den skrattande språkpolisen
Författare: Lotten Bergman
Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.
Promenader utan mål eller tävlan är inget för mig. Möjligtvis är de intressanta om det vankas bävrar eller mat i andra änden, men annars inte.
Men den galna Bästisgrannen drar sedan åtta dagar ut mig på snuspromenader. Hon har slutat snusa och blivit hooked on promenader. Jag spjärnar emot och stånkar och stönar och drar ut på det och skyller på onda hälsenor och dåliga skor.
– Snicksnack, säger hon och petar in ännu lite mer hushållspapper under läppen. Jag sitter här tills du kommer med.
Och så sätter hon sig på min dator! Så jag lyder. Men för att göra det lite intressantare tar jag tid med stoppur så att vi har koll på mellantider och går ett par sekunder snabbare varje dag.
Men nu nu har jag kommit på det ultimata vapnet.
Jag klär mig såpass fult att hon inte vill ha mig med!
—-
PS. Det funkade inte. Dessutom valde hon en ny runda så att den gamla tidsnoteringen blev helt ointressant!
När vi om 40 år stapplar omkring med käpp och hörapparater och letar nya åldersfläckar på varandra, kommer jag och min djefla man att titta på 2007 års nyårsaftonsbilder och sucka:
– Det var tider det.
– Titta, du kunde fortfarande stå på stolar.
– Och du hade tänder.
– Men inte minns jag att det var maskerad?
Fast det var det ju inte. Det var en helt vanlig fest där alla kvinnor hade den lilla svarta med högklackat till, skottarna hade kilt, barnen hade ostrukna skjortor och klämmor i håret och granen barrade ner allas våra dekolletage.
Svårläst parentes:
Apropå det. Vet ni att jag långt upp i vuxen ålder trodde att dekolletage uttalades [dekålletɑ:sch]? Jaja, sje-ljudet ska skrivas ʃ, å-ljudet är förmodligen ɔ och det där e-ljudet som ju inte ska vara där borde nog vara ett ɛ, men vi ska inte vara så himla fonetiska idag. Uttalade urringningen fel gjorde jag i alla fall.
Slut på svårläst parentes.
Tillbaka till maskeraden som inte var. När min djefla man skulle ta på sig fracken, hade byxorna krympt. Man tager vad man haver, sa han och tog sina allra finaste kamouflagebrallor för att som en kameleont smälta in bredvid julgranen.
Här står han vid tolvslaget och spelar gitarr ute i korsningen där vi träffar våra okända grannar en gång per år.Själv hade jag vid påklädningen nylonstrumpekris. Nylonstrumpor må vara sköra som läskpapper och obekväma i grenen och fyinitusan fula när de har förstärkt tåområde och man inte orkar ha på sig sina finskor längre – men de gör de flesta ben vackra. Mörka skuggor liksom accentuerar eventuella muskler och … ja.
Men jag hade inga. Då stod valet mellan nätstrumpor (ja, det hade jag minsann!) och guld-tajts som aldrig någonsin ens hade provats.
Här borde jag skriva en förklarade bildtext. But oh no, jag låter er blott bländas av det vackra.Men ni vet vad som händer när man är guldig? Porerna proppas igen och så dör man. Så det gjorde jag bortåt morgonkröken.
——
Helt frisk är bloggen inte. Kommentarerna verkar lagga — de kommer liksom när man tittar på en dubbad film i otakt med tiden. Tiden, tiden är förvriden.
Köksbordet rymde hemifrån, en skotte tog över matlagningen, jag är iklädd guldtajts och det kommande året blir det bästa av alla!
Uppdatering? Jo. Fast inte. Eller ja, jag kanske kan uppdatera nu – 02:42 – med målande beskrivningar av allt som har hänt, men inte med bilder, för dem spottar bloggerbludder ut som vore de den där allra sista drinken som man inte borde ha svalt. En bild på tajtsen … huäääärk! En bild på tolvslaget, en kilt som dansar can-can och en frackman i combatbrallor … huääärk. En bild på den rosa champagnen som jag glömde kyla och som kl. 00:04 bubbelsprutade ut ur min näsa … uhuhuäärrhoosstäääschnys.)
GOTT NYTT ÅR!
—-
Fast vid närmare eftertanke ska jag inte alls det. Det var då själva tusan vad svårt det var att stava till morgondagens meny här i huset. Så här är det. Jag och Bästisgrannen ska ställa till kalas med vit duk och vikta servetter samt … lite mer planering är vanligt.
Typisk dialog när vi planerar (och männen röker cigarr och slår små barn eller vad de nu gör):
– Hur många blir vi? säger jag.
– Bara nio. Fast sjutton inklusive barnen, svarar Bästisgrannen.
– Ok. Äta här inne eller i stora salen?
