Hoppa till innehåll

Etikett: debatt

Koleriskt rytande: skriv bättre svenska, förihelskotta!

Jag fick tips om en text som … hur ska man skriva för att inte göra skribenten ledsen …? Äh. Det är en text som har ett synnerligen viktigt budskap, men som suger hästballe vad gäller formuleringskonsten.

Här är en länk till texten, men ni behöver inte klicka än. Först ska jag nämligen spränga den som en biljardkö stötspränger en biljardbollsformation. (Att jag i verkligheten missar målet, snubblar på biljardkön och stöter bollarna av bordet när jag väl träffar, ska vi försöka att inte bry oss om i just denna liknelse.)

Pangbild
Pangbild

För att markera att det definitivt inte är jag som har skrivit styckena som kommer här nedan, tar jag på mig både livrem och hängslen och markerar dem med

  1. indrag
  2. kursivering
  3. citattecken.

”Ett bra mottagande av nyanlända är en framtidsinvestering vårt samhälle inte har råd att gå miste om. De som kommer till Sverige bär med sig kompetens och erfarenhet vi behöver för att bygga Sverige starkt. Hela 30 procent av de som befinner sig i etableringsuppdraget har till exempel eftergymnasial utbildning. Och att få användning av sin kompetens och erfarenhet är ofta av stor vikt för den enskilde individen.”

Nu har ni läst första stycket, skrivet av Helene Hellmark Knutsson, minister för högre utbildning och forskning. Jag är inte den som är den; jag kan definitivt acceptera en försvarsminister som inte har gjort lumpen och en man som är gynekolog samt en körsnär som aldrig har sett snö. Men de ska för bövelen vara kompetenta. Helene Hellmark Knutsson, som är minister för högre utbildning och forskning, har varken högre utbildning eller erfarenheter av forskning – men kan ju vara kompetent ändå.

”Sverige måste bli bättre på att tillvarata den kunskap som de människor som kommer hit bär med sig. Därför intensifierar regeringen arbetet för att möjliggöra detta. Vår ambition är inte bara att du ska få ett jobb – utan också rätt jobb som motsvarar din kompetens. Här är möjligheten att få din tidigare utbildning bedömd, din kompetens validerad eller att komplettera din utbildning ofta avgörande för att snabbt kunna få jobb.”

johnsoncitat

Men hur skriver männschan? (Se där, hur jag stavar fel på ett ord. Så rysligt av mig. Undrar om jag har en undermening med detta.) Det är så många ord och så lite information i hennes text att det påminner om en orienterare som ska genom en risig skog: träden är blott och enbart där för att hindra framfarten.

risigskog
Välkommen! Kliv på i snårskogen!

I texten av Helene Hellmark Knutsson kan ni ljuda er fram till

  • den ”enskilde individen” – alltså bara män
  • ett plötsligt du-tilltal som riktar sig till de invandrade grupperna som vore det hela ett pep talk
  • ett ”etableringsuppdrag” (the what now?)
  • valideringsinsatser.

Däremot saknas ett antal som, några har samt m, som borde klistras på ”de”. Det är enkla, simpla, små irriterande snubbeltrådar som en korrläsare kan fixa till lika snabbt som man retuscherar bort en dubbelhaka på ett foto. (Lyft blicken och fundera över hur mycket kraft som läggs på fotoretuschering i jämförelse med textredigering. Så. Just det. Sänk nu blicken igen och läs vidare.)

”Förslaget innebär att nya utbildningar kommer startas och att de som redan finns utökas utifrån de behov som finns. Exempelvis ser vi behov av att starta kompletterande utbildningar för psykolog och biomedicinsk analytiker.”

Jag har en fråga … Vad tror ni händer när politiker som behöver kommunicera inte behärskar just den konsten?

  1. De ber kommunikationsproffs om hjälp.
  2. De skiter i om budskapet går fram och går på i ullstrumporna och låtsas som om det regnar.*
  3. Ingenting, för ingen orkar ta sig genom den där risiga snårskogen som är spretiga ord i läsarens ögon.

