Författare: Lotten Bergman

Lotten Bergman är fembarnsmamma, frilansskribent, basketfantast, föreläsare, språkpolis och redaktör.

Bildsafari från Göteborg

Publicerat av Lotten Bergman den 16 april 2008 21:50

Från en radiostudio i Sörmland till en hotellsäng i Göteborg via förstaklassresa per tåg – en på det hela taget perfekt dag. Kolla bara vilken balanserad och färgkomponerad lunch jag serverades.

Däremot är internet på tågen numera på 1996 års modemnivå. Kalla mig gärna bortskämd, men jag började hyperventilera och prata med medpassagerarna – som alls inte ville prata – när det tog två minuter att få fram en simpel kartbild som behövdes eftersom jag inte hittar över huvud taget i Götet.

Efter en bra stund gav jag upp mitt kartletande och bad Översättarhelena om hjälp. Hon lotsade mig först till ett kaklat café och pekade sedan med hela handen så att jag tog rätt buss – som förde mig helt bortitok. (Inte tokigt, bara långt bort.) Mitt hotell ligger denna gång liksom i Iowa eller South Dakota och heter som ett skivbolag respektive en dator. Och det är fullt med polacker, kineser, tyskar och grovarbetare i orangefärgade kläder.

Hotellet ”Hotel”?

I receptionen satt en pojkspoling på 28 år.

– Välkommen. Kan damen fylla i denna blankett?
– Huh? Vasaru, sa du ”damen”?

(Räkna till tio, Lotten!)

– Ja! Ni tog väl inte illa upp?
– Oj, jomen, inte behöver du nia mig om jag duar dig!
– Öh. Has det ett kontokort?

Påväg till mitt rum visade det sig att jag bodde fem kilometer in i huset.

Dessa fyra korridorer ledde mig blott bort.

I ett hörn med mystisk trappa neråt hittade jag en intressant skylt. Bastun bryr jag mig inte ett dugg om, men Jim gillar jag ju. (Jag har aldrig tyckt om att basta, vilket tydligen är en helt felaktig åsikt som jag enligt goda men alldeles för envisa vänner bör botas från.)

Via låsta, knarrande dörrar, mystiska prång med döda krukväxter, trekantiga stolar och polska planscher tog jag mig framåt, allt närmare mitt mål.

På väg mot Jims rum visade det sig att jag verkligen var på landsbygden. Kanske till och med i en annan tid?

Jahaja. Kanske 1989? Men var var gymmet?

Tydligen används hotellet av patienter som hör hemma på ett närliggande sjukhus, där jag i morgon ska föreläsa. I de långa, underjordiska gångarna mötte jag haltande kvinnor, enarmade män och en och annan vilsen grovarbetare i stålhättade kängor. Föga anade jag att undergången var nära trots alla tydliga tecken.

Äntligen framme! Gymmet som nutiden glömde eller rummet där tiden stått stilla i 25 år. Lappar daterade 1987 och läckande madrasstoppning överallt … men inte en levande själ.

Under 25 minuters styrketräning (har inget vidare tålamod när det gäller träning utan bollar) var jag en av de överlevande. Världen hade gått under, jag var ensam kvar, men insåg förstås nyttan av muskler och kondition.

Hallå, kan någon komma hit med en kopp te? Jag orkar inte resa mig upp.

22 kommentarer

Stolthet och fördom

Publicerat av Lotten Bergman den 15 april 2008 22:36

Kemisterna förföljer mig.

Min pappa är kemist.
Min första på-riktigt-pojkvän var med i Kemiolympiaden 1982.
Den djefla mannen är kemist.
Den som sammanförde mig och den djefla mannen är kemist.
Vår Tioåring här hemma är fullständigt uppslukad av kemi.

Så, vad vet man lite fördomsfullt om kemister? De har förstås foträta skor, vattenkammat hår, närsynta glasögon och periodiska systemet i en rulle under armen och blandar salpeter med svavel så fort de kommer åt. Åh, ett citat, ett citat kommer farande!

Du som för att lugna och trösta oss lidande människodravel
har lärt oss att blanda salpeter med svavel —
o satan, hav misskund med mig i mitt eländes år!