– Stora salen?
– Ja, vardagsrummet!
– Sa du stora salen?
– Ja, men vi äter i köket va?
– Varför kallade du ditt vardagsrum för stora salen?
– Här, var tyst och ta en klunk vin.
Men nu har Bästisgrannen slutat snusa. Livet är inte som det brukar vara. Hon har inte snusat sedan hon somnade på julafton. Det är nästan 300 kronor snus, det! Dialogen nu:
– Hur många blir vi? säger jag.
– Har ingen aning, svarar Bästisgrannen.
– Ok. Runt nitton? föreslår jag.
– Va?
– Vad ska vi äta?
– Äta? Nu?
– Nej, på nyårsafton!
– Varför pratar vi om nyårsafton?
– Här, var tyst och stoppa in den här papperstussen under läppen så kan du kanske tänka bättre.
Kolla nu på menyn och räkna alla konstiga stavningar och utrikiska fnuttar på bokstäverna och fatta hur lång tid det tar att skriva sådant som har tolv vokaler i rad staplade på varandra. Tacka vet jag pölsa och palt, dem vet man var man har.
FÖRRÄTT FAST FELRosa champagne.
Löjromstoast – triangelmacka utan kanter men med majonnäs gräddfil, citron, dillvippa, hackad rödlök och crème fraîche
Löjromstoast utan löjrom för gäster som inte begriper att uppskatta detta guld. Ketchup finnes.HUVUDRÄTT PÅ ETT FATTjeckiskt öl och diverse viner.
Entrecôte med kantarellsås och fänkålsspäckad fransk potatisgratäng med amerikanska stänk.
Fläskfilé med champignonsås utan champignoner grönpepparsås för svampallergiker och till detta en potatisgratäng gjord på vatten och bröd för alla som går på diet.
DESSERTEN I ÖKNENCitronfromage med krossad ananas och Cointreau, ett hårigt citronmelissblad, en med kärlek utkarvad, snygg chokladflaga samt en klick äkta grädde.
Chåckelaaapudding à la poussière.
Kaffe och hinkvis med te.Reservation för av trötthet orsakade ändringar och hårstrån i såsen.
—
Hur ska vi vika servetterna? Som doggy bags?
Kanske går man efter ett par blogg-år i cirklar och skriver samma sak som man skrev nyss. Men fastän det känns som igår, var det länge sedan jag berättade om saker man säger.
(Visserligen kanske det hade varit mer intressant att vända på tårtan och istället prata om sådant man inte säger som ”Du kör ju bil som min mamma” eller ”Nej tack, inte mer, du lagar ju helt smaklös mat”, men det får vi ta en annan gång.)
Hösten 2006 skrev jag om ”Hilfe” och ”Markeeera” och våren 2006 skrev jag om ”att vara i tvättkorgen”, då jag av R Skriverier lärde mig det så användbara uttrycket ”… och levande hjortar”.
—-
Nu ska ni får er ännu ett användbart uttryck, som jag började yra om redan för flera dagar sedan.
Den i våra moderna ögon väldigt teatraliske skådespelaren Anders de Wahl (1869–1956) är inte särskilt känd idag. Men på sin tid (bilden är från 1919) var han stormigare än Persbrandt, Malmsjö, Ramberg och Stormare tillsammans. Ett kort citat ur Nordisk Familjebok (Uggleupplagan, 1907):
”Han är en scenisk realist, som förstår att göra sina framställningar trovärdiga, men på samma gång stämningsfulla, hvarvid man för hans känslas omedelbara värme och djup gärna glömmer vissa öfverdrifter och små maner i det mimiska m.m. I alla händelser är han stadd i fortgående utveckling.”
Anders de Wahl var som man säger lite svår på spriten. Under en fest i de mer fashionabla kvarteren i Stockholm skulle han vingla ut på toa, men utan att han själv insåg det, hamnade han ute på balkongen. När han småhummande lättade på trycket så att det skvalade ner på gatan, råkade ett förbipasserande par få några stänk på sig. Naturligtvis började de skrika och hojta, hötta med näven och försöka skaka av sig de fasansfulla dropparna från hovaktören i ovan. Anders de Wahl sade då lugnt med sin kraftfulla tordönsstämma:
– Å fan. Det är folk i pottan.
—–
Därför säger jag stundom ”Det är fullt med folk i pottan” när jag blir förvånad av folksamlingar som borde ha annat för sig. Men mycket få förstår vad jag menar.
Jag har inte hittat denna historia nedskriven någonstans. Om jag har fel, får ni gärna rätta mig!
27 kommentarerJag kan inte sova, och inte hjälper det att jag ligger här och fnissar med datorn uppslagen.