*) Känner ni lukten av vått ylle?

pascalcitat

Den nästan Leif GW Perssonskt frispråkige Dick Harrison skrev igår på SvD Debatt om hur han som lärare på Lunds universitet inte längre uppmanas att lära ut det han kan. (Ni som fastnar i betalväggen kan kontakta mig så ska jag hjälpa er med ett digitalt urklipp.) Istället ska han tydligen se till att så många som det någonsin är möjligt klarar tentorna och får sin examen – oavsett vad de kan eller inte kan.

[Plats för egna slutsatser.]

När jag gick i grundskolan på 1970-talet var det vansinnigt coolt att påstå att man inte hade pluggat till proven. Jag pluggade naturligtvis till proven, men ljög sedan friskt om hur jag inte ens hade öppnat boken, inte hade fattat ett jota och verkligen inte kunde bry mig mindre.

hepburnmin
– Å ja ba va, ja fatta inte nåt. (Katharine Hepburn illustrerar mitt sätt att fara med osanning.)

Men inte ansågs jag som en av de coola, så jag måste ha ljugit fel. Om Dick Harrison har rätt i sitt debattinlägg, är universiteten numera fyllda av coolingar till sanningssägare som inte pluggar, inte kan något – och som inte tycker att de borde kunna något.

”Sverige har sedan 1900-talets början gått från gått från att vara ett av Europas fattigaste länder till att vara ett av de rikaste, en viktig orsak har varit att vi tagit tillvara de erfarenheter och kunskaper som människor som kommer hit burit med sig.”

Så bra! Alla som kommer till Sverige med fantastiska utbildningar och högre examina samt erfarenheter som vida överstiger allt som man serveras på Sveriges universitet måste ju på något sätt sporra oss! Det här låter utmärkt!

Men … Hur ska vi nu göra med valideringsinsatserna vad gäller (t.ex.) politikernas känsla för det svenska skriftspråket? Och kom nu inte och säg att alla faktiskt får skriva hur de vill för att alla ändå fattar vad de menar, för det är bara urbota dumt och lika fel som att alla får spela fotboll precis hur de vill för alla fattar ändå att det är fotboll.

Med vissa undantag dårå. Vissa får spela precis hur de vill, så det så. (CC BY-SA 3.0)
Share
61 kommentarer

I väntan på lucka 10: ett vanligt inlägg om Niandet

Skärmavbild 2013-12-09 kl. 17.54.22

Debattprogrammet på SVT heter ”Debatt” och det har en sajt som heter debatt.se, och där ville man ha mig till att skriva ett debattinlägg om att jag inte gillar att bli Niad.

Självklart! sa jag och fick till och med lite pengar för att göra det trots att jag glömde att hitta på en rubrik och dessutom ignorerade de gängse reglerna för hur man skriver ett debattinlägg. Så här skrev jag:

En gång tog jag in på hotell i Malmö. I receptionen stod världens stiligaste karl – två meter lång, en meter mellan axlarna, ögonfransar som på en ko. Jag hade kunnat vara hans mor, men satte (så gift jag är) igång en stor flörtattack med smicker, frågor om muskler och jag vet inte allt. Vi fick fantastiskt bra kontakt i fem fnittriga minuter, tills han slog ihop klackarna och med sin vackra röst sa:

– Tack, allt är nu klart. Vi hoppas att ni får en trevlig vistelse.

Det var som om han gav mig en örfil. Han niade mig! Hur gammal tror han att jag är? Slyngel!

En annan gång köpte jag med stor hjälp av personalen i en klädaffär något som krävde klädproffsens hjälp. Jag provade, jämförde, tassade omkring i butiken i strumplästen och fick tips om accessoarer som jag inte hade tänkt på själv. När det var dags för betalning, sade biträdet som jag vid det laget nästan kände lika bra som min syster:

– Vill ni betala med kort?
– Ni? Nämen inte behöver du nia mig, vi har ju duat varandra i en halvtimme! sa jag förvånat samtidigt som jag såg mig om för att se om jag plötsligt var fler än en, där jag stod.
– Eh … öh … ih … Va? sa hon som nyss hade sett mig halvnaken. Okej. Has det kort?

