har sådana här fina lås.

Men tillbaka till bryderierna. Så här låg det till: han hade sett en idol. Och visste inte vad han skulle göra. Men det visste jag.

svenn_erikJag är själv bedrövlig på att approchera mina idoler, och när jag väl tar mig i kragen och gör det, blir det bara pinsamt. Men Erik gjorde det på detta vis:erikslappsvenn_erik2

Jaaa. Man måste dokumentera. Ju.

Och med detta hade historien kunnat ta slut. Men … Sydsvenskan hade i förra veckan en artikel om Sven Nordqvist:svenintervjVi måste zooma in lite:eriks_sven

Sensmoral: nu när alla idoler går och dör på löpande band, är det dags att vi skriver till dem och gör dem lite glada. Fast inte som jag gjorde när jag skrev till Carl Z. (Jag skäms så jag blir alldeles röd om öronen nu.)

Share
106 kommentarer

Gudarna måste vara tokiga

Eller så har de inte humor.

Här försöker vi prata med dem å det våldsammaste när vi i några dagar hoppades på att ödet skulle gå vår väg. Och så lyssnar de inte!

Kanske ska jag förklara först.

Vi är en inte särskilt troende familj. Jag är ju uppfostrad av hippier med kasus och genitiv som närmaste gudar och konfirmerade mig endast för att det någonstans i fjärran påstods att jag skulle gå plus – det skulle ju slängas presenter över alla som konfirmerades. Det enda som hände var att min palestinasjal stals i kyrkan och att jag sörplade under nattvarden samt att jag gratulerades blott av en barndomskompis föräldrar. Det hela finns inspelat på film; mina föräldrar var bevisligen inte ens närvarande i kyrkan. Nu låter jag måhända bitter, men så är inte fallet: jag brydde mig inte – och de brydde sig inte.

Sedan gifte jag mig i kyyyrkan med min djefla man, som ju ville gifta sig i kyyyrkan. Jamen så trevligt – då får man ju ha på sig en vacker klänning … som man visserligen syr upp helt på egen hand.

Barnen i huset har underligt nog uttryckt önskan om att konfirmeras, och har så gjort – vi är inne på tredje konfirmationsläsningen nu. Nioåringen upplever samtidigt en dinosaurieliknande passion vad gäller grekisk mytologi. Det han inte vet om Zeus, Medusa, Athena och Herakles (inte Herkules!) är inte värt att veta.

Och nu behövde vi ju gudarnas välvilja denna vecka. Det hela kändes lite fånigt, ungefär som att läsa gudsomhaverbarnenkär när man vill spela bra i nästa basketmatch. Eller lovar att inte ljuga på en vecka för att … ja, något annat banalt. (Ni förstår nivån nu?) Så jag och barnen läste på, och fann att vi behövde offra en höna. Blot. Men vi hade ju ingen höna. Så vi inventerade och fann i kylen ett paket bacon och i frysen några förskrämda köttbullar. En gris och en ko fick ersätta hönan. (Allt detta sker alltså under stort fnitter.)

Därför sågs häromdagen valda delar ur den underliga familjen Bergman vandra ut i skogen för att göra detta offer:

Världens lägsta fallos.
Världens lägsta fallos.

Men. Lyckan (=gudarna?) stod oss inte bi. Alla är vi nu ateister blivna. Ska man få sin vilja igenom får man faan ta saken i egna händer.

Share
40 kommentarer