Rumpan på bilden har nästan inget med mannen i texten att göra.När diskmaskinsinstallerarna var här, frågade vi dem lite om våra röriga rör under diskbänken. För rörovana ögon var de bara rör. Men precis som vi misstänkte, var det någon billig skit som jag av dumekonomiska skäl valde när jag byggde köket för tio år sedan.
(Jag byggde köket? Japp, jag. Allt utom el, golv och rör gjorde jag själv. Visserligen var jag både gravid och ammande och samt distraherad och ofokuserad och visserligen fattade jag 473 idiotiska beslut på vägen, men köket är mitt verk.)
Min djefla man tittade då i Gula sidorna, valde en rörmokare på måfå och ringde. Rörisen var trevlig, men hade mycket att göra och bad att få återkomma ”i morgon”.
– Jag mejlar bilder på hur rören ser ut idag så vet du vad som behövs!
– Ok! sa rörmokarn och så hörde vi inte av honom på tio dagar.
Jag förstod. Det var förstås ett komplicerat fall och rörmokarn låg naturligtvis vaken på nätterna och glömde pga. sömnbrist att ringa oss. Stackarn. Men efter en tid bestämde vi dag (inte tid, hur skulle man kunna jobba om man var tvungen att passa tider?) – och så kom han!
– Tjena. Jahaja. Jag förstår, inge vidare rör det där. Jag åker och hämtar nya!
Swoooosch, så var han borta i en dryg timme. Bilderna som vi hade skickat var förstås otydliga och tvådimensionella. Jag förstod.
Efter några timmars stök och bröt och bök, gick jag in i köket för att heja lite på honom.
– Går det bra?
– Ja! Jag är färdig nu!
– Nämen! Vad bra! Hurra!
– Det är bara den här slangen som är för kort. Den når inte fram diiiit. Men det är lätt att fixa.
– Bra!
– Ni köper bara en slang och fäster den häääär med en s…
– Stopp-stopp-stanna-vänta-vanu? Vi är inte så vana vid rör, vi vill inte riskera något. En gång bytte min (djefla) man en packning och det slutade med att vi fick bygga om ett helt badrum utan garanti eftersom det var ett 70-talsbadrum utan fuktspärr men bidé och därf…
– Men det är lätt. Slangen ska in däääär.
– Men … Varför … Hur … Vi …
– Vill du hellre att jag gör det?
– JA!
– Men då måste jag iväg och hämta en annan slang. En som är längre alltså. Kolla, den där är ju för kort.
– Nähe? Really? Du? Åka iväg? Hämta grejer? Ser man på. Men jag förstår.
Nej, så sa jag inte. Jag sa bara ja tack och gick ner i källaren och primalskrek och slängde en antik gjutjärnsgryta i väggen.
Nej det gjorde jag faktiskt inte heller. Och jag förstod inte. Jag bara ryckte på axlarna, gjorde ännu ett rött kryss i telefonkatalogen av papper och satte mig vid datorn.
Det gamla röret hade i alla fall tjänat oss väl i tio år, och förtjänade en hedersplats uppe på kullen i trädgården.