Det händer inte så ofta att jag blir niad och jag intalar mig att det beror på att jag är klädd i jeans och har rufsig frisyr. Men när det händer, känns det verkligen helt fel – särskilt när den som niar ju nyss var du och tjenare med mig. Ännu konstigare är det när någon som verkligen inte är serviceinriktad över huvud taget – den som ignorerar mig, fräser ifrån, tittar stint upp i ett blinkande lysrör – plötsligt säger:

– Vill ni ha en påse?
– Vi? Vem? Jag?

Efter ”du-reformen” runt 1968 har niandet (och Duandet med versalt D i text) återkommit då och då i små hövlighetskluster. Jag kan se två orsaker:

Servicepersonal går på kurs och får veta att man niar för att visa respekt för den man talar till, oavsett relation, bakgrundshistoria, ålder eller något annat.
Många med ett modersmål där man fortfarande niar (som i t.ex. franska och tyska med vous och Sie) tar med sig språkbruket in i svenskan och säger som de brukar göra — vilket kan jämföras med att översätta idiomatiska uttryck rakt av.

Vilka uppskattar att bli niade idag? De som är 80 år? Men de var ju 35 år 1968 och har varit med om du-reformen. Vill man plötsligt bli niad i 63-årsåldern? Eller på 72-årsdagen? När man närmar sig 50?

Nej.

När jag pratar om detta på mina föreläsningar om svenska skrivregler, får jag ibland protester det fåtal som vill Dua, Nia och Era både i text och i tal. De säger:

– Det känns bättre så!

Jag protesterar:

– Men känns det bättre för läsaren eller den du just nu talar med? Eller bara för dig?

För enligt mig är det inte skribenten eller den talande servicepersonalen som ska känna sig tillfreds med tilltalet, utan den som de facto blir tilltalad. Och om den tilltalade känner att affärsbiträdet plötsligt är nedlåtande eller avståndstagande genom niandet, har ju den mikrorelation som de eftersträvar helt förstörts.

Så: nia mig inte utan var allmänt trevlig och respektfull på alla andra sätt!

©Lotten Bergman

Det publicerades här och sedan har tydligen en storm tilltagit bland kommentarerna eftersom jag har funnits vara sexistisk och ett perfekt exempel på moraliskt förfall. Det, om något, var väl förvånande?

Share
29 kommentarer

Måste bara

När man på scen frotterar sig med stor- och berömdheter måste man ju tala om det för världen, right?Ordens magi. Bredvid mig sitter Viveca Bergstedt-Sten, sedan kommer Mustafa Can och Erik Blix. Bakom talarstolen gömde sig Jan Mårtensson tyvärr. Som ni ser är Can mycket imponerad av mitt resonemang.

Bloggaren Jenny kom och hälsade och jag blev så glad att jag som aldrig visar ömhetskänslor för främlingar, kastade mig om halsen på henne. Och hängde min kamera om densamma eftersom jag ville ha lite dokumentation.

Det är tur att jag inte måste tala teckenspråk. Foto: Jenny.

Dagen var mycket intressant, men det här med bloggosfären ääääär ju ett mystiskt intrång på bokstäverna. Den enda paneldiskussion som inte ramlade in på bloggämnet var min, och tur var väl det. Hört från de andra på scen:

– Pfhnyys, ptja, vi inom ”gaaammelmeeeedia” … som bloggarna behagar kalla oss, vi …
– Ja, även vi måste ju tyvärr blogga numera.
– Det finns ju allt från modeorakel till kändisar som bloggar.
– De bloggar som är något att ha försörjer sig på reklamen.
– Nej, jag är ju ingen bloggläsare, men jag anser att bloggarna är …

Nästa gång ska jag ha följande svar redo:
– Nej. Jag läste en bok en gång. Den var bedrövlig, så det tänker jag inte göra fler gånger.
– Usch, ja, nej, skor gillar jag inte. Fick skavsår av sådana en gång.
– Brasilien? Nej, där har jag aldrig varit, men det är ju fullt av otrevliga människor där.

Share
12 kommentarer