(ur Dan Anderssons Baudelaireöversättningar)

Nåväl, så djupa behöver vi ju inte vara. Det handlar ju bara om lite kemi. I förra veckan kom Tioåringen hem med en läxa som utan att ha med kemi att göra löd:
”Skriv en dialog.” Aha. Man ska tänka på att ha pratminus, citattecken eller gåsfötter (ergo gåsögon) och försöka vara tydlig i vem som säger vad på ett inte alltför stolpigt sätt? Eller hur? Nå, han kommer väl och ber om hjälp om han behöver, tänkte jag och väntade. Men han kom inte.

Jag har svårt att låta bli att övervaka, och när barnen inte visar upp läxorna för att få beröm, brukar jag gräva i deras väskor på kvällskvisten. Mången gång har jag stått där i hallen med stoltheten översvämmande både i hjärta och tårkanaler.

– Åh! Hon kan minus! Som är så trist!
– Nä dra på trissor, en handskriven deckare på tio A4!
– Han har ritat av hela familjen! Jag döööör!
– Vad betyder NH₄NO₃ – hur kan han veta allt detta och dessutom tala latin?
– När lärde han sig att stava till ventriloquist?

Detta var vad jag hittade i Tioåringens läxbok:

Ett kemigräl.

När var mina föräldrar så stolta att de sprack?

23 kommentarer

Jag har hamnat i himmelriket!

Publicerat av Lotten Bergman den 14 april 2008 23:03

– Kolla! Jag blev av en radiokollega indragen i grammofonarkivet!

(Terminologin i mitt museala minne måste ha memorerat fel ord. Det finns ju inga grammofoner där inne. Jag börjar väl om då.)

– Kolla! Jag blev av en radiokollega indragen i skivarkivet!

Det låter fel. Ser nu att jag ju hade rätt – även NE skriver ”grammofonarkivet”. Tredje gången gillt:

– Kolla! Jag blev av en radiokollega indragen i grammofonarkivet!

Hopp! (I nästa ögonblick nådde jag till översta hyllan.)

Det är alltså enorma hyllor som man flyttar genom att snurrvrida på gigantiska rattar på kortsidorna – ljudlöst glider skivhyllorna åt sidan så att dammet yr. För här inne är man inte, aldrig och never längre. Jag tror att jag ska börja jobba över och råååka sitta här inne och glo på gamla planscher med Michael Bolton och Svensktoppssidoler. Och så ska jag bläddra i kartotek som luktar som gamla Follyfootböcker.

Exekutorn Exekutörn har sedan länge slutat att verkställa. (Någon som kan förklara ordet på Dymoremsan?)

Men ok – nu ska jag besvara en ständigt återkommande fråga: vad gör jag när jag inte är i sändning? Jo:

Då sitter jag här och – utan adekvat utbildning – klipper ljud. (Finn fem anakronismer.)

Jag vill se bilder från andra gammaldags arbetsställen som krockar med nutiden. Dokumentera hej vilt gamla räknemaskiner i skrubbar eller datorer med svart skärm och blinkande, gröna bokstäver! Leta fram meterlånga pennvässare och blogga loss! (Eller berätta målande i kommentatorsbåset.)

Anakronistiskt svar: de fyra IBM-kulorna som saknar IBM-maskin och själva datorn: en PC! Jag och en PC funkar lika bra ihop som någonsin … skådespeleri och Björn Nordqvist.

29 kommentarer

Etik och moras

Publicerat av Lotten Bergman den 13 april 2008 22:12

Den djefla mannen har aldrig i sitt liv slängt ens ett tuggummi på marken. Jag skulle aldrig få för mig att gå före någon annan i kön, men ljuger och överdriver gärna som Falstaff, fakir – samtidigt som jag lär barnen att man inte får luras.

Min kollega Zoni berättade att på sjukhuset här i stan finns det i akutens väntsal en barnhörna med blott

en dockvagn utan docka
ett plastgarage utan leksaksbilar.

För allt stjäls. Inte ens en docka med AKUTEN skrivet med spritpenna i pannan fick vara kvar.

