Hoppa till innehåll

Etikett: ensam

Sommarrapport (uppdat.)

Hängmattor i all ära, men det är en hammock jag ser mig latande i. Fast jag ser mig inte som lat. Eller för den delen som hammockägare.

Detta måste ju åtgärdas. Vår trädgård längtar efter en hammock!

Eftersom vi brukar ställa ut soffor, stolar, garderober och annat som är fritt att ta ute på gatan utanför huset, borde det ju gå att göra tvärt om, eller hur?

Det gör visserligen heller ingenting om den är gratis och jättefin. Nu avvaktar vi.

Apopå lata sig, så gör Den Djefla Mannen numera det med teknikens underliga framsteg. Han är ju liksom inte den lilla pojkspoling som jag en gång gifte mig med. Som en riktig karl snarkar han så att grannarna vaknar, barnen frågar om monster och jag blir galen. (Förvisso är inte heller jag det spröda kvinnoblomster som han gifte sig med, men jag är i alla fall tyst på nätterna.)

Mätinstrument som ska bevisa att (och hur) snarkning sker. Utvärderingen är tydligen lika komplicerad som någonsin ett DNA-test, så snarkplatsundersökningsresultatet har ännu inte lämnats.

Inatt sov jag däremot som en synnerligen ostörd stock eftersom jag är ensam hemma ett par dagar. Skillnaden är enorm. Jag

  • löser den svåraste sudokun före lunch
  • dricker mjölk direkt ur paketet
  • äter kvällsmat framför tv:n
  • snyter mig mitt i matlagningen
  • äter frukost framför tv:n
  • ringer upp människor utan att ha ett ärende bara för att få prata
  • äter lunch framför datorn
  • åker hemifrån utan att planera avfärden i fem timmar.

 

Jag har även funnit att man ostörd lagar en punka på två röda sekunder.

Jag måste även erkänna att jag

  • har slängt en massa bröd som hann mögla (vilket inte har hänt på ett par år)
  • slänger alla mina kläder på golvet som vore jag 15 år igen
  • dricker läsk hela tiden
  • rapar hela tiden
  • är uppe till 02 och sover till 10
  • klär mig som en bedagad strippa.

Jag hade inte blivit godkänd av Myndigheten För Lämpligheters Intygande.

Tur då att jag har hittat ett bröd som håller i en månad. Trolleri, på min ära.

Uppdatering!

Ett under har skett!

Jag tänker … jag tror … det känns som … 1975? Jag har träskor och knästrumpor, tuggar Jenka och Shake, läser Fantomen och har påssjuka. Det är en strålande sommar trots att mina föräldrar inte äger en hammock.

Men nu! Kalla mig i fortsättningen för hammockägare Bergman. Den kostade oss 300 kronor, men är välan värd en tia egentligen. (Plastfötterna i vänster bildkant vittrade sönder när vi klämde lite på dem.) Jag misstänker att 300 var priset även när den köptes för första gången. (Här kan man räkna ut att 300 kr i mitten av 1970-talet motsvarar bortåt 1 500 kr idag.)

Share
21 kommentarer

Att bo ensam

Jag har nästan aldrig varit ensam hemma.

Efter gymnasiet flyttade jag direkt från hemmets trygga famn till ett kollektiv (i min kusins lägenhet) med Bästisgrannen och klasskompisen Marit, som kallades Gudrun. Vi bodde på Skånegatan 66 på Söder i Stockholm och jag jobbade heltid som vårdbiträde på Danderyds Sjukhus. Bästisgrannen jobbade på JC på Drottninggatan och Marit jobbade i en restaurang på Centralen. Vi hade (som jag minns det) gott om pengar, gott om vänner och gott om fester. (En naken, hårig, full skådespelare sov i vår Klippansoffa och tog hela matkassan med sig när han stack på morgonen.) Jag var helt enkelt aldrig ensam.

Efter ett år föll kollektivet ihop som ett korthus; jag och Bästisgranen Bästisgrannen blev ovänner. Hon flyttade hem till Luleå igen och jag flyttade till Lund medan kollektivet fylldes av andra människor … och Marit har jag inte träffat sedan dess.

I Lund bodde jag officiellt i ett urtrist studentrum på Hallands Nation … men där var jag aldrig. Jag var hos min blivande djefla man och var helt enkelt aldrig ensam hemma. Vi flyttade sedan ihop i en tvåa, en trea, en tvåa, en fyra, en villa och en annan villa … och jag är fortfarande aldrig ensam hemma.

Men nu! Jag är ensam hemma! Ända sedan i söndags när alla åkte till Skåne, är jag ensam hemma! Problemet är bara … att jag inte är … hemma. Jag är ensam hemma men hinner inte känna efter hur det är, eftersom jag de facto aldrig är hemma. Nyvaken gick jag nyss ner till köket och fann till min fasa att jag är en förfärlig ungkarl.

  • Olästa tidningar ligger i drivor på köksgolvet.
  • Oöppnad post ligger på diskbänken. (Egentligen borde man inte längre kalla post för post för det är ju blott och enbart räkningar. När fick jag senast ett brev? Ah, vänta, det ligger ju två där på diskbänken. Ååh, så fint.)
  • Odiskad disk står sedan i söndags på samma diskbänk.
  • Otvättad tvätt ligger HansochGreta:iskt som en snitslad bana från min säng, in i badrummet, nerför trappan och in i köket.
  • Ohängd tvätt ligger i tvättmaskinen. (Jävlar.)

Hela mitt liv fylls av prefixet O när jag är ensam hemma. Jag bord… Hjälp, är klockan så mycket? Måste rusa till SR för att läsa in texter! Och … uäääh! (Jag sitter vid köksbordet och skriver och satte barfotafoten i något ohyggligt. Något oupptorkat.)

Uppdatering:
Vad kul att hela texten här var överstruken nyss! Studiomannen har ringt till min mobil, fem andra (för mig okända) människor har sms:at och (hör här nu!) på min ytterdörr satt det en lapp med ”Din blogg ser galen ut!” – utan underskrift.

(Jag vet inte vad som hände – jag skulle bara rätta den felstavade granen däruppe och rusa till SR innan jag hann kolla och där inne i en radiostudio får man ju inte ha mobiler på och … och … och … )

Share
38 kommentarer