Jag är sannerligen ingen lipsill. När andra snyter sig redan i inledningen av Extreme Makeover eller förbereder sig med hela toarullar inför olyckliga kärleksfilmer, rycker jag på axlarna och känner mig som en hel karl. (Nej, det handlar inte om genusteori – att vara som en hel karl är bara ett uttryck, förstår ni.)
I lokaltidningen ställdes idag denna fråga till folk på stan:
”Har någon gjort något kärleksfullt för dig i sommar?”
Många svarade att deras partner hade överraskat med matlagning, några fick blommor, sovmorgon och vackra stearinljus tända.
Och nu är vi där igen: kärlek och romantik, röda rosor och hjärtformade stenar … talar liksom inte till mig. Min stackars djefla man måste ge mig nya basketskor eller sätta upp fungerande hängrännor och stuprör för att jag ska bli stjärnögd och knäppa händerna av förtjusning. (Eller vaddå knäppa händerna, klappa händerna menar jag nog.) För att jag ska börja gråta krävs nästan rån eller intensiv lökhackning utan cyklop. Våra barn har inte ärvt min känslokyla (som alls inte är känslokyla egentligen utan kanske bara trasiga tårkanaler och en släng av konkretism och faktafäbless) utan är precis som man enligt normen ska vara: romantiska och känsliga.
Men nu ska ni få se på något som gör mig knäsvag och rör mig till tårar.
(Kolla när en pappa resolut sätter sig ner med sina barn med blicken ”nu jävlar blir det åka av” eller när … äh, ni måste helt enkelt se.)