Hoppa till innehåll

Dag: 11 februari, 2010

Skidor, pjäxor och våra bindningar till dem

Jag på Dundret i lånad utrustning (1978).

Det här med att engagera kommentatorer att yvas över basket är inte lätt. Vips övergick gårdagens inlägg till att handla om skidbindningar. Allt är Ökenråttans fel, för hon berättade när hon och lille Maken häromdagen mitt i Stockholm grävde fram forna tiders skidutrustning i källaren. Men

  • Ökenråttans ena lagg bröts av
  • väl hemkommen lossnade båda pjäxornas sulor
  • Lille Makens ena sula lossnade
  • Ökenråttan fastnade i nya utrustningens avancerade bindningar.

Hur tar man sig hem med en avbruten skida? Man går-åker som en curlingsopa.
Hur går man hem med en flärpande sula? Enligt Ökenråttan går man som i tango.
Varför köper man inte ny utrustning? Det gör man.

Nu minns jag ju mina egna skidutrustningar från anno dazumal. (Vilket jag har berättat om tidigare.) Farbror Sten lånade ut skidor med fastskruvade stålkanter, stavar med läderhandtag och ett par vinröda slalompjäxor i skinn. De slutade alldeles ovanför fotknölarna och var ohyggligt obekväma när de karvade hål i mina basketben. Jag plogade mig nerför Ormberget i Luleå medan jag längtade till Skåne. Sedan föll jag i liften, for huvudstupa in i skogen och fick astma samt ont i knäna. Och allt var de vinröda läderpjuckens fel.

Gårdagens kommentatorbås är förresten en källa till nya kunskaper. Gamla pjäxor i skinn murknar, gamla pjäxor i plast spricker, gamla skidor går i största allmänhet av och alla, alla bindningar krånglar. Cecilia N förklarar:

Numera sitter det en liten pinne längst fram på skon, tänk en sån pinne på armbandsklockan som man sätter fast armbandet med. Den pinnen ska på nåt sätt fångas upp av en ”mun” på skidan och så stänger man munnen (genom att dra i näsan, höll jag på att skriva). Men det finns en klump som sitter strax framför munnen på skidan och den ska man ha uppfälld för att öppna munnen och så fälla ner den för att stänga.

Aha.

Tänk om den här fantastiska vintern (och jag är inte ironisk utan bara norrbottning) är den första i en lång rad vintriga vintrar! Tänk om vi får vinteridrotta som förr i ett par år framåt! Tänk om till och med jag kommer att återuppliva gamla minnen. Som när jag blev bjuden på en resa till Åre av dåvarande pojkvännen som bara ville segla, windsurfa och åka slalom och alls inte prata om basket. I Åre var jag febersjuk fem av de sex dagarna och inte den populäraste i sällskapet.

Jag i Åre med lånad utrustning och basketklubbens träningsoverallsbrallor (1984).
Share
57 kommentarer