Jag hittade en reaprenumeration på en dagstidning, och sprang sedan ett yvigt ärevarv runt huset eftersom jag är oerhört förtjust i att hämta en papperstidning i postlådan på morgonen. I den läste jag sedan så deppiga nyheter att jag, om jag hade kunnat, hade sprungit glädjeärevarvet baklänges för att ångra denna dumma upprymdhet.
Kanske är det de evinnerliga Zoom-mötena som bidrar till domedagskänslorna?
Detta ältar jag när tråkspökena dansar runt i min hjärna och jumpar från det ena molokna isflaket till det andra:
- Vårt (asså Astra Zenecas) vaccin sägs ge folk blodproppar och hjärnblödningar och har i detta nu (kanske) orsakat två människors död. Mamma fick första dosen förra veckan, pappa får sin första dos den här veckan. Mina kompisar som befinner sig i riskgrupperna pga. t.ex. ålder, transplanterade organ och kroniska nervsjukdomar är bekymrade och tyvärr ovaccinerade än så länge.
- SJ tänker sluta köra regionaltåg i Mälardalen. Alla som bor i t.ex. Eskilstuna, Stockholm, Västerås och Katrineholm kommer att måsta … eh. Ptja, Jobba hemifrån. Hm.
- Studenterna i Uppsala har blivit galna och haft korridorfester (i brist på IRL-undervisning, kan man tänka), varpå den sydafrikanska virusvarianten satte klorna i dem.
- Jag har ont i magen. Och knäna förstås. Det piper i öronen. Jag är dödstrött.
- Mitt vikariat som adjunkt tar slut 31 mars. Eftersom pandemin liksom inte tar slut då, har jag inte nån inkomst förrän alla har vaccinerats eller dött av blodproppar runt julen 2022.
- Ingen som jag känner är glad ens på ytan.
- Min dator som dog i februari är utom all räddning, vilket kostade 900 kr att få reda på.
- Jag har börjat hålla med Ingemar Stenmark:
Men nu är det ju inte så att jag har kommit till världen för att sänka humöret på andra människor genom att påtala dessa bedrövligheter. Jag är satt på jorden för att klampa in som en dinosaurie i ett dockhus och slå lock för öronen på helt oskyldiga kolleger. I Zoommöten är det jag som gestikulerar så att bilden fryser eftersom pixlarna tar slut och minsann är det inte jag som även har de konstigaste frisyrerna, spenat mellan framtänderna och de fulaste skogshuggartröjorna på mig fastän jag borde vara ett gott föredöme.
Så, vad roar mig i dessa dagar? Jo, att dokumentera allt som är ett tecken i tiden – eller ett tidsdokument. Vad kommer vi att häpnas över om tio år?
Nåt annat då? Jodå, det känns bra att gå på basketpromenader, att korrläsa, cykla en sväng i vintersol och se på brittiska deckare där det kramsar i gruset och liken ruttnar.
Min farmor – en ytterst söt och gullig liten norrländsk dam – brukade, när någon kom och berättade om bedrövligheter och eländes elände, lägga huvudet på sned och lugnt säga:
– Men känn int’ efter.
Okej. Men … visst är det faktiskt helt bedrövligt trist just nu, va?
Jag har blivit digital kompis med en göteborgare som skriver världens bästa svenska limerickar. Som den här:
En sned liten stolpe i Ed
ser ut att ha hamnat ur led.
Men jag tänker en sak:
Kanske stolpen är rak
medan resten av världen än sned.
Javisst är det trist, träligt, eländigt, tråkigt och eländes elände. Inte ens Erlander kan man skylla på. Han rör ju inte ens på sig. Jag är så hilvettes less att jag får malaria och håriga handflator.
Det är till och med svårt att få några positiva lustupplevelser av att handarbeta. Jag har ju för böfvelen inte gjort annat i ett drygt år nu. Eller läsa. Jag tänkte för ett år sen att jag skulle läsa igenom bokhyllan igen. Jag menar, har man dåligt minne så kan man ju ändå dra lite nytta av det. Det enda resultatet av den fina föresatsen är att jag upptäckt att jag har rätt många tråkiga böcker.
Kan man tänka sig? Va?
