Jag hittade en reaprenumeration på en dagstidning, och sprang sedan ett yvigt ärevarv runt huset eftersom jag är oerhört förtjust i att hämta en papperstidning i postlådan på morgonen. I den läste jag sedan så deppiga nyheter att jag, om jag hade kunnat, hade sprungit glädjeärevarvet baklänges för att ångra denna dumma upprymdhet.
Kanske är det de evinnerliga Zoom-mötena som bidrar till domedagskänslorna?
Detta ältar jag när tråkspökena dansar runt i min hjärna och jumpar från det ena molokna isflaket till det andra:
- Vårt (asså Astra Zenecas) vaccin sägs ge folk blodproppar och hjärnblödningar och har i detta nu (kanske) orsakat två människors död. Mamma fick första dosen förra veckan, pappa får sin första dos den här veckan. Mina kompisar som befinner sig i riskgrupperna pga. t.ex. ålder, transplanterade organ och kroniska nervsjukdomar är bekymrade och tyvärr ovaccinerade än så länge.
- SJ tänker sluta köra regionaltåg i Mälardalen. Alla som bor i t.ex. Eskilstuna, Stockholm, Västerås och Katrineholm kommer att måsta … eh. Ptja, Jobba hemifrån. Hm.
- Studenterna i Uppsala har blivit galna och haft korridorfester (i brist på IRL-undervisning, kan man tänka), varpå den sydafrikanska virusvarianten satte klorna i dem.
- Jag har ont i magen. Och knäna förstås. Det piper i öronen. Jag är dödstrött.
- Mitt vikariat som adjunkt tar slut 31 mars. Eftersom pandemin liksom inte tar slut då, har jag inte nån inkomst förrän alla har vaccinerats eller dött av blodproppar runt julen 2022.
- Ingen som jag känner är glad ens på ytan.
- Min dator som dog i februari är utom all räddning, vilket kostade 900 kr att få reda på.
- Jag har börjat hålla med Ingemar Stenmark:
Men nu är det ju inte så att jag har kommit till världen för att sänka humöret på andra människor genom att påtala dessa bedrövligheter. Jag är satt på jorden för att klampa in som en dinosaurie i ett dockhus och slå lock för öronen på helt oskyldiga kolleger. I Zoommöten är det jag som gestikulerar så att bilden fryser eftersom pixlarna tar slut och minsann är det inte jag som även har de konstigaste frisyrerna, spenat mellan framtänderna och de fulaste skogshuggartröjorna på mig fastän jag borde vara ett gott föredöme.
Så, vad roar mig i dessa dagar? Jo, att dokumentera allt som är ett tecken i tiden – eller ett tidsdokument. Vad kommer vi att häpnas över om tio år?
Nåt annat då? Jodå, det känns bra att gå på basketpromenader, att korrläsa, cykla en sväng i vintersol och se på brittiska deckare där det kramsar i gruset och liken ruttnar.
Min farmor – en ytterst söt och gullig liten norrländsk dam – brukade, när någon kom och berättade om bedrövligheter och eländes elände, lägga huvudet på sned och lugnt säga:
– Men känn int’ efter.
Okej. Men … visst är det faktiskt helt bedrövligt trist just nu, va?
59 kommentarer