Hoppa till innehåll

Etikett: ansvar

– Vada a bordo, cazzo! sa De Falco medan DiCaprio kämpade för livet och alla skrek av skräck.

Har ni läst den parodiska diskussionen mellan den italienske kryssningskaptenen Schettino och kustbevakningens chef De Falco?

(Den finns på engelska här och med italienskt ljud här.)

Det är som en scen ur vilken film som helst, där den gode är god och den onde/dumme/fule är just detta – in absurdum. Man sitter och tittar på filmen och halvgäspar och börjar famla efter förströelse eller en näve chips till, bara för att det är ett så banalt manus.

Men det här skedde på riktigt, i verkligheten. För att göra det svårt för er, har jag vänt lite på premisserna. Tänk er tvärtom att de två männen ser ut så här:

Den gode de Falco och den onde Schettino, allright?
Den gode De Falco och den onde Schettino, all right?

Kapten Schettino har av oklara skäl styrt världens största kryssningsfartyg upp på en badstrand. Sedan har han råkat ramla ner i en livbåt, medan människorna ombord drunknar, halkar omkring och skriker av panikrädsla. Leonardo DiCaprio hänger över relingen i en telefonsladd som alldeles strax går av – om inte Keira Knightley hinner fram med den räddande båtshaken. (Men hon har slagit sig i huvudet och ligger och blöder i ett låst rum eller nåt.)

In i bild: De Falco. Han är arg som ett bi och fräser fradga när han rycker åt sig en anakronistisk walkie-talkie. Efter de inledande presentationerna när han försäkrar sig om att kaptenen är kaptenen och att han verkligen mot all logik och allt förnuft har lämnat sitt fartyg, ger han en order:

– Lyssna på mig nu, Schettino. Människorna på båten är instängda. Under fören på styrbords sida finns en lotslejdare. Klättra upp och gå ombord igen. Väl där räknar du hur många människor du ser. Förstår du?
– Jamen alltså vänta, jag måste berätt… Alltså båten håller på att kantra! säger kaptenen och man ser att han är rädd.
– Då tar vi det igen. Människorna på båten är instängda. Ta dig till stegen, klättra upp och gå ombord igen. Väl där räknar du hur många människor du ser. Finns det kvinnor och barn eller andra som behöver hjälp?
– Men snälla, båten kantrar och det är så mörkt här, jag vet inte hur jag ska våg… ku… (Kapten Schettinos underläpp darrar.)
– Intresseklubben antecknar! Vad ska du göra? Åka hem till mamma och vila? Ta dig upp på båten för i helvete!

Schettino lyder halvhjärtat och alla i rummet där De Falco befinner sig reser sig upp och applåderar sin ilskne kustbevakningschef. Men då kommer Stålmannen och lyfter skeppet i säkerhet, och alla på båten reser sig upp och applåderar. Keira Knightley vaknar, räddar DiCaprio, tappar båtshaken rakt ner i huvudet på Schettino – med ett thud-splash-ljud – och så börjar eftertexterna rulla medan Stålmannen slänger lystna blickar efter De Falco och man anar att det redan nu finns finanser för en uppföljare.

På italienska och på riktigt sa De Falco ”Vada a bordo, cazzo!”, och det är faktiskt det vi i fortsättningen ska säga när vi anser att någon inte tar sitt fulla ansvar.

– Nä, jag orkar inte laga mat idag.
– Vada a bordo, cazzo!

Ser ni Leonardo di Caprio?
Ser ni Leonardo DiCaprio?
Share
16 kommentarer

Låtom oss alla packa våra egna gympapåsar

– Har du packat gympapåsen? sa jag till den ytterst disträa Sjuåringen.
– Näe.

Sedan vidtog stövelletning, vantskakning (grus), hjälmfäpplande och vändande av mackor som lägger sig på fel sida med flit.

– Har du packat gympapåsen? sa jag igen.
– Näe.
– Men stumpan, kom här, påååååååsen, stoppa i, klara färdiga gå.
– Jag vill inte. Ingen annan i klassen måste packa gympapåsen själv.
– Johorå.
– NEJ!
– Ojoj, nu lägger jag högen med shorts, handduk, skor och t-shirt hääär. Packa.
– Okej. Men jag vill inte.

En snabbkoll med några av mina vänner visade att Sjuåringen inte hade helt fel – barnen slipper verkligen att packa gympapåsen själva. Men varför?

– Barn måste få vara barn.
– Men hur ska de lära sig … när ska de lära sig … lider de av att packa? försökte jag.
– Tids nog lär de sig.
– Men … ska de inte göra sådant de med lätthet klarar av? Knyta skorna, välja kläder på morg…
– Nja, vi har ju karborrband och kläderna väljer jag, annars blir det bara fel, sa min kompis.

Well. Jag håller inte med. Så är det med den saken. (Och jadå, jag fick tillåtelse att blogga om det.)

Däremot erkänner jag snabbt att jag har mina egna ”vill-inte-packa-själv”. Jag ber alltså om hjälp för att jag inte vill fixa. Här är mina opackade gympapåsar:

  • telefonsamtal
  • byte till vinterdäck
  • källarutrensning.

Nu hjälper det ju inte, min djefla man säger (precis som jag till Sjuåringen) att man måste försöka. Så då gör jag det, med plutande underläpp.

1) Barnen bör få ta eget ansvar, även om det tar lång tid och blir fel.
2) Vuxna (=jag) borde slippa prata i telefon.

(Konsten att förvirra sina läsare: ”punkten ett verkar ju högst vettig, men punkten två är ju helt galen, är hon ironisk eller bara förvirrad?”.) Wow, nu fick jag till fyra skiljetecken på rad igen!

Share
42 kommentarer