Det är svårt att följa Lottenses farmors uppmaning att int känna efter. Det liksom ligger i bakhåll och kastar sig över en oförhappandes. Inte när man minst anar det, för det gör man ju, men lite fantasi har ens tristess ändock.
Aha. Jag tror vi har funnit lite medicin, Ninja – kolla på limericken ovan!
Ja, den var ytterligt brilljant. Mot Limerick!
Farmor hade rätt. Inte helt lätt att följa, men rätt har hon.
Jag fortsätter strutsa och pluggar medan plånboken vrider sig, men jag tänker njuta av konsten i några månader till. En möjligen fördel med pandemi (om man nu ska försöka), det var lätt att spara pengar i höstas. Men det är lite tråkigt att inte få träffa sina kursare, det hade varit bra för min medelålders hjärna att prata med 20-åringar.
Trösterik limerick!
Jag fann det lite hugsvalande att läsa någonstans att det är normalt att irritationen ökar, liksom risken att blir oresonligt arg för struntsaker. Lusten att hitta lösningar minskar och såklart det är så, det vore ju konstigt annars. Vi är gjorda för att mobilisera i krislägen, men inte hur länge som helst. Mina impulser att knuffa folk i diket eller sparka dem på smalbenen är OK, så länge jag har lite impulskontroll kvar. (Jodå, jag älskar mänskligheten; det är folk jag inte tål!)
Jag har funnit förtröstan i mina kompisars historier om hur de får utbrott, slänger diskmaskinskorgen i soptunnnan, hur de inte längre orkar bry sig om den sura tanten på Ica och hur de istället för att pudra näsan helt enkelt går in i Zoomötena med kameran avstängd.
– Sätt på kameran, Katarina!
– Eh, nej. Inte idag. Men jag lovar att delta på alla andra sätt med ljud, åsikter, kommentarer och meddelanden i chatten!
Enig, Karin. Med parentesen på slutet menar jag då. Mina normala knuff- och sparkimpulser har väl snarast minskat, man slipper ju folk nuförtin.
(Men nån gång händer det ju att man springer ihop med bekanta när man är ute och handlar eller promenerar eller så, och efter att ha pratat ett tvåmetersrprat en stund så märker man att man tycker att det faktiskt vore rätt kul att umgås lite ändå…)
Det är inte belagt att vaccinet orsakar blodproppar. Massor med folk får blodproppar alldeles av sig själva.
Det är däremot mycket välbelagt att covid-19 orsakar blodproppar. Och dödsfall. Och hemsk trötthet. Med mera. Vaccinera er, ni som är i tur!
Ja, jösses: vaccinera er, alla som kan! (Jag är helt enig med dig, Brid!)
Men, inte är det väl såå illa?
Det kunde ha varit mycket värre.
Vi kunde ha bott kvar i gammpörtet. Med 300 m oplogad stig upp till brevlådan. Med uppvärmningskostnader som slök merparten av pensionen. ADSL via osäker kopparlina. Eller annan halvtaskig lösning. En halv km till närmsta granne. Varg, lo, vildsvin och mördarsniglar. Trettontusen kvadratmeter att försöka hålla ordning på. Tretton kakelugnar med eldningsförbud. Örjans tidiga påminnelse om FGB:s ”Vintermänniskan” ger ytterligare påminnelse om köld och frusna vattenledningar. Och mycket annat.
Men nu är det bra mycket bättre! En tiondel av tomten, inga vildsvin och sniglar. Kommunal väghållning, nära till brevlådan, Jordvärmepump som bevisade sin förmåga under senaste kallperioden. Goda grannar, varav en del älskar att röja den snö som kommunplogaren lämnar och en tar hem ved till den fungerande eldstaden i det vi kallar spiselrummet och en hjälper till med tunga lyft.
Gott om plats för garn och tyg. Rätt så gott om plats för ett växande antal verktygsmaskiner. Lite gemensamma intressen och en viss fäbless för påhitt. Vi tänker förse oss med hucklen och fräknar inför påskutflykten och ser fram mot reaktionerna. Läsa, skriva, laga mat efter eget huvud – mycket sådant som vi inte tyckte att vi hade tid för innan vi tvingades ta oss tid.
