Debattprogrammet på SVT heter ”Debatt” och det har en sajt som heter debatt.se, och där ville man ha mig till att skriva ett debattinlägg om att jag inte gillar att bli Niad.
Självklart! sa jag och fick till och med lite pengar för att göra det trots att jag glömde att hitta på en rubrik och dessutom ignorerade de gängse reglerna för hur man skriver ett debattinlägg. Så här skrev jag:
En gång tog jag in på hotell i Malmö. I receptionen stod världens stiligaste karl – två meter lång, en meter mellan axlarna, ögonfransar som på en ko. Jag hade kunnat vara hans mor, men satte (så gift jag är) igång en stor flörtattack med smicker, frågor om muskler och jag vet inte allt. Vi fick fantastiskt bra kontakt i fem fnittriga minuter, tills han slog ihop klackarna och med sin vackra röst sa:
– Tack, allt är nu klart. Vi hoppas att ni får en trevlig vistelse.
Det var som om han gav mig en örfil. Han niade mig! Hur gammal tror han att jag är? Slyngel!
En annan gång köpte jag med stor hjälp av personalen i en klädaffär något som krävde klädproffsens hjälp. Jag provade, jämförde, tassade omkring i butiken i strumplästen och fick tips om accessoarer som jag inte hade tänkt på själv. När det var dags för betalning, sade biträdet som jag vid det laget nästan kände lika bra som min syster:
– Vill ni betala med kort? – Ni? Nämen inte behöver du nia mig, vi har ju duat varandra i en halvtimme! sa jag förvånat samtidigt som jag såg mig om för att se om jag plötsligt var fler än en, där jag stod.
– Eh … öh … ih … Va? sa hon som nyss hade sett mig halvnaken. Okej. Has det kort?Det händer inte så ofta att jag blir niad och jag intalar mig att det beror på att jag är klädd i jeans och har rufsig frisyr. Men när det händer, känns det verkligen helt fel – särskilt när den som niar ju nyss var du och tjenare med mig. Ännu konstigare är det när någon som verkligen inte är serviceinriktad över huvud taget – den som ignorerar mig, fräser ifrån, tittar stint upp i ett blinkande lysrör – plötsligt säger:
– Vill ni ha en påse?
– Vi? Vem? Jag?Efter ”du-reformen” runt 1968 har niandet (och Duandet med versalt D i text) återkommit då och då i små hövlighetskluster. Jag kan se två orsaker:
Servicepersonal går på kurs och får veta att man niar för att visa respekt för den man talar till, oavsett relation, bakgrundshistoria, ålder eller något annat.
Många med ett modersmål där man fortfarande niar (som i t.ex. franska och tyska med vous och Sie) tar med sig språkbruket in i svenskan och säger som de brukar göra — vilket kan jämföras med att översätta idiomatiska uttryck rakt av.Vilka uppskattar att bli niade idag? De som är 80 år? Men de var ju 35 år 1968 och har varit med om du-reformen. Vill man plötsligt bli niad i 63-årsåldern? Eller på 72-årsdagen? När man närmar sig 50?
Nej.
När jag pratar om detta på mina föreläsningar om svenska skrivregler, får jag ibland protester det fåtal som vill Dua, Nia och Era både i text och i tal. De säger:
– Det känns bättre så!
Jag protesterar:
– Men känns det bättre för läsaren eller den du just nu talar med? Eller bara för dig?
För enligt mig är det inte skribenten eller den talande servicepersonalen som ska känna sig tillfreds med tilltalet, utan den som de facto blir tilltalad. Och om den tilltalade känner att affärsbiträdet plötsligt är nedlåtande eller avståndstagande genom niandet, har ju den mikrorelation som de eftersträvar helt förstörts.
Så: nia mig inte utan var allmänt trevlig och respektfull på alla andra sätt!
©Lotten Bergman
Det publicerades här och sedan har tydligen en storm tilltagit bland kommentarerna eftersom jag har funnits vara sexistisk och ett perfekt exempel på moraliskt förfall. Det, om något, var väl förvånande?