Förr – på stenåldern – lämnade vi alltid kvar våra kläder i omklädningsrummet under basketträningen. När jag var liten låste vi aldrig ytterdörren på dagen. Huset stod alltså tomt och olåst med fem olåsta cyklar på uppfarten. Idag stjäls alla våra cyklar hur låsta de än är.

Huset står dock kvar. Förmodligen för att det är så fult.

De som köper svart arbetskraft ska skämmas och avgå. De som jobbar svart kan däremot skryta om det över en öl. En representant ur den s.k. äldre generationen skäller på långhåriga slynglar som inte reser sig upp på bussen, men kan en stund senare vid sin telefon hota en radiopratare till livet för att han spelar dunka-dunka-musik.

Huh?

Är det ok med fildelning?
Är det ok med fortkörning?
Är det ok med skattefusk?

Hur blev det så här? Eller har det alltid varit så här – är jag plötsligt bara gnällig, gammal och stelbent och borde jag istället ta en funderare över min egen ungdoms synder? (När jag t.ex. snodde 25-öringar ur min pappas kavajfickor och skolkade för att majjen luktade illa?)

”Jag håller hårt på mina principer och om dom inte passar er så har jag andra.”

/Groucho Marx

——

Fotnot ur NE:
moras
ORDLED: moras-et
• träskartat område
BET.NYANS: bildligt om svår situation
HIST.: sedan 1556; av lågty. moras med samma bet.

42 kommentarer

Ellipsligatur …

Publicerat av Lotten Bergman den 10 april 2008 15:09

Jag känner mig som en ellipsligatur, hängande strax efter ett oavslutat verk.

Nej det gör jag inte alls, men det lät så himla bra när jag sa det nyss till mig själv, hängande i den branta källartrappan med alla skorna. Utrensningen av gamla gympadojor var den som inte hade avslutats och jag höll på att ramla i bitar som tre punkter med svaga länkar.

(Jag är så djup så att … ni anar inte.)

De där tre punkterna som åstadkoms genom att man kombinerar tangenterna ”alt” och ”.” (på Mac) används när man behöver visa att något

inte avslutats
har uteslutits
avbryts.

– Ett trappfall är det som väntar, det känner jag på mig för att … ja.
– De här silversandaletterna fick jag av den berömde skådespelaren […] när han besökte Luleå 1981.
– Hjälp! Här hänger jag på halv stång i källartr… *DUNS!*

Ni ser att det är viktigt mellanslag före punkterna i exempel ett och två men inte i det tredje?

Ok. Tänkte bara att ni ville veta det.

UPPDATERING nästan tre år senare:
Om man gör ellipsligaturen genom att på Mac trycka [alt + .] som jag skrev ovan, räknas den bara som ett tecken, men om man gör den genom att trycka ner punkttangenten tre gånger räknas den som tre tecken.

Uppdatering igen:
Och på en annan sorts dator som inte är en Mac, trycker man ner alt och skriver 0133 med NumLock aktivt.

61 kommentarer

Bloggarna tar över P1

Publicerat av Lotten Bergman den 9 april 2008 06:10

Jag vet inte hur många gånger bloggen har fört mig på irrvägar i livet. Och nu menar jag inte de gånger som jag har åkt på till- och utställningar bara för att ha något att skriva om. Nej, under en tid blev jag intervjuad av alla tidningar om sudoku, sedan hamnade jag i ett inredningsreportage och igår ringde de från Lantz i P1 med självaste Annika och en bisittare som visade sig heta Carina Berg. Vi skulle prata om semikolon.

Men jag var inte ensam – för det handlade ju om Översättarhelenas specialområde (eh, svenska), så jag pekade med hela handen och bad P1-redaktionen att ringa även henne. (Företaget hennes heter gubevars Semikolon.) Och så ville de prata med Den djefla mannen, som ju ser ut som ett semikolon. På eget bevåg valde radion även att kalla in Alex Voronenko (jisses så fel jag tänkte) Voronov (heter han ju), en ledarskribent som inte är riktigt villig att nyttja semikolonet som han ju bör. Enligt mig.

Lyssna här, om ni orkar. (Vi kommer in efter 27 minuter.)

Jag hade läst på och formulerat kloka meningar i förväg. Men sade helt andra saker, vilket irriterar mig våldsamt. Vem är det som styr min vilja egentligen?

