Precis just när jag stod naken och skulle krypa ner i badet eftersom jag hade smör i håret, ringde det på dörren. Sjuårige Erik, som är sjuk och därför hemma, sprang ner och öppnade. I några sekunder tvekade jag: var det maken som hade glömt nyckeln, eller kanske skulle jag ta och klä på mig och gå och kolla… OK, jag slet på mig några klädtrasor och gick ner. I hallen stod två killar i teknologoveraller (röda) med en himla massa prylar i händerna.
– Brandkårn! sa en av dem.
– Brandkårn? sa jag.
– Japp, tyfonen i källaren, sa den andre.
– Tyfon? I källaren? sa jag.
Hur kunde de veta att vi har en tyfon i kä… Vänta, kan en tyfon finnas inomhus? Där insåg jag att de var skumma, och började fundera på hur i hela friden jag skulle få ut dem för att ringa till polisen.
– Ni har en stor, gul larmanordning i källaren, den som leder till en tuta på taket… sa en av killarna nu.
– På taket? sa jag, som fortfarande funderade på polisen.
– Ja, och den delen som är i källaren måste kollas med jämna mellanrum.
De mörka skyarna skingrades, och så förstod jag. Det var ju den där manicken som tutar om det blir krig! Vi har just flyttat in i ett gammalt hus som varit affär och församlingshem och något så ovanligt som cembaloverkstad. Huset är fullt av överraskningar, och en av dem är utomhuslarmet som tutar vid fara för krig (tuuuuut tuuuuut) eller flyglarm (tut tut tut tut).
– Jaså! Den! Jaha! Jag skrattade högt. Brandkåren! Tyfon i källaren! Gå ner här (jag föste undan en begagnad blöja med foten).
– Vi har en planritning här över källaren … sa en brandman.
– Den ska vara i cembaloverkstan … sa en annan brandman.
– Visst! Jag öppnade källardörren, som var blockerad med dammsugaren. Oj, lamporna, fortsatte jag, nästan alla lampor i källaren är trasiga för de går sönder hela tiden, det är något fel på … något … Gå rakt fram, håll till höger.
– Men det är ju becksvart! sa den ene brandmannen, som trodde att han snart skulle komma fram till en cembaloverkstad.
Hur klarar han sig i ett brinnande hus om han inte gillar att det är lite mörkt? tänkte jag.
– Jo, men det finns en lampa längre in, sa jag tröstande.
– Aj. Den andre brandmannen slog knät i en av våra sju bufféer som inköpts billigt på loppis.
Väl inne i det största källarrummet tände jag lampan och pekade in mot hörnet, bakom två ställningar med kläder, kläder och kläder samt en halvliggande hylla.
– Där är den, larmanordningen. Kommer ni åt den? Brandmännen sa ingenting.
– Javisst, hihi, det ser ju ut som om en riktig tyfon blåst fram här, fnissade jag.
Man skulle ju kunna tro att de var vana vid det mesta, men de två brandmännen stod bara stilla och gapade. De tittade på mina andra loppisfynd: fyra sektioner teakbokhylla, fem sektioner vardagsrumsmöbel från sjuttiotalet, en femtiotalssäng, en basketplanka i plexiglas och sju stringhyllor i alla storlekar.
– Du, sa den ene brandmannen och såg sig om bland teak, plexiglas och string för att sedan snabbt peka på planritningen över vår källare.
– Ja? sa jag och tittade brandmannen djupt i ögonen.
– Du. Hur bygger man egentligen en cembalo?
©Lotten Bergman 1999
Det här är ett av kåserierna i kåseriskafferiet och hör inte till bloggen egentligen.
Faktum är att det är mitt allra första kåseri i Sydsvenskan och den allra första text som jag fick pengar för. (Och jag trodde förstås att min lycka var gjord.)
Visst är det intressant att man använder italiensk plural för italienska låneord på musikinstrument? Har aldrig i mitt liv hört t.ex. ”cellor” av någon som kan spela det instrumentet.
Jag tror att jag bara försökte vara lite snobbig och fisförnäm när jag skrev ”cembali”. Det handlar ju inte ens om fler än en cembalo. Språkrådet skriver:
”Vi rekommenderar: en cello, den där cellon, flera cellor, de där cellorna. På samma sätt böjs ordet cembalo. Ibland böjs cello och cembalo med den italienska pluraländelsen -i (flera celli, flera cembali). Etymologiskt sett är denna böjningsform helt riktig, men i och med att dessa ord med tiden har integrerats i det svenska ordförrådet är det rimligare att böja orden enligt det rekommenderade mönstret.”
Nej, jag vet att Språkrådet tycker det, men i musikerkretsar är det uteslutande celli och cembali som gäller (även om man sällan använder fler än en av de sista –samtidigt i alla fall).
Däremot säger man inte ”viole de gamba”, om man inte är vansinnigt fisförnäm. Då pratar man om gambor, som ju också är mycket lättböjligare.
Anledningen till i-pluralen är helt säkert en kombination av osäkerhet (cellos? cellosar? celler? selleri?) och att man har sett den italienska formen så ofta i noterna. Och kanske lite snobberi, för all del.
Både selleri och snobberi i en och samma kommentar. Bra jobb!
Men vem var det som hade cembaloverkstan? Eller är det hemligt?
Nej, inte alls hemligt!
Huset byggdes 1932 som Konsumaffär med mjölkrum och allt. Någon gång på 60-talet var det istället chinchillafarm och under 70–80-talen var det församlingshem med dop och konfirmationer. År 1984 genomfördes en genomvidrig renovering där allt kletades in i plastfärg, sjögrästapeter och blommiga plastmattor. I början av 1990-talet stod huset tomt läääääänge, för att 1994–98 inhysa en av Sveriges mycket få cembalobyggare. Han hade grovverkstaden i källaren (nuvarande skrotrummet med gula tyfonapparaten), finsnickeriet på ovanvåningen (nuvarande stora barnrummet) och utställningslokalen i vårt nuvarande vardagsrum.
Och av honom köpte vi hela klabbet, inklusive de blommiga plastmattorna!
När orgelverkstan ska överges vill jag flytta in där, det är finaste byggnaden i Knivsta! Vattentornet missade vi, det såldes förra året och gamla Apoteket var för dyrt. Vi har i alla fall bott i en mjölkaffär, som sedan var färgaffär innan vi flyttade in. Där bodde vi ihop med monsterspindlarna från kloakland.
Hur gör man en papplåda från 70-talet till ett spännande hus? Vi får kanske börja bygga instrument i källaren!
Ja men vem? Funderar på om det är någon jag känner.
Jaså, du vill ha namn! Käll … eh. Käll … återkommer!
Kilströms Klafvessinmakeri!