Hoppa till innehåll

Livstidsgaranti (Publ. i SDS 1999-09-02)

– BRRRRRRRÖÖÖÖÖÖL, sade apparaten som visar vems tur det är.

Jag var i ensam butiken som säljer många sorters telefoner, men apparaten visade 61 och mitt nummer var 67.

– BRRRRRRRÖÖÖÖÖL. Inte ett vänligt dingdång. BBRRRRRRÖÖÖÖL. Inte ett diskret mhöff. BBRRRRÖÖÖÖL. Här gäller det att väcka kunderna ur eventuella drömmar.

Jag nickade mot damen med de långa naglarna som tryckte på knappen, såg mig runt i den tomma butiken och sade:

– 67..?

Damen visselsög in luft mellan framtänderna, snörpte ihop munnen och tryckte sedan tre snabba tryck med de klickande naglarna. När brölet ekat färdigt log hon mot mig. Jag hade beviljats audiens.

– Jo, det gäller en gammal grå telefon jag har hemma, det brusar och knastrar i den och eftersom den har livstidsgaranti undrar jag om…
– Oh, nejmen den gick ut – 1992 tror jag det var. Hon log mot mig med huvudet på sned.
– Gick livstidsgarantin ut? sade jag gapande och litet för högt – i dörröppningen bakom damen rullade en man fram på en kontorsstol. Han tittade på mig med rynkade ögonbryn och en penna vågrätt i munnen.
– Ja, man kan väl inte ha en garanti som gäller för all framtid, heller! Och så lutade hon huvudet åt andra hållet. Den bistre mannen på kontorsstolen nickade nöjt och sparkade sig bort från dörröppningen.
– Är det inte det som är vitsen med en livstidsgaranti då? Jag rätade upp mitt huvud, som till min förskräckelse hade börjat sympatiluta.
– Det beror ju också på vems liv det är som menas, vem köpte telefonen till exempel? Damens ögon lyste.
– Vem som köpte? Det är väl telefonens liv som menas! röt jag, för tillfället fullständigt övertygad om att så var fallet.
– Ja, och den är ju död! triumferade damen och höll upp ett pekfinger bara någon decimeter från min näsa.
– Den är inte död, den är bara lite sjuk och eftersom den har livstidsgaranti vill jag ha den lagad! sade jag med blicken på det pekande fingret.
– Tänk om alla skulle komma hit med alla sina gamla telefoner hela tiden, hur skulle det gå?
– Ni skulle förmodligen sälja färre nya! utbrast jag och ångrade mig nästan genast. Håll med om att det är fånigt att ha en livstidsgaranti som inte gäller en livstid, försökte jag försonande.
– Nej. Och nu är det ju faktiskt köparens livstid det gäller, och det måste du ju förstå att man inte kan ha en garanti som gäller så länge. Även en livstidsgaranti måste begränsas förr eller senare! Och vem vill ha en sådan grå, anskrämlig sak idag? Dom är fula och svåra att slå nummer med (hon sneglade på sina naglar) och har inte tonval och så har jag faktiskt hört att de har dåligt ljud, knastrar och brusar och så. Du kan väl köpa en ny telefon?

Efter dessa tunga argument lade damen huvudet åter på sned. Jag bet ihop, vände på klacken och klämde därefter hakan när jag kraftfullt drog upp jackans dragkedja. Med tårade ögon gick jag beslutsamt rakt in i en dörr som inte öppnades automatiskt. Och insåg att jag måste gå tillbaka till damen och hämta mina vantar som hon – leende – höll upp mot mig.

– Det står DRAG på dörren. Och du har visst hål i vantarna. Ha en bra dag! Och hennes huvud lutade åt än det ena, än det andra hållet.

Väl hemma tog jag fram den där kniven som jag köpte som hade livstidsgaranti. Den lyckades jag med damen i tankarna samt en skruvtving, en slägga och en bågfil faktiskt fördärva. Det gäller ju att ens saker går sönder mens tid är.

Men det var synd på en så bra kniv.

©Lotten Bergman 1999

Share
Publicerat iKåseriskafferi

2 kommentarer

  1. Det här är alltså ett gammalt – jättegammalt! – kåseri från när jag var precis nytillträdd som kåsör i Sydsvenskan.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

wp-puzzle.com logo

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.