Jag diskuterade nämligen igår bilhjälmar. Av vad jag minns, hade mina föräldrar runt 1970 bara säkerhetsbälte när vi åkte bil. Men både min djefla man och Bästisgrannen minns sina föräldrar iklädda bilhjälm. Rökande förstås.
Bilhjälm från 1969, hittad på Tradera.Barnen var på denna tid osårbara, så de behövde varken bära huvudskydd eller sitta fastspända. Nu är frågan om vi inte ska införa hjälmtvång i bil bara för att det skulle se så roligt ut och skapa krigsstilsrubriker i tidningarna. (I filmen ”Benny & Joon” ser man väl en bilhjälm? )
Produkten ”gånghjälm” saknas ju helt ute på marknaden. För att inte tala om tandskydd för Fia-med-knuff-spelare. Var är alla driftiga människor ?
27 kommentarerNu kan ni som har gått ”cold turkey” och lider av hemlisbloggarabstinens kolla på DRT-facit.
Och så vill jag pissa på tallfället att tacka för alla tack. Och chokladen. De randiga gummistövlarna. Julkorten. Och livet.
Nu ska vi äta åtta kilo kalkon! (Hej Ehrenmark.) Det blir en knapp sjättedel per person men eftersom jag kräfver att få bröstköttet (hej Sun) får de andra nöja sig med lår-, rygg- och vingslamsor. Öl ska vi ha till (hej Steinbeck, Elton, Märta) och så ska vi till efterrätt äta alla de amerikanska pajmixerna som jag köpte i somras. Oreo-cookiepaj! Lemon meringue-paj! Pumpapaj! Plastmat, hurra!
9 kommentarerFöga anade jag för 25 dagar sedan hur detta skulle sluta. Men nu tar vi det från början.
(Gammalt trick det där: ”föga anade jag …” antyder att om en stund får du veta något jätteintressant så ge inte upp. Detta kan man dra till med även om man inte har något intressant att komma med.)
Gissarnas fantasi har inga gränser när det gäller den röda tråden. På förslag har varit
- dödssynderna
- Lund
- (över)konsumtion
- Lottens liv eller barndom (snorkråkorna!)
- mänsklighetens strävan om att förbättra världen
- marsipangris (via frän mjölk, ostron, champagne och svinaktiga vanor)
- De Tre Musketörerna (mat, sport, djur och kroppsvätska eller äckel)
- att lida för konsten.
1. Det allra roligaste rödatrådenförslaget kom med TBFKAEM: mat+snusk=ICA!
2. Det mest poetiska förslaget kom från Den Blyga:
Af mad
paa fad
og vin i glas
er lidt
for lidt
precis tillpas
3. Det egentligen mest troliga förslaget kom Marianne med allra första dagen: Johnny Depp. Ja, usch, det har varit alldeles för lite Depp i kalendern i år.
Jag ber om ursäkt, alla ni som har slösat bort viktig tid på att leta efter dödssynder när ni istället kunde ha ätit mat eller bara petat er i näsan. För dödssynderna hade jag alls inte tänkt på! (Egentligen skulle jag nu bara ha ropat ja och tjoho och sagt att det var dödssynderna som var den röda tråden, men nån jävla ordning får det väl ändå vara, om än i en kalender i ett sprucket krus.)
Här har ni matledtrådarna (i urval, jag har inte listat allt) med diverse äckel och annat med ett plus framför:
1 John Steinbeck
kolasås, öl, konserver, fest + toa
2 Barbro Lindgren
mjölkkartonger, + studsfett
3 Edward S. Ellis
köttstrimla + hade inte ätit på länge
4 Slas
sup, stora maträtter
5 Mafalda/Quino
soppa + ättvång
6 Ernst Brunner
dubbel korvmacka + allmänt långvårdsäckel med snus och bajs
7 Susanna Alakoski
fylla, spya + diarré
8 Jerry Seinfeld
måltidsnota, rester, matlagning på tv
9 Piet Hein
fest och vin + dagen efter
10 Elton John
mat, öl, vitlök, potatismos, önskemåltid
11 Kajsa Anka
den 11 november (Mårten Gås)
12 Märta Tikkanen
Dextrosol, öl, Gatorade
13 Virginia Woolf
äta, lunch, skriva för brödfödan
14 Marguerite Duras
grillat ankskinn, sås av syrade bönor, in- och utburen mat
15 Dolly Parton
hungrig på gammal sylta, prioritera mat
16 Ivar Lo-Johansson
kök, bröstmjölk
17 Max Lundgren
+ käka snorkråkor
18 Helena Henschen
servitör, cahmpagne, ostron … knarkbegär
19 Skrivreglerna (red. Santesson)
restaurang, bananer, äpplen, päron, vindruvor, bakelse, brie, camembert, biff Rydberg, Janssons frestelse
20 Göran Sonnevi
drickfrihet, vi fylldes
21 Björn Ranelid
rädd om figuren, sötsaker, kakor och fet mat
22 Sun Axelsson
kroppkakor, kalkonbröst, strömming, rårakor, sillbullar, isterband, blodpudding, ärtsoppa + äcklig toa
23 George Martin
små grisar som äter andra grisar
24 Torsten Ehrenmark
kalkon, pekinganka, pommes, öl, lutfisk, entrecôte + tjock
Strax innan kalendern började, fick jag ett mejl ifrån matskribenten och naturvetaren Lisa, som i år önskade sig en tydligare röd tråd – ”inte så esoterisk”. Jahapp, tänkte jag – nu ska hon få se på tusan. Jag bestämde att den skulle vara:
Tack för maten, den var god.
