När jag jobbade på Nationalencyklopedin hade vi under en tid inte bestämda arbetsplatser, så jag bar omkring på mina papper i en liten låda – och så jagade vi skrivbord som i den där förfärliga musikleken där det finns en stol för lite och den som inte hittar en sittplats åker ut medan ännu en stol tas bort. (Jag lärde mina barn att det var helt okej att inte vara med, när den leken under 20 år kördes på varenda barnkalas. Den nuvarande Tjugoettåringen var den enda som inte höll med, eftersom hon brukade vinna …)
Jag har hittat bilder på olika konstnärliga arbetsplatser, och finner dem oerhört fascinerande. Egentligen är jag nog avundsjuk, där jag ju sitter i en banal säng och skriver. Min dåliga arbetsplats är naturligtvis orsaken till att jag fortfarande varken har fått sommarprata eller ta emot Nobelpris. Så har vi bestämt det.
Men sepåfan … tydligen krävs varken bekvämlighet eller den modernaste dator för att skapa storverk.
Så nu är frågan hur ”man” bäst blir kreativ och inte prokrastinerar eller slöar till! Mår de flesta (som jag tror) bra av att jobba ostört eller är de bara lite onödigt kinkiga när de kräver rum med dörr som går att stänga?
Mitt önskearbetsrum ska ha en basketplan utanför fönstret, en säng, ett bord, en jättestor datorskärm och ett ännu större, proppfullt, kylskåp. Tror jag.
61 kommentarer