Under intervjun hann Ö-helena alldeles korrekt (om än lite omständligt) uttala ordet ”omständligt” hela tre gånger. Programledaren hittade däremot på ett nytt ord: ”öppenhjärtlighet”. Jag snackade hockey. Men nu ska jag kliva ner från mina höga hästar och be er om hjälp:

Finns detta även på svenska? Kolla:

,—

Berätta om detta i mina ögon nykomponerade tecken – ett komma plus ett tankstreck? Vabaha? Vofför? När, var och hur?

Och så avslutar vi med ett semikoloncitat. Det är George Bernard Shaw som skriver till T.E. Lawrence:

You practically do not use semicolons at all. This is a symptom of mental defectiveness, probably induced by camp life.

Fler citat här.

Ö-helenas rapport här.

34 kommentarer

Sexordsbiografi

Publicerat av Lotten Bergman den 6 april 2008 23:18

Nåmen jag trasslade ju in mig totalt och snöade in på helt fel ämne (se rubriken). Men vi börjar från början:

Jenny Eklund har startat bloggen ”Ditt liv på sex ord” efter en amerikansk förlaga.

Hm. Tänk om man skulle ta och hitta på något så att det oftare stod ”efter en svensk förlaga”. Till exempel bloggen ”Mina släktingar är banne mig helt galna” eller bloggen ”Om jag vore ett verktyg” … jasså inte det.

Hemingways kortaste roman lär ligga till grund för idén. Den löd så sorgerligt:

”For sale: Baby shoes. Never worn.”

Smith Magazine lyckades (om jag har förstått allt rätt) driva idén ända ut till avdelningen för bästsäljande böcker. Några exempel:

”Cursed with cancer, blessed with friends.”
”I still make coffee for two.”
”Business school? Bah! Pop music? Hurrah.”
”Didn’t have a baby. Two times.”
”My Luck. Won Lottery. Lost ticket.”
”Cup half empty? Use different cup.”
”Aimed low, shot myself in foot.”
”Everything, I thought was true, wasn’t.”

Nej, alla de där kan man ju inte säga är romanhandlingar eller fnuttkorta biografier. Men man ska inte vara så petig – när jag själv började klura fastnade jag i ”hjälp jag måste bli odödlig och bäst” och gav upp på tre minuter. Sedan skärpte jag mig och delar nu med mig av mina tre första, som blev lite matematiska, som jag härmed tar patent på:

”Kan utöva, men inte räkna till sex.”

”Fann en, födde fem, blev sju.”

”Barn + basket + böcker + bokstäver = bra. QED.”

Vågar ni också? Jenny läser säkert i kommentatorsbåset, men låt inte detta faktum hindra er.

Vad säger ni? P-r-e-s-t-a-t-i-o-n-s-å-n-g-e-s-t? Javisst, är det inte underbart?

31 kommentarer

Det allra, allra bästa aprilskämtet

Publicerat av Lotten Bergman den 1 april 2008 03:15

Alltid drar man upp det där med nylonstrumpan på tv:n från 1962. Men … det var enligt SVT bara ett tekniskt välunderbyggt försök! När Kjell Stensson försökte få fram färg-tv genom att bara trä en strumpa över den svart-vita tv:n var det på fullt allvar!

Sägs det.

Naaah. Nope. Nu misstänker jag att SVT:s ”Öppet arkiv” med oss skämtar aprillo, för detta låter ju helt vansinnigt, oavsett spaltverkan och röntgenforskning.

Det allra bästa aprilskämtet är dock inte det där.

Under 1970-talet härjade Sveriges nationalbov Clark Olofsson som värst. Det gick rykten om att han under Norrmalmstorgsdramat 1973 lyckade smuggla ut hundratusentals kronor genom att placera pengar i internkuvert och alla var vi intresserade som hyenor. Ett par år senare, den 1 april, deklarerade Luleås ena lokaltidning Kuriren:

Clark Olofsson har grävt ner alla sina pengar i Måttsundsbacken!

Men vi tvivlade.

– Int’ då. I Måttsund åker man schlalom. Int sku han få för sig å gräva där, Clarkpojkn.