Så värst stormig tycker jag inte att reaktionen blev. Inte stormigare än vilken debattartikel som helst brukar åstadkomma. Det är därför det kallas debattartikel. Annars kunde det ju ha hetat ”Jag tycker att…”
Men det är klart, det hade ju blivit samma kommentarer då också.
Kan man få en länk till kommentarerna. Fältet vill inte öppna sig när jag klickar.
Och äsch, de känner bara inte dig.
Förslag nästa gång någon i auditoriet protesterar och vill nia – nia personen där och då. Snällt förstås.
-Tycker ni verkligen det. Känns det bättre om jag kallar er ni.
Se- … se- … sexistisk? På vilken j*vl* ledd skulle detta alls kunna uppfattas som sexistiskt?!?! (dubbel interrobang)
**Ursäkta medan jag kryper in i en vrå och hostar upp en spyboll.**
Om någon blir stött av den texten så är det verkligen den personen … ** behärskar sig** … som har det lite besvärligt.
Jag kan tyvärr inte skaka fram en länk till kommentarerna, Och.
Vilken HÄRLIG spybollsilska, Annika!
Vad var det som var sexistiskt. Receptionistflörten. frågetecken
Niade gjorde man personer vars titel man inte visste och som man med fog kunde tro tillhörde en lägre samhällsklass än en själv.
Det något så när artiga tilltalet var annars ’damen’ eller ’min herre’.
-Önskar min herre beställa något ytterligare innan köket stänger?
-Om damen så vill, tar jag gärna fram fler modeller och färger.
Ni kunde också användas för att tvåla till folk, genom att man inte låtsades om deras titel. Om de inte stode allt för högt ovanför en på samhällsstegen.
-Får jag lov att servera assessorskan en kopp te, i väntan på unga fröken?
-Byråchefens rum är alldeles strax färdigt. Varsågod och sitt gärna i salongen så länge….
Men det där stämmer bara delvis, Ninja. En journalist som intervjuade Ingrid Bergman för radion på fyrtiotalet kunde kalla henne ni, och bli niad tillbaka. Moderna, lite yngre människor kunde nia varandra som en artighet. Du var uteslutet innan man lagt bort titlarna, vilket man iofs kunde göra fort, och att kalla någon herr Bergström utan pronomen kunde verka lite underlägset och gammaldags. Men gamla lärare kunde göra det till sina halvvuxna elever, kalla dem fröken och herr. På femtiotalet sa eleverna fröken eller magistern, aldrig du eller ni, och blev själva tilltalade med förnamn och du.
Receptionistflirten var det som var sexistiskt, så mycket förstod jag. Annars var det ganska lama argument, det mesta.
För egen del tror jag inte det ligger något som helst annat än upplevd artighet i servicesituation i det niande som förekommer just i såna situationer. Att påpeka att de niar och i stället borde dua blir alldeles obegripligt; inte har ett 25-årigt affärsbiträde, i gemen, några kunskaper (eller intresse av) äldre tiders titulerande och nivåplacerande genom diverse krumelurer.
Våra lärare på gymnasiet kallade pojkarna vid efternamn och flickorna vid förnamn och i stället för ett du användes namnet igen.
En gosse i första ring kallade vår fransklärare för ni – och blev genast skarpt tillrättavisad med ett »Lektor S…n, om jag får be.«
Jag har även svårt för när folk kallar mig ”fröken”. Vilket århundrade lever vi i? Jag brukar klämma till med ett ”Om vi ska vara så formella, så är jag faktiskt fru”. Å andra sidan föredrar jag det, framför det inte helt ovanliga ”Hallå!” (sagt med ett irriterat ”Varför ser du mig inte fast jag dök upp 20 meter bakom ryggen på dig). – Ja jag jobbar i butik, det kanske hörs. Jag jobbar förövrigt ibland med en som säger ni och tycker att det låter väldigt krystat.
Jag brukar ibland påtala att tilltalet ”ni” till en enda person ger mig myrkrypningar efter hela kroppen, och att detsamma gäller för väldigt många, särskilt personer från norra halvan av Sverige, tänker jag mig fördomsfullt.
Tilltalsordet ”I” på bred västgötska ger däremot endast trevliga associationer. Förutsatt att dialekten är äkta förstås.
Det folk verkar ha svårast att förstå är att en faktiskt har rätt att bestämma själv hur en vill bli tilltalad, om det så är du, ni, han, hon eller hen. Varför blir människor sura när de inte får kalla folk vad de vill? Det om något är väl att vara lättstött, vilket niare och hen-vägrare brukar anklaga för.
En gång gick jag in i en blomsterbutik i Jönköping. I receptionen stod världens snyggaste brud – lång och slank med perfekta bröst, en het rumpa och lång, läckra ben. Jag hade kunnat vara henne far, men satte (så gift jag är) igång en stor flörtattack med smicker, frågor om smink och hårprodukter och jag vet inte allt. Vi fick fantastiskt bra kontakt i fem…
Aj då, hade inte Pysse hunnit iväg?
Jag bryr mig inte så jättemycket om ifall jag blir kallad ni. Stör mig mer på att kvinnor måste ange Mrs eller Ms medan män alltid är Mr. Fast när man använder Bookatable går det att välja Dr så då tar jag alltid det. 🙂
På 80-talet jobbade jag på sjukhusbibliotek och läkarna som kom in där för att läsa diverse medicinska tidningar kunde man inte dua, särskilt inte de äldre. Ganska snabbt blev jag expert på att formulera mig så att jag slapp säga du/ni.
Jag minns hur chockad jag blev när en klasskamrat i första klass (1970) så ”du” till fröken. Det var otänkbart för mig, vet inte varför, jag är inte uppväxt i någon överklassfamilj.
Däremot lyckades jag själv häromåret helt oavsiktligt dua prins Carl Philip. Prinsen låtsades dock inte om detta faux pas.
Det här är den svåraste luckan hittills. Idag får jag gissa på Dan Brown.
K u b, Satsa på tyska nätbutiker om du vill ha fina titlar. Den bästa jag hittat hittills hade ”Herr Doktor Doktor Professor” som ett alternativ.
Ja, mej får dom gärna nia på det där nya otympliga sättet; jag tycker bara dom är rara. Och dom menar ju väl …
Om vi ska vara seriösa ett tag…
PK illustrerar ganska väl hur det står till med jämställdheten idag.
Det PK skriver anses numera oacceptabelt och sexistiskt. Det Lotten skrev är i grunden en likartad beskrivning av en manlig individ.
Där har vi skillnaden idag. Lotten tillåts vara aningslöst sexistisk. Men vi (vi med kläpp) får inte vara det. Jag har tagit upp detta tidigare och fått rejält med smisk.
Vi kanske skulle vara lite mera tillåtande överlag? I stället för att vara mera fördömande.
En vanlig arbetsdag år 1965 kommer chefen inklivande och säger att nu är det bestämt från högre ort att vi ska vara du med varandra så ”tack ska du ha jag heter Sven-Erik”. Och han som var mas!
Jag gissar på Bror Rexed.
Det är löjligt att det inte är accepterat att beskriva en vacker kvinna på ett målande sätt. Så länge det är en beskrivning och inte några antaganden om hur hon är som person utifrån hur hon ser ut, kan jag inte se det sexistiska.
Ropen skalla, ny lucka åt alla!!!
Före tolvslaget kommer den. (Pratar med SVT i telefon.)
Gissar på Godot. Eller något gott. Väntar iaf …
Plötsligt slår det mig att jag tilltalade min lärarinna med ”Fröken” närjag gick på mellanstadiet. Det var något som jag själv hade hittat på, förmodligen inspirerad av alla de böcker jag slukade. Mina föräldrars påhitt var det då inte.
Var det inte ”Fröken” den gängse benämningen på en lärarinna?Det var det på min tid och jag tror även på mina barns tid vars skolgång började tidigt sjuttiotal.
Vi sade också fröken och magistern i låg- och mellanstadiet (1970-76) men sedan blev det du.