Eremittillvaron är inte så illa. Tycker vi. Och diverse vattenhål (Lotten, Maskinisten och andra) gör att vi ändå tycker att vi hänger med i samhällets vingliga väg mot ”det normala” – om det sedan är en förbättring eller inte kan man diskutera.
Hakkes limerick (kanske han blivit digital kompis med sig själv?) ger viss support för behovet av sådan diskussion.
Ja tack, jag vill gärna ha vaccin. Men nu har dom pausat A****Z***** här också, för det kanske finns signaler om blödningar… Så nu dröjer det väl ännu längre.
Men jag gillar blåklockor. Jag gillar för all del styvmorsvioler också, så jag hade varit nöjd även med det.
Styvmorsviolen och Linnea kände jag också för.
Att färgerna visste var dom skulle sätta sig på styvmorsviolens kronblad var ett mysterium för mig. Detta var innan DNA och såna grejer var kända.
Den gamla biologilärarinnan, som hade svar på allt, såg lite störd ut när jag frågade. Hon samlade sig sedan och sa ”Du ska inte tänka så mycket på såna saker”.
Jag slapp i alla fall höra att Gud hade bestämt hur det skulle vara.
Gammal? Jag? Lite, kanske…
Löjromstoast i all ära, men ASSIETTEN Lotten! Den kan få vilken limpskiva med falukorv som helst att dansa.
Annan bot mot sorgsna tankar. Jag hittade Håkan Nessers bok Halvmördaren på bokrean. Vad är det som styr våra liv, slumpen eller ödet, eller har vi rentav ett eget fritt val? Rekommenderas som vaccination mot tristess; en liten dos som triggar det egna immunförsvaret!
Det tycks annars som att det är virusets nyckfulla infall, marknadskrafterna i vaccinindustrin eller rent av människors beteende när de inte står ut med tristessen, som får oss att snurra i med- eller motval(l)s. Som de medeltida dödsdanserna på kyrkväggarna.
Solen skiner och tranorna ropar när jag är på cykeltur bland fält och skogar, gator och hus. Det är löftesrikt men med ett litet trist drag eftersom jag är på väg med en vårplantering till graven på kyrkogården.
Men våren kan inte hejdas! Bobilen Bodil kommer nog ut ur idet i slutet av den här veckan. Och vårdcentralens senaste meddelade tyder på att min prioriteringsgrupp kanske kan boka vaccinering i nästa vecka, eller nästa igen. Sen kan min lilla bubbla flyttas runt lite som jag vill.
Med hälsning från Dal, inte så långt från Ed
Hakkes limerick förklarar ju varför tår toappersrulle vrider sej! Allt får sin förklaring. Så gött.
Uppiggande saker? Att det fortfarande finns schysta apelsiner till färskpressad frukostjos.
Alla små snödroppar, vintergäck och snöklockor som poppar upp i hela mattor där vi går på vår promenad.
Att dagarna bli märkbart ljusare.
Mindre uppiggande? Att jag friterat min vänstra tumme. Jag är obegripligt klantig i köket. Och inte bara där. I går kväll lyckades jag fastna inne i min långklänning när jag klädde av mej. Jag kom varken upp eller ner i den och såg ingenting Den hade korvat sej fast i den lilla T-shirt som jag hade på under och mitt i min brottningsmatch damp jag i golvet. Landade på min lilla rumpa … Inget brutet, herren ske pris, men jag sätter mej med en viss andtäppa och stönar mycket.
Håkankråkan: ”Vad är det som styr våra liv, slumpen eller ödet, eller har vi rentav ett eget fritt val?”
Det är nog väldigt olika. Det fria valet kan kastas över ända när en ambulans inte tar sig fram på igenblåsta vägar eller det dyker upp en spårvagn bakom den man just klarat sig undan. Eller, eller.
Jag försökte skriva ner såna episoder och maken till oplanerat och ödesstyrt liv får man leta efter. Liemannen har alldeles tydligt varit ute efter mig ett dussin gånger. Och att jag råkade arbeta med hyttorna på SSAB Oxelösund, träffade Hyttis och tyckte att jag lika väl kunde flytta in hos henne som att bo på hotell Ankaret var ju också högst oplanerat.