Sa vi. Men inte den andra lokaltidningen – alltså NSD. De blev storligen irriterade över Kurirens scoop, och åkte på skrikande däck till Måttsundsbacken för att kolla. Och kanske prata med folk och gräva lite bredvid alla andra som ju måste vara där och leta guld.

Måttsundsbacken 2008.

Men NSD möttes förstås av en tom skidbacke. Och förstod. Samt fick en snilleblixt. De sprang in i stugan vid backens fot, lånade en telefon (jo, ungdomar, det här var förr i tiden när telefoner satt fast i sladdar) och ringde upp Kurirens redaktion:

– Ni är ju helt sinnes! Här drar ni en vals om pengar i backn’ och så far folk hit och gräv’ upp hela Måttsund! Den ser ut som en potatisåker! Gör nåt!

Så Kuriren satte sig i en bil och åkte på skrikande däck till Måttsund för att där mötas och fotograferas av skadeglada NSD-reportrar.

—
SvD listar.
Wikipedia listar.

48 kommentarer

Freeze!

Publicerat av Lotten Bergman den 31 mars 2008 13:43

Jomenvisst. En helt ofarlig immobilitet utan syfte eller mening äger i morgon rum på Centralen i Stockholm. Kanske även vid Gula Paviljongen i Luleå eller på Mårtenstorget i Lund?

Jag skrev om det redan här, men publicerar gärna filmen en gång till:

Man skulle ju kunna vara lite rädd att det hela är ett förstaaprilskämt mot alla som vill deltaga, men nu har jag gjort noggranna efterforskningar och funnit att så icke är fallet.

Bonus:
När det gäller gamla musikvideor har tiden inte stått stilla. Kolla!

18 kommentarer

Bildsafari från en barnfri fredag

Publicerat av Lotten Bergman den 29 mars 2008 12:23

Igår rymde jag och den djefla mannen hemifrån – utan barnvakt! De fem barnen for vind för våg med hjälp av pizza och dvd-filmer.

På tåget mot Stockholm tänkte jag på en timme hinna

slå upp och memorera en Fakirenreplik
uppdatera aktuell filmkunskap
kontrollera punktens placering i komplicerade citatmeningar.

Vad man inte ser på bilden var att redan här såg jag elva killar med storstadsfrissa. (Kletigt och bakåtkammat.)

Tyvärr somnade jag två sekunder efter att bilden ovan togs.

Vårt hotellrum var så nyrenoverat att jag inte kunde ta en enda mögelbild. Förfärligt. (Ni ser väl att den djefla mannen har legat i vänstra sängen med fötterna på morgonrocken? Total dekadens.)

I tunnelbanan såg det ut som i Beneath the Planet of the Apes. Fast liksom tvärtom.

Ser ni så fint lamporna smälter in i konstverket? Not.

Note to self: ta bild innan du börjar äta, det ser läckrare ut då. (Den stora mängden pommes beror på att de som låg på tallriken inte ens var ljumma.)

Här ser ni anledningen till att det alltid är kö till damtoan: killarna får kissa i grupp. (Det var kollektivtoa även på damernas, men får man verkligen trotsa skylten bara sådär?)

Ta en bild när jag kramar Dramaten! (Har hon joggingskor? Är hon inte uppklädd? Skandal!)

Under hotellfrukosten hann jag studera rökrutans beteende. Uppåtdragna axlar, ständigt stampande med rosa stövlar, armarna i kors. Lite som pingviner.

Vad tror ni har hänt här? (Muggarna till vänster blev bara fler och fler.)

Jomen. Vi såg alltså på Hamlet med unge herr Malmsjö i titelrollen. Om man ska se den? Jo, som en intressant happening kanske. Men den enda gången det riktigt bränner till är när Barbapapa Börje Ahlstedt plötsligt drar en monolog ur ”Fanny och Alexander”. Det må låta absurt, men var jättecoolt. Fast om man nu gör om hela Hamlet till modern tid med fula kostymer och stoppade soffor samt referenser till Dramatens 100-årsjubileum, varför får aktörerna då inte prata lite … slappare? Jag skulle ha bett om denna replik om jag hade fått bestämma:

– Ur led är tiden, och det är då själva fan att det är jag ska fixa skiten.

19 kommentarer