Hälften spydde, resten dog.
Och detta föreslog Leopardia redan den 12 december! Samtidigt föreslog hon ”Äta bör man, annars dör man”, vilket är min livsdevis. Fantastiskt. Jag vet att det inte är så mycket död i texterna, men det får ni bara acceptera eftersom jag är the Julkalendergoddessboss.
Ätandet, matlagandet, bantningarna, prat om i-landsfrosseri, genmanipulation och fan och hans moster gör maten så fruktansvärt negativt laddad i många läger. En del går omkring med dåligt samvete för grönsaksbrist, andra för fiberbrist, åter andra för svåra-och-komplicerade-recept-brist. Ha inte dåligt samvete – snart dör vi ändå och då är det bättre att vara full med matfel och rätt glad än att vara full med matfel och ständigt bitter.
Nu ska jag vara besserwisser ett tag.
- Hur får man små barn att äta? Jamen tjata inte, gnata inte – och tvinga inte på dem dina egna smaklökar. Skörbjugg? Nej, inte så vanligt idag.
- Hur går man ner i vikt? Jamen det vet vi ju alla. Följ inte en diet som du kan skylla på om det inte funkar utan ät mindre portioner och rör på dig mer.
- Hur går man upp i vikt? Ät och njut.
- Hur står man ut med provrumsbelysningen i maj, dådå himla dumma Lotten? Man tar på sig solglasögon innan man klär av sig.
- Hur får man sin djefla man att börja laga mat? (Ja, det där var alls inget besserwissrande utan bara ett rop på hjälp.)
Nu ska jag ge beröm till några gissare.
Marie:
DRT har något att göra med skillnaden mellan
vad "professionella" kritiker och etablissemanget anser vara god
litteratur och vad Lotten tycker. Att det är OK att ha en egen
uppfattning.
Översättarhelena:
DRT är ”Var och en blir salig på sin tro”.
Aequinoxia:
DRT är smak. Smak som i mat. Dålig smak som i äckel. God smak som i
fiiin litteratur och personlig smak som vilka böcker man själv gillar.
De där tre var ju egentligen mycket bättre än det rätta svaret! Smak! Lysande! Briljant!
Låtom oss nu avsluta med Cecila N:s visdomsord:
En del äter snorkråkor – andra inte; en del äter spritfyllda praliner – andra inte.
Det var det! Ikväll ska jag äta snorkråkor kalkonmiddag med Bästisgrannen och tolv andra kalkonälskare!
Här står jag i min julaftonsklänning framför den granna granen.
(Gammalt trick att få julstämning är att ta en synnerligen suddig bild.) Klänningen är min svärmors gamla från 1971 (?) och det jag pussar är inte en buckla från Wimbledon utan en utsökt vacker liten porslinsbytta med trälock som jag tror att man kan ha skirat smör i. Eller kanske dyr senap. Eller kokain eftersom den har en liten, behändig pip.
Och detta, govänner, är Hemlisbloggarsoffan som har retat pedanter på besök till vansinne.
– Sitter du mitt i röran?
– Ja, i hörnet där.
– Men kan du över huvud taget tänka en vettig tanke i ”det där”?
– Nej, det kan jag inte påstå, men jag behöver inte vara vett…
– Men det där är väl fler än 24 böcker?
– Jo, men vissa måste jag suga in i fler än en bok och vissa måste jag försöka med flera gånger innan det lossnar och …
– Tar du verkligen allt på så stort allvar? Och varför städar du inte bort alla som du är färdig med?
– Jaemeeäää öh … och äh och d…
– Herregud! Plommonstopet är ju sprucket!
Till er med lupp: ja, fönsterbrädan är borta. Den var av imiterad marmor, och si det stod jag inte längre ut med.
—-
Ni som vill spåna om Den Röda Tråden i denna sena timma kan ju göra det i kommentatorsbåset. Eller inte. Man kan ju sova också. (Javisst, skratta ni.)