Vad jag ska kalla alla de här minnena? Arbetsnamnet är ”Brottstycken ur ett oplanerat liv”. Det kanske blir vad jag sätter på första sidan. Om inte alltihopa försvinner ut i rymden. Som e-mailen gjorde.
BTW: Vår parkering är fortfarande gratis. Och din plats är ledig.
SG: ”Slumpens skördar” skulle passa, men den titeln är upptagen.
Skördade slumpar?
Skogsgurra och Hyttfogden har skickat ett paket till mig med Hyttfogdens egenhändigt stickade vantar – med massa fina bokstäver på! ”In Joe [Biden] We Trust” och ”Granbergsdal”! Wow, liksom!
Tack! Jag har redan haft dem på mig på en sväng bort till Tjugosexåringen och spanjoren sju minuter nedåt gatan. De värmde perfekt. DDM grävde ner näsan i dem och sa lyckligt:
– … mmm det luktar fååår …
(Jag svarade ”bäää” för att vara rolig, men han trodde att jag sa näää så han protesterade kraftigt.)
Ni får se en bild på dem!
Tack för uppiggandet, hörni alla. Limerickar och friterade tummar samt bryska fall, vantar och stundande roadtrip-äventyr känns hoppingivande! (Nej friterade tummar är ju inte så roliga. Men ordkombinationen är kul!)
ha, du känner i alla fall minst en i riskgrupp som är vaccinerad! åtminstone till hälften, dos två blir nog nästa vecka… 😉
nu råkade jag få M men i mitt stilla sinne tänker jag att de ju kunde erbjudit oss som suttit hemma och möglat i ett helt år A-Z vaccinet, med tanke på alla förseningar finns det ju liksom en anledning att spruta i folk allt vi har så fort som möjligt – själv hade jag GÄRNA kört in lite rotmos i armen om det inneburit ett kanske i alla fall lite normalare liv, oavsett biverkningar ( de är ju oftast övergående, och definitivt mindre risk för räligheter än själva sjukdomen!)
jag är allergiker, och diskuterade risken med allergiska reaktioner (som man ju också kan få) på ett forum för någon månad sedan med en foliehatt som tänkte vägra AZ- är ju inte krångligare än att sitta beredd med Epi-pen (adrenalin). en allergichock GÅR liksom att häva (nästan alltid), OCH är övergående! …precis som blodpropp (vilket jag också råkar ha haft)!
det dog ju liksom fler av corona i Sverige idag, än det är folk som fått blodpropp som EVENTUELLT har ett samband med vaccinationen, och de allra flesta av dem har faktiskt överlevt
fast detta är givetvis bara min egna, högst ovetenskapliga funderingar, men jag ser fram emot att snart kunna ta en öl på en uteservering, MED sällskap! (helst med solsken och värme… 😉 )
fantastiskt snygga vantar, btw!
Rotmos i armen! Tack, Gitta!
Tro nu inte att jag, moi, myself and me har åstadkommit de där komplicerade vantarna. Nej. Icke.
Däremot har jag stått för det inntälläktuella bakgrundsarbetet.
När den numera avsatte presidenten i norra amerika tillträdde och jag tyckte att man kunde ändra texten på deras sedlar från ”In God we trust” till ”In Gold we trust” fick jag inte ens ett vänligt avböjande svar.
När det fanns hopp om ändring ville jag ändra till ”In You we trust” och när rösträkningen gick rätt väg fick det bli ”In Joe we trust”.
Sedan dök Bernie upp med sina (ganska fula) vantar och då tyckte vi att Joe kunde behöva ett par också.
Men Lotten var den mest behövande. Så nu är det ännu ett par på gång. Hyttis lovar att de blir klara till hösten.
Granbergsdals hytta har anknytning till DDM och hans förfäder, varav en av dem arbetade med järnframställning. En möjlig avknoppning (Bergmans Gjuteri) har inte kunnat beläggas.
Tror att Hyttis och SG vid besök noterade att mor Ulla hade ovanligt kalla händer.
Vid senare besök hade Hyttis med sig ett par egenstickade Granbergdalsvantar som mor ofta använde fram till sin bortgång
Håhåjaja. Nu har de hittat ett gäng studenter här i Uppsala som har tagit för vana att anordna stora fester som om det inte fanns något virus att bekymra sig för här i världen. Det kan jag ju tycka är lite illa tänkt av dem. Vi känner flera tämligen unga och tidigare friska personer som har blivit svårt sjuka, även om bara en av dem är i typisk studentålder – men det kanske mer beror på att de flesta vi känner är lite äldre?
Tummarna upp , friterade som vantbeklädda, för båset och våren.
Jag hörde koltrasten i kväll! Där har ni nåt i positiva vågskålen som heter duga.
I ett tillkämpat tillstånd av pessimism och leda såg jag skillnaden mellan två tolkningar av koltrast. Den ordinarie och den som är mera släkt med södergök.
Men det gick fort över. Nu är det blåklockans och koltrastens tid!
Ja, blåklockor! Nationalblomman! Jag är SÅ glad för det, för då är väl den långdragna striden om vilken blomma som är Dalarna landskapsblomma över? Blåklockan är nationalblomma och ängsklockan är Dalarna landskapsblomma. Argumenten för den falang som vill att blåklockan ska vara landskapsblomma borde väl rimligen ha försvagats? Eller kan det rentav vara tvärtom?
Jag som var en besserwisser redan som liten och hade fått ’Första blomboken’ på min tioårsdag försummade aldrig att påpeka att ’det där är inte en blåklocka; ängsklocka heter den’. Usch ett sånt barn!
Vi samlar på huskonstnären Frans Timén. Inte så känd idag. Men finns på Moderna Muséet med ”Granbergsdals Järnvägsstation”.
1910 kom det ut en liten bok av Bokhållare Sigurd Dahllöf på Sandvikens Jernverk. Med vignetter av Timén. Den heter ”Blomvers” och är ganska förtjusande. Ett trettiotal blommor beskrivs i ”bokhållarpoesi”. Från Tusensköna via Hvitkål och Tätört till Martallen. Blåklockan presenteras som i bilden:
Jag var också en odräglig besserwisser, Ökenråttan. Jag rättade vuxna angående dinosaurier och Pompeji hela tiden. Och soooom jag suktade efter beröm. Mitt nioåriga jag agerade så här i trean på Bergviksskolan i Luleå, när fröken Ulla Nyman skulle gå igenom förra veckans matteprov.
– Jag undrar … vi som har alla rätt, vad ska vi göra under tiden?
(Att jag minns det så tydligt beror på att jag omedelbart förstod att det inte var en lämplig fråga.)
Jag var också ett sånt där barn, även om jag mest rättade mina små vanartiga kamrater, vilket de sällan uppskattade. En besläktad historia är från när jag var cirka 6 år och satt hemma hos dagmamman, som vi kan kalla för Elsa, för det heter hon inte. Hennes kusin kom på besök, hittade mig och frågade efter Elsa. Jag sa: ”Stör mig inte, jag läser. Elsa är i tvättstugan.”
Denna kusin blev tio år senare min svensklärare i gymnasiet. Fast det gick bra ändå.
Åh, besserwisserstories! Min första minns jag inte själv, den har mina föräldrar berättat (och jag tvivlar lite på sanningshalten eftersom jag knappast sa något alls i femårsåldern): Granntant granskar min teckning och undrar vad det där ska föreställa. Jag svarar förvånat: ”Det är en vacker linje ser du väl!”
Tristess … Jag håller på och river halva tomten på baksidan. Tidigare ägare byggde en bastu och grävde ner en jakuzi och gjorde ett trädeck runt om mm. Allt täckt med något slags presenningtak. Efter ca 20 år är hela området fult och ruttet så det skall bort! Sedan hoppas jag kunna fixa lite gräsmatta samt bygga en ny bastu. Helst skall allt vara färdigt i tid för barnbarnets födelse för hennes föräldrar vill ha födelsefestligheterna här.
Eftersom närmare 80% av befolkningen är vaccinerade här så börjar restauranger och cafféer öppna. Folk har börjat gå ut och leva upp men jag har inte bråttom att frotera mig på det sättet.
Och kvällarna ljusnar, hurra!
Idag fyller Ingemar Stenmark 65 år. Tänka sig, va!
Pensionär!!
Det var det jävligaste, det hade jag ingen aning om!
Men stort grattis i alla fulla fall.
Citat (Karin): ”Granntant granskar min teckning och undrar vad det där ska föreställa. Jag svarar förvånat: “Det är en vacker linje ser du väl!”
Det måste ha varit Tant Tekla – den eviga kökssoffeockupanten. Hon som var så impad av Moderns sjuksköterskeexamen att hon satt där och pratade sjukdomar så gott som dagligen. Eller?
Tant Tekla! Vad ända in i Hälsingland! Jag kände också en tant Tekla! I Luleå! (Men hon var inge trevlig alls.)
Kan man vara trevlig om man heter Tekla, eller är inte det en självmotsägelse?
Är inte Tekla ett sånt namn som per automatik gör en rätt elak och otrevlig?
Hur tänker de föräldrar som ser ett nyfött underverk och kommer att tänka på namnet Tekla?
Frågar åt en vän. Eller ja, vi är bekanta i alla fall. Jag tror det åtminstone.
Tekla är ett namn med vassa kanter. Undras om det finns många Tekla här i landet? Kanske döptes dom efter nån gammal arvtant, för att säkra arvet.
2012 fanns det 1030 Teklor i Sverige. Det är inte mycket.
Ska se om jag kan rota fram en ålderstigen dikt om den unga Thecla som står i begrepp att gifta sig med den gamle Sigurd eller vad han hette men räddas från detta öde precis i tid av sin unge kusin Bernhard eller vad han hette.
SG, mitt minne av händelsen är som sagt lite diffust, men sannolikheten att det var Tekla är stor. Hon var nog vår mest frekventa granntant.
Hittade den! ”Brudgåfvan”, av signaturen Vilhelmina. Den står i den poetiska kalendern Snöflingan, från 1853. Jag kom ihåg namnen rätt. Ett par centrala rader är ”Kärlek fasa bär / För en skrynklig kind. / Under kulen höst / Alla blommor dö. / Sällast är en mö / Vid en ynglings bröst.”
Det var inte bättre förr.
Ska’reinte va hust och brust, om de ska va rikti poesi?
Det går utför med Teklorna, idag är de bara 628. Den äldsta är 99 år och bor, tycker jag, passande nog på Galonvägen i Bromma. Mina första månader bodde jag på Dukvägen några gator från Tekla.
Ooooh. ”Thecla” låter riktigt farligt.
Jag ville döpa några av barnen till Klara, Isak och Tekla, men fick nej av välmenande släktingar som påpekade att
• klara, färdiga, gå störde
• Isak i Bibeln var jättedum
• Tant Tekla var ett hår av hin.
Hmmm. Me thinks att jag skulle kunna övertala kompisar att kalla sina husdjur Klara, Isak och Tekla. Fortsättning följer.
Oj vad Tekla rev ner kommentarer!
Nacka (Bajen) pratade mycket om Tekla. Tror att han sammanbodde med en. Eller också var det vad man kallade sin hustru på den tiden?
Tekla var den enkle mannens Xantippa. Eller hans tjänstehjon.
Min snälla mormor hette Tekla.
Ba’ satt ni vet!
Men det kunde ju inte ni veta förut.
Bra att det fanns i alla fall en snäll Tekla.
Ryktena om teklors otrevlighet kanske är ogrundade?
Bokstäverna ger ett ganska vasst och kantigt intryck när de kombineras. Andra kombinationer, Viola eller Linnea, går inte att få till så de låter otrevliga. Inte ens om man gör en soppa på alla elva och slevar upp en portion.
För att knyta ihop så är det lättare att få till vassa kombinationer med bokstäverna i Blåklocka (se ovan).
Tekla var benämning på ’kärringen därhemma’, i råare folklager. Vad har jag hört/läst det?
Och på tal om blåklocka så håller min blåtobak på att säcka ihop. Sorgligt värre och vad ska jag göra?
Och Lille Skotte?
Still g(r)o(w)ing strong?
Men va ere för fel på rökat dåra?
Kanske muterat till Blårök? Eller Blåeld?