Hoppa till innehåll

Dag: 22 juli, 2021

Romantik på vårt sätt

Jag har i alla tider fått hör att jag är så himla oromantisk. Min djefla man, även kallad DDM, har även han fnyst ”men du vill ju inte ens ha blommor” när romantik kommer på tal. Solnedgångar göre sig icke besvär – men fly mig gärna en geringssåg eller morgonte på sängen!

Häromdagen sa min romantiske andra hälft:

– Kom! Vi åker till Kvicksund och äter romantisk lunch på restaurang!

Finanserna är lite skrala, så det var en en utmärkt idé. Kvicksund ligger vackert vid Mälaren och blott en kvart bort med bil. Tiddelipom! På med en klänning, en rosett i håret och ett par tjusiga sandaler, så var jag färdig.

– Du kör! sa DDM med munnen full av papper och allehanda pinaler i famnen. Badshorts och en skitig t-shirt hade han på sig också.
– Men … va …
– Ja, vi ska hämta kartor och några foldrar hos en farbror som …
– I Kvicksund?
– Japp. Men vi ska också kolla på massa gravhögar längs Tumboåsen.
– Då kanske jag ska ha andra skor?
– Ja!
– Hm. Ska du verkligen ha badshorts på dig?
– Njaaaa. Okej, jag byter.

En stund senare körde vi (jag) iväg.

– Du har plånbok med dig va? sa DDM.
– Ja …? Hurså?
– Bra, för det har inte jag. Humdidum, nu ska vi se här, han ska bo nånstans häääär.

Vi klev in i en trädgård som var som tagen ur en amerikansk hillbillyfilm. Det låg ölflaskor överallt – jag räknade till 72 stycken medan DDM plingade på dörren. Fem bilvrak, ett lastbilsvrak och otalet fulla sopsäckar (med lik, förmodligen) var utspridda mellan ölflaskorna.

Pingpling. Vänta. Plingpling. Vänta. Ingen öppnade dörren. För … vi hade ju gått till fel hus.

En stund senare hade vi fått prylarna av mannen i rätt hus och ätit en relativt läbbig caesarsallad på ett hak samt letat oss fram till gravhögarna på åsen som sträcker sig ända från vårt hus ut till Mälaren.

– Romantik, det är att bli beordrad att köra för att göra ett ärende och sedan betala maten, sa jag drömskt och tittade i fjärran.
– Jag visste att du skulle gilla’t, sa DDM och stegade ut bland gravhögarna.

– Är det inte sagolikt? ropade han till mig. (Tyvärr finner jag inte gravhögar så intressanta.)

Jag såg mig om. Gäsp. Gravhögarna är från yngre järnålder (vikingatid) och inte alls utforskade, bara registrerade. För dåtidens människor var det att vandra här som det är för oss att gå på en kyrkogård och peka … ”där ligger onkel Gunnar” och ”moster Sigrids grav har börjat smälta in i landskapet”.

Men plötsligt! En husgrund! Yes! Säkert från början av 1900-talet!

– TITTA! EN HUSGRUND! SÅ INTRESSANT! ropade jag.
– Här borde arkeologerna sätta läger och undersöka omgivningarna! sa DDM bistert.
– MASSA KOSSOR OCH EN JORDKÄLLARE! tjoade jag.

Vi var alltså på helt olika plan på alla sätt som tänkas kan. Jag vandrade vidare medan jag hörde min djefla mans förtjusta utrop när han såg tecken på än det ena, än det andra. Plötsligt kom jag fram till ett mystiskt betongrör med lock. Och lås.

Men se! Kolla! Asså titta! Låset är för tusan hakar olåst!
Jag tog tag i det tunga locket och öppnade … och fann en stege!

Vid sådana här tillfällen kan man förstås lugnt stänga locket och gå därifrån. Men man kan även krypa ner i röret och ropa på sin make och husbonde. Det ekade härligt.

– Tittut!
Vad man inte kan ana just här, är att jag precis har upptäckt att jag har spindlar krypande på hela mig. Jag ber härmed om ursäkt, alla spindlarna. Jag måste ju ha saboterat flera års spindelnät för dem.

Nu skulle man ju kunna tänka sig att DDM hade fått nog av mina tramsigheter och min otalang att uppskatta fornminnen. Men nej – ännu mer ut i spenaten skulle vi.

Denna gamla skogsväg ledde till en helt otrolig fornborg som inte fastnade på på bild eftersom jag slogs med allehanda bitande flygfän och inte kunde fokusera på något annat.

Så tog den romantiska resan slut – myggbiten & bromsbiten körde tösabiten (eller jag då, eh) hem oss båda. DDM kunde inte sluta prata om gravhögarna medan jag fortsatte att plocka spindlar ur öron och dekolletage.

Helt perfekt.

Share
26 kommentarer