Det sägs i många vetenskapliga undersökningar att det är de många besluten under en dag som gör att man blir trött. Och att man blir nervös och orolig av att inte ha något att göra annat än att fundera över oförrätter och deadlinear.
Eller så hittar jag bara på dessa fakta för att det passar mig.
Igår fattade jag banne mig inte ett beslut. Allt låg framför mig som en räkmacka. Jag hade helt enkelt inga val eftersom
- man måste gå upp
- man måste äta
- man måste svara på alla mejl (vissa av er kanske inte håller med om det)
- man måste förbereda veckans föreläsningar
- man måste prata med sina barn och grannar
- man måste åka på basketträning.
Så när natten kom (och jag inte hade ett val mellan att gå och lägga mig eller ej) och jag skulle sova, var jag ju inte trött. Humdidum, sa jag och vred på mig som Jeff Goldblum i ”Flugan” medan jag försökte hitta på valsituationer som skulle göra mig trött. Trarajdiraa sa jag och tänkte att jag var Eric Roberts i ”Runaway Train”, för det var en himla jobbig situation detta att ligga och kämpa. Jag tror dock att jag somnade till slut, för när jag vaknade var jag jättetrött.
Denna dag har däremot bjudit på så många valsituationer att jag redan vid lunchtid behövde sova middag. Skulle jag inför resan till Lund och föreläsningen imorrn
- packa i lilla eller stora ryggsäcken
- ta bil eller buss till stationen
- ha fula & bekväma eller fina & obekväma skor
- ta med Nittonåringens rullväska med höstkläder till honom eller ej
- ha kjol eller brallor
- äta hemma eller på tåget
- ta med Nittonåringens hantlar eller ej
- mejla affärn om den där otrevliga tanten i kassan
- ta ur diskmaskinen eller hänga tvätten eller backuppa datorn
- packa ner Nittonåringens höstkläder i en stor bag istället
- kanske cykla till stationen om jag inte packar ner hantlarna och höstkläderna till Nittonåringen
- ta med stora ordboken i två band (SO) om jag nu inte tar hantlarna
- verkligen ta på mig ringarna för tänk om det kommer tågrånare
- ta med mig passet för tänk om jag plötsligt måste åka på semester direkt från Lund
- packa Nittonåringens rullväska full med de där bananerna som jag köpte igår som var så billiga och som kommer att bli bruna innan jag kommer hem igen
- borsta tänderna?
Det slutade med att jag med oborstade tänder blev lite för sen för bussen och eftersom jag hade Nittonåringens rullväska full med skor och kalsonger så blev cyklingen för bökig; jag tog bilen. Och fick efter 300 meter vända och köra hem igen och stänga av larmet och älga in i huset med andan i halsen och springa ut igen och glömma att sätta på larmet innan jag kunde köra mot stationen igen eftersom jag ju hade glömt Nittonåringens rullväska hemma. Den som var så himla full av skor och kalsonger.
