– Men Lisa, har du inte smakat på osten än? Den är alldeles underbar!
– Va? Men alltså, jag är väldigt van vid alldeles underbara ostar. Vi har det ofta hemma.
Kalla mig gärna kusinen från landet, men jag är fan inte van vid alldeles underbara ostar.
Men hur underbara ostarna än är, så finns det fler njutbara ting. Gissa nu:
Lisa Förare Winbladh må vara en skicklig matskribent som lagar sjurättersmiddagar av blott en liten nöt, men dimensionera bunkar och skålar kan hon inte. Se här paniken när morotshögen sväller över alla bräddar:
Men man kan ju inte prioritera mat och dryck hela dagarna. Mitt i dammsugningen inför gästernas ankomst, ringde min djefla man från bilen (aj-aj, fy-fy) och tjoade:
– Det finns ett träd som en bäver har gnagt på …
– Ja, jag vet, där vid bussv…
– Men nu har trädet fallit över bussvägen!
– Va? Nej! Vad kul! Jag måste dit!
– Jag tänkte att du kunde åka dit och …
– Jag måste åka dit!
– Du kan ju åka dit och fly…
– Jag åker dit! Jag flyttar på det!
– Ta med di…
Inte vet jag vad han tyckte att jag skulle ta med dig eftersom jag lade på. Jag skrek:
– ALLA BARN SOM ÄR HEMMA OCH INTE SOVER! TA PÅ SKORNA! HOPPA IN I BILEN! NUUUUUUU!
Jag hade kanske kunnat tänka ut en mindre skrämmande replik och kanske skrikit lite mindre brutalt, men Åttaåringen och Elvaåringen lydde i alla fall och trodde inte att det handlade om en brand/tornado/översvämning eller plötsligt dödsfall.
Så här såg det ut:
Inser ni nu att vi har räddat hundratals liv och trafikstockningar? Att vi har gjort en samhällsinsats och är värda medaljer, pukor, trumpetstötar och fyrverkerier? Se här i filmsnutten hur vi kämpade — jag och Åttaåringen — medan Elvaåringen filmade:
Och hur hjältebetonad var er lördag?
