En annan har tagit körkort.
När jag var 18 år skulle jag som alla andra försöka första gången. Min stolte fader förklarade att jag bråddes på honom när jag lyckades hålla igång den skröpliga bilen från 1972 i hela 13 minuter, snurrandes på en parkeringsplats. Han, som ju bara behövde ta åtta lektioner 1955, förbjöd åkturer med den stolta, men nervösa, modern (57 lektioner 1963).
Kvällen därpå överfölls jag av en obetvinglig lust att utmana ödet.
Efter lång övertalning satte vi oss, mamma och jag, i den opålitliga bilen. Det gick som en dans, jag kunde blinka och svänga på en gång – mamma var omåttligt imponerad. Så skulle vi hem, vilket innebar att backa upp på garageuppfarten.
– Vänta, nu koncentrerar vi oss, sa mamma. Du tar pedalerna och ratten så tittar jag bakåt! OK?
Jag lydde, backade långsamt upp, ivrigt påhejad av mamma:
– Bra, rakt på, bra, lagom fart, bra, håll i ratten, bra, bra … Och så kom kraschen och det dörrförsedda garaget var en dörr fattigare.
Kaffeveden som mötte pappa var – tyckte jag – en imponerande syn.
– Mamma sa ju inte att jag skulle bromsa! var min förklaring, och den stolte fadern var inte längre stolt.
Min körlärare många år senare var långsmal fast tjock, hade stor, röd näsa, koppärrig hy och tydligen intressanta saker under naglarna, som han smackande sög på mellan måltiderna. Dessa måltider bestod av kexchoklad, som ju smular på ett mycket intressant sätt – särskilt i en bil.
– Kan du köra? sa han när vi installerat oss med bilbältena.
– Ja, o ja! sa jag glatt. När jag var 18 massakrerade jag en garagedörr, fnissade jag vidare, och nu tror jag att jag är mogen för …
Jag tystnade eftersom en gigantisk kexchokladsflaga hängde och dinglade i ett ensamt, läskigt skäggstrå i mungipan. Skulle det falla?
– Ehurrrm, kör, sa den rödnäste och sög på lillfinger- och tumnageln på en gång. Inga garagedörrar i sikte. Jag klämde in oss på Smala Gatan, och puttrade på bland cyklister, grönsaksmänniskor från Torget, galna bussar och sju tvillingvagnar fyllda med dagisbarn. På något sätt verkade det som om alla ideligen skulle över på andra sidan; människorna runt om mig tycktes röra sig i en slalombana mellan trottoarerna. Jag saktade in.
– Stanna inte! röt den koppärrige. Bränn förbi cyklisterna! Bränn förbi! Kör! Bränn förbi!
Jag sneglade på honom. Tamesjutton, kexchokladen hängde kvar.
– Jamen där kommer ett dagis, ska jag ta bort chokla… Oj, där kommer en tant med en rollator, jag kan väl inte … tänk om jag kör på …
– JÄVLA AKADEMIKER! Bränn förbi cyklisterna!
Och än hängde den där, flagan. Jag ”brände förbi” med hjärtat i halsgropen, men i guppet mellan apoteket och Domus föll den. Ned på min hand som vilade på växelspaken. Den stornäste sög på lillfingret och tummen så det visslade.
Ett otal lektioner senare, när jag på ett enligt kexchokladsmannen tillfredsställande sätt behärskade konsten att bränna förbi allt på trånga gator, fick jag tid för uppkörning. Det listigaste var, fick jag höra, att timmen före uppkörningen ta den allra sista lektionen. På denna lektion lyckades jag komma upp i 60 med handbromsen i, svängande nästan meja ned en gammal pojkvän, tuta på en duva samt sätta vindrutetorkarna på maxhastighet när jag försökte blinka åt höger. Den okände uppkörningsmannen satte sig bredvid mig. Inga chokladflagor i sikte. Han var från grannkommunen, men hade fått i uppdrag att kolla hur vi skötte oss i vår lilla stad. I baksätet satt en rödhårig tjej med mycket gravid mage och skallrande tänder.
– Tionde gången gillt, tionde gången gillt, tionde gången gillt … mumlade hon.
– Jisses, har du nio barn sen tidigare? kläckte jag ur mig, och lydde samtidigt uppkörningsmannen som beordrade mig ut på motorvägen.
Och där tog bensinen slut.
Fem timmar senare, på bussen från Lilla Byn, insåg jag att jag inte sett min sista kexchoklad, att jag skulle göra Trånga Gränden osäker än en gång, men att den rödhåriga bredvid mig som mumlade om elfte gången gillt, hade det värre. När jag skamset återsåg min körlärare, log han snett och sade:
– Bensinstopp, va? Haha, tänk att det funkar varje gång.
©Lotten Bergman 1999
[…] fem år. (Händelsen [som det finns foto på, återkommer om jag hittar det] finns beskriven i ett kåseri från 1999. Slutet på kåseriet är dock taget från kompis’ uppkörning och inte min, som var mycket […]