Hoppa till innehåll

Etikett: barnafödande

När jag dör …

När jag dör kommer barnen att få ärva 317 par basketskor, 30 dagböcker, en resväska med komplett onödiga kvällstidningar från 1975 till 1992 som handlar om Melodifestivalen, hockey-VM och Johnny Depp. Bouppteckningen kommer att bli en gäspning, men begravningen ett sjujädra kalas. Och på min gravsten ska det stå:

Varje gång det kurrar i magen,

ska ni veta att det bara är jag som

är där och leker sickenblås.

(Gravstenar yrade vi om i bloggen redan 2006.)

Hade jag varit rik, hade jag köpt och placerat ut 100 000 basketkorgar överallt i hela Sverige och inte alls lämnat något arv efter mig. Förutom skorna och det andra dårå.

Lite mer spännande är det ju när förmögna människor skapar roliga testamenten som i filmernas och böckernas värld. Riktiga exempel:

  • Allt till katterna!
  • Min näst finaste säng till min fru. (Hej Shakespeare!)
  • Min fru får allt. Men bara om hon gifter om sig, så att i alla fall en person kommer att sörja mitt frånfälle. (Heinrich Heine)
  • Den kvinna i Toronto som på tio år från min dödsdag föder flest barn, ärver min förmögenhet i reda pengar. (Charles Vance Millar)

Den där sistnämnde Charles Vance Millar (1854–1926) var en ofantligt rik man med stort skämtlynne som inte alltid gjorde sig populär med sina ovanliga påhitt. När han tvärdog gammal och barnlös, testamenterade han bort sina tillhörigheter och ägodelar på ett ovanligt fantasifullt sätt.

Tre advokater som verkligen inte kunde med varandra, ärvde ett stort sommarresidens. Men … bara på villkoret att de var överens om att ta emot arvet och nyttja det tillsammans.

Två nykterhetsförkämpar som motsatte sig spel och dobbel ärvde en hästkapplöpningsbana. Några andra nykterister ärvde aktier i ett ölbryggeri.

Och så var det det där med barnalstrandet – eller The Great Stork Derby, som det kom att kallas. Så här såg det ut i Toronto i mitten av 1930-talet:

Familjen Timleck med sina tretton barn – men blott nio föddes under de stipulerade tio åren.
Familjen Darrigo hävdade att nio av barnen föddes 1926–36.
Familjen Carter lovade att dela med sig till andra familjer med många barn om de skulle vinna.

Under de tio åren var det ett rysligt tjafsande om pengarna:

  • om barn som föddes utom äktenskapet skulle räknas
  • om barn som brevbärarna var skyldiga till skulle gillas
  • huruvida det hela egentligen var lagligt.

Okända släktingar dök upp och hävdade sin rätt och alla tröttnade rejält på det hela. Kanske även barnaföderskorna, får man anta.

Till slut fick fyra kvinnor som hade fått nio barn var dela på pengarna, medan ytterligare två som hade kämpat väl nästan in i kaklet, fick tröstpris.

Mest sympatisk var i testamentstokeribranschen kanske den förmögne portugisen Luis Carlos de Noronha Cabral de Camara, som proportionellt hade lika mycket pengar som hans namn hade bokstäver. Han dog övergiven och olycklig och hade, visade det sig, rent slumpmässigt valt 70 lyckliga arvtagare ur telefonkatalogen.

Hm. Nästa gång vi får spammejl som lovar guld och gröna skogar samt en förmögenhet i pund, ska vi kanske läsa lite extra noggrant?

YES! Basketkorgar till alla!
Share
33 kommentarer