Mycket oväntat fick jag nyss hjältestatus.
Kön ringlade sig lång på Clemenstorget i Lund, när karnevalsinträdesbanden skulle distribueras. Men … ingen personal dök upp. Tiden gick och kön blev sådär lång att folk förmodligen ställde sig i den utan att veta varför.
När vi hade väntat så länge att det började bli lite otåligt i ledet, vände jag mig om och ropade till kön:
– Om ni känner nån som jobbar med karnevalen: ring dem!
Några minuter senare stod en nyfiken skara runt mig och undrade om jag var chef. Två killar i 11-årsåldern konverserade med mig på vårdad lundaskånska som vore de medelålders män.
– Ursäkta, har du tagit kontakt med någon ansvarig?
– Öh, nä, jag är bara bra på att ropa.
– Jaså, vad intressant. Så det här är alltså kön till armbanden?
– Javisst!
– Bra, då har vi kommit rätt. Det var trevligt att talas vid. Hejdå!
Jag lösgjorde mig för att ta en panoramabild på kön.
En man kom fram till mig och sa att han hade råkat hitta telefonnumret till karnevalsgeneralen (som för övrigt studerar till dirigent). Min telefonskräck var som bortblåst. Jag ringde direkt – han svarade direkt.
– Ja de e Emil Fredberg.
– Katastrof på Clemenstorget! [väldigt kul: karnevalen har temat ”katastrof”] De som ska lämna ut entrébanden är inte här!
– Oj! Jag ordnar det! Tack! Hejdå!
Jag vände mig om till kön och ropade lugnande till den ringlande skaran att jag hade ringt till generalen och att allt skulle ordna sig. Då sms:ade generalen.
Volontärerna kom, fick applåder och hurrarop och vi fick våra band.
Vad övrigt är, är bajamajor. Överallt. Många kommer att skita i det blå skåpet under dessa tre dagar. Och de som vill, kan nyttja sig av en nyhet för mig – en pissmaja. (Heter det nog inte.)
Nu ska jag ut och irra igen! Kanske hoppar jag på den här, som står här lite nonchalant och lättillgänglig?
