Sedan september 2006 har Facebook funnits i Sverige. Av alla jag känner är det blott en handfull som inte använder ”FB” på något sätt, vilket jag numera finner fullt förståeligt.
Just nu är jag nämligen inne i en period med digitaliseringsilska där jag fnyser över
- blippande skärmar
- pipande bussplingor (visst ska det plinga när man trycker på knappen, inte pipa som en störig mikrovågsugn?)
- touch-skärmar som ber om mitt födelsenummer YYMMDD, men när jag har misslyckats fem gånger visar det sig att den vill ha YYYYMMDD
- närvarokontroller som sköts via en app som är komplett obegriplig.
För att nu vara supertydlig, ska jag visa vad jag använder Facebook till innan jag övergår till uppviglingen i rubriken.
Inledningsvis (runt 2007) talade jag om för FB-världen att jag till exempel sitter med fötterna på huvudkudden i ett hotellrum i Sundsvall, att jag ska åka på basketträning, att jag kollar på basket och att jag har tappat bort ett barn. Så här kunde det se ut:
Numera berättar jag att jag går på basketpromenader, åker på arbetsläger till Dalarna eller Öland samt äter hamburgare och semlor samtidigt – och jag lägger alltid upp en pyntande bild. Kanske måste jag plötsligt berätta att jag har hittat ett nytt vin?
Efter varje basketträning lämnar jag en rapport om hur många som skadade sig eller hur skitigt det var i hallen. Före nästan alla radioprat lägger jag ut en glad bild på mig och programledaren. Och nu närmar vi oss uppviglingen.
Efter radiotimmarna (där jag svarar på språkfrågor i realtid när lyssnarna ringer in), dyker det ofta upp nya undringar i kommentarerna på Facebook. Dem lägger vi på hög till nästa radioprat. Så här såg det ut häromdagen:
Och det är nu jag svarar, som jag alltid svarar, när folk vill bredda sin allmänbildning och ber mig om intressanta etymologiska redogörelser:
Ack. ”Jag lovar att ta kidnappningen inledningsvis.” Föga anade jag …
På bara några sekunder agerade FB:s digitala polis. Tjoff, pang, bom, klatjofs och dingdong, fick jag ett stort och synnerligen allvarligt meddelande om att min kommentar bröt mot reglerna om ”våld och uppvigling”.
Jag har ju aldrig skakat galler och på sin höjd betalat en parkeringsbot eller två. Mycket sällan eggar jag upp vänner och bekanta eller radiolyssnare till motstånd eller uppror mot myndigheter. Så jag sa förlåt – genom att klicka på några rutor – och accepterade tillrättavisningen.
Men hur gör Facebookpolisen med de riktiga bovarna som förstås basunerar ut sina planerade förbrytelser med en piffig statusuppdatering på sociala medier? Får banditerna också digitala bannor? Avkrävs även de löfte om att sluta hålla på med såna dumheter? Och lyder de då?
Ja, så måste det förstås vara.
Bonusmaterial!
- Att skaka galler heter sedan 1906 på tyska ”hinter schwedischen Gardinen zu sitzen” eftersom Tyskland importerade stål och järn från Sverige till just dessa galler.
- Kidnappning heter det på svenska sedan 1932 – en direktöversättning av engelskan, där ordet har funnits sedan slutet av 1600-talet. Kid = barn, och nap = ta tag i/ta bort plötsligt. Ja, man rövade bort barn och använde dem som arbetskraft. Och nu blir det lite rundgång där vi inte riktigt vet vem som var först med orden: kid heter ju hjortdjurens barn och vi kan ju ”nappa tag i saker”.
