Lotten Inlägg

Kroppar, ögon, ansikten, metaforer, metaforer, metaforer. Och liknelser.

Han mindes henne för länge sedan. Hon hade på sig väldigt korta shorts, och de visade delar av hennes kropp som solen sällan nådde att belysa. Hennes stjärt satte sig tillrätta på sadeln, den var liten och behändigt formad. Hennes ben var dammiga; på ena vristen en brun och avlång sårskorpa, tjock som en fet mask. Hon drog upp benet och kliade sig så att flarn från skinnet ramlade ner på marken. Hon tänjde i resåren till sina shorts, magen skälvde där innanför, ljus och gropig. Men det var då.

”Jag vill inte känna mej beroende”, sa hon och rynkade sin lilla raka flicknäsa. Hennes ansikte hade svällt, ögonhåren växte ur ljusa valkar. Hon hade nästan helt upphört att reagera, bara en knappt förnimbar skälvning i näsvingarna som liknade pergament märktes.

Han erfor ett vemod och en obestämd lättnad när han såg på henne. Jag är full tänkte han. Riktigt jävla ordentligt full. I fickspegeln såg han hur hans kinder hettade, han strök med handflatan över skäggstubbens piggar och konstaterade med en vag oro att färgen på hans ögon hade bleknat bort. Han kände den frysande smärtan i testiklarna, svullna som två apelsiner i varsin nätkasse. Han kände även en oro i ljumskarna, en glidande men väsande rädsla, ett band som spändes åt om hjässan, ett band med små piggar, de trängde ner bakom ögonen, pressade mot loberna. Hans ansikte i spegeln var svullet. Han tryckte in sin tumnagel över ena ögonbrynet och kände hur den sjönk ner i huden.

Det började regna utanför. Han stack handen bakåt och grep tag om huden på hennes mage. Hon skelade, rörde huvudet i sidled och skakade på huvudet. Underläppen sköt fram som en mjuk och köttig kudde. Han ville hela tiden ha henne inom synhåll, hennes små fint mejslade örongångar, kvinnohöfterna, benen, vars muskler hårdnar till vallar när hon spänner dem.

Regnet föll ymnigare nu.

Hon öppnade ögonlocken. Hennes ögon var små och ljusa, munnens smala böjning, de nästan osynliga ögonbrynen, näsborrarna med flarn av torkad snor uttryckte avstånd. Hon vände åt honom sitt ådriga bakhuvud och stirrade oseende ut i rummet. Så räckte hon ut sin tunga, lång och böjlig, kraftigt rödfärgad på mitten. Hon sa inget, vred på överkroppen och tittade frånvarande ut i lokalen.
Sedan rann tårarna över på henne, rullade nerför kinderna, samlades upp på hakspetsen.

”Det finns ingen sanning i det du säger, ett tomt påstående bara, helt grundlöst”, sade hon snabbt och flämtande.

Blodet sköt upp i hans tinningar. Vad hade han sagt? Han lyfte hälen och körde den rakt genom golvet. Barnet var ju alldeles under honom. Men varför märkte det ingenting?

”Hör!” sa hon. ”Barnet gråter igen.”
”Ja, det gråter. Vad kan vi göra?”
”Ingenting antar jag. Hennes panna drog ihop sig.

Med ens upphörde gråten. Då slöt han ögonen och efter en stund kom bilderna glidande, hjärtslag, fält och trädlöshet, en klar och genomskinlig rymd som blottgjorde varje strå på den karga hedmarken.

Läkarna har uppgett att det är frågan om dagar, inte mer. Det är visserligen mitt fel alltihop, men det är samtidigt gott åt henne, hon är stursk och oregerlig.  Jag kommer inte att sörja henne, hon har inte gjort sig förtjänt av det. Hon väljer själv att dö och hon gör det på ett jävligt egotrippat sätt.

97 kommentarer

Idag gick ni först några omvägar, Aequinoxia kände igen sig själv i texten, medan Carin trodde att det var jag (tack) och Goblin drog till med Olle. Men så slog Helena 2, Rosman och Lisa näven i sajberbordet och deklarerade att det var Falstaff, fakir (Axel Wallengren, 1865–1896) som bloggade idag. Han har — som varande död — sedan länge förlorat upphovsrätten till sina texter och kan inte hindra att hans rader citeras vitt och brett och överallt på den svenska webben. Efter lite googlande var saken klar.

Ni som inte sedan tidigare känner till Falstaff, fakir: GRATTIS! Ni kommer att ha så roligt. Mellan fnissen ska ni inte glömma bort att studera vilken stilistisk mästare Fakiren är, mitt i allt trams. Förutom tre mer seriösa verk (med mesiga noveller och ganska tråkig poesi), gav han (som vi kunde läsa i kommentarerna) ut de roliga Envar sin egen professor (1894), Envar sin egen gentleman (1896), Lyckans lexikon (1896) och skrev bara 30 artiklar i olika tidningar. Jag skulle vilja resa i tiden och ta ett snack med honom om hygien, eftersom han hösten 1895 reste till Berlin för Aftonbladets räkning och där smittades av miliartuberkulos. Och dog. Kvällstidningar var då som nu ett gissel.

Ni som nu blir nyfikna på Fakirens parodier, alfabetsverser, cynism och absurda kombinationer, kontakta Fakirensällskapet … som inte har en sajt, utan bara ett telefonnummer: 046-12 03 27. Innan vi går vidare, ett Fakirencitat:

"Det första enkeåret tillbragte hon i förtviflan, det andra i Åmål.”

Sedan övergick det illustra Julkalendersällskapet till att rada upp hypoteser om  den röda  tråden — och den diskussionen börjar bli riktigt spännande. Sökandet  går i allt snävare cirklar — i en spiral med svaret i mitten. Flera  gissningar har funnits inte bara på armlängds avstånd utan rentav armbåge mot armbåge med den röda tråden. (Katakres!)

Nu när vi närmar oss slutet, dyker det varje dag upp bloggteman som jag önskar att jag hade kommit på: dubbelbloggen med Anders Björck och Carl Lidbom, t.ex.

Idag delar jag faktiskt ut en extratröja utan att rådfråga plommonstopet. Den går till Ingrid, som utan åthävor påpekade att jag i ingressen hade skapat ett nytt ord: tankvärt. (Nej, jag har inte rättat det — genom att låta det stå kvar har jag satt mig själv i stupstocken.) Om jag nu skickar en för stor tröja eftersom de lagoma har tagit slut, får du väl som Philip sova i den. En liten förklaring: när jag i ingressen skrev "Inte en pirat" var det för att jag tidigare erkänt att jag en gång förväxlat Piraten och Fakiren.

 

Här har jag nu blivit tvungen att lägga i en massa nya små lappar med endast trebokstavsnamn — trevligt! Hoppas pga. tröjbristen att ni är lika små som era namn. Nu till dagens överraskning: två tröjor i potten! Å dääär. Hasse? Nämen, nähe, du har ju gett bort din till James, du får ingen ny. Åååå Helena 2! Ånä, någon måtta får det vara, din adress kan jag nästan utantill nu. Olle — ta två lappar! Och däääär: grattis Aku och Bengt O!

Psssccchhht. Glunk, glunk, glunk. Nu har jag hällt upp en öl till mig själv så här sent en julig torsdagsnatt. Klunk, svälj. Den höjer jag mot er, allihop — med en extra stor munfull till dem som rimmar. I morgon kväll ska jag nämligen sitta och rimma i P4, vilket ni hade varit mer lämpade att göra. Särskilt eftersom jag då inte kan vara hemma och ta hand om Julkalendern.

Den näst sista härmisbloggaren kommer i morgon runt halv nio!

5 kommentarer

Roligt. Tankvärt. Roligt. Gammalt. Roligt. Fruktansvärt roligt. Fruktansvärt gammalt. Inte en pirat.

Vad är amoral?
Det är att ta personligt ansvar för allt som inte kostar möda och implementera mödan i det du inte bryr dig om och därför inte utför.

Vad är då implementering?
Detta frågade redan de gamla grekerna.

Vad menas egentligen med en gammal grek?
En död människa, som levde av tsatsiki, souvlaki och  svenska popsångerskor.

Vad är då en svensk popsångerska?
En Lena, en Carola och en och annan Per.

Jag tillåter mig att fråga: är detta sanning?
Ja, i de fall de inte hemfaller åt tal i tungor.

Kan man då tala i en tunga?
Ja, i de fall tungan är stor.

Jag återvänder till den största frågan av dem alla: vad är sanning?
E=mc2, fast med exponerad tvåa.

Och hur vet vi det?
Emedan vi i alla år har litat på Einstein, och för enkelhetens skull har bestämt oss för att fortsätta med detta.

Är detta sant? Svär på det!
Jag svär på det, eftersom det strider mot mina principer.

Vad menar vi då med principer?
Allt som vi bryter emot utan att för den skull begå en förbrytelse.

Men varför bryter vi mot principerna?
Av vördnad för kvinnan.

Varför just kvinnan?
Så frågar endast den som aldrig stått skyldig och svarslös inför ett huskors.

Vad är mannens största skyldighet?
Att högtidligt och av vördnad hylla kvinnan.

Vad är kvinnans största skyldighet?
Att inte bära kalsonger.

Varför inte då?
Det är den enda rättighet mannen har kvar.

Har kvinnan några fler skyldigheter?
Ja, sex.

Vilka är de?
Att brotta ner inbrottstjuvar, byta däck på bilen och panel på huset, rensa bort getingbon, göra lumpen och köttfärslimpa på torsdagar.

Vad har då kvinnan för rättigheter?
Att köpa guldskor, sova sent om morgonen, hålla i fjärrkontrollen, byta toalettpappersrulle, klippa naglar i sängen, dricka direkt ur mjölkpaketet, salta och peppra på perfekt kryddad mat, lyssna på grekiska popstjärnor och amma.

Är det sistnämnda då inte en skyldighet?
Vet hut!

Vad är då implementering igen?
Ett sätt att alstra barn.

Vilket kön är det vackraste?
Kvinnans. Eller en man runt arton om han är nykter.

Är han då icke det alltid?
Nej, man lär ha sett ett och annat exempel på motsatsen.

Var då?
I Köpenhamn runt elvasnåret.

71 kommentarer

Den första

Ja … ja. Google och Majakovskij passar som hand i handske. Vilket Goblin och Den blyga (på ryska!) omedelbart samsades om, följda av ett koppel andra googlingar.

Här  kan ni se den ryska versionen och den svenska (som dock inte är den som jag har använt mig av, jag läste i "Rysk lyrik — ett urval från Pusjkin till Pasternak", 1959). Att jag inte avvek mer från originalet och bara blandade in ett par ord från ”Ett moln i byxor” beror på att jag blev fascinerad av stilen — den ser så modern ut. I mina ögon (och utstående öron) skulle detta ha kunnat skrivas idag. Den ungdomliga fåfängan och föraktet för den fåniga, äldre generationen som inte fattar någe’ är som sagt gemensam för alla tider. De som går i skolan idag tycker att det är okej att skriva så här:

asså dax att cs fast han inte vill
jg ska få tebax allt F2F
lixom när han bara asg och jag bara dör
när han sa va han sa han hade dumpat henne … P.
iofs får man ju inte klaga, ja har ju gjort samma grej … fast varför … han vet junte
nä ja vet itne … vi cs kl 1 iaf
lr vare 2?
det är sjukt tidigt! satsar på kl 3!
jaja bryta ihop och komma igen… *LOL*

Men det ska vi kanske inte bekymra oss för? Rättstavning will prevail! (Ni som nu omedelbart ser att det är en gammal kärring till härmisbloggare som har låtsasskrivit på ungdomars vis — tala om vilka ålderdomliga fel jag har gjort!)

Vladimir Majakovskij (1893–1930) åkte ut på landsbygden, alltid iklädd en gul skjorta, målade flygplan på kinderna och läste sina ”respektlösa” dikter. Endast 37 år gammal sköt han sig (i rysk roulette, påstås det), enligt NE pga. ”konflikten mellan högljutt samhällsengagemang och ömtåligt privatliv”. Själv har jag bara ett högljutt familjeliv.

Senare blev Majakovskij i de sovjetiska tidningarna anklagad för att vara en "formalist" och medlöpare. Då (1935) klev kamrat Stalin in i bilden och skrev:

"Majakovskij är fortfarande den bästa och mest begåvade poeten i Sovjet. Att förbise hans kulturella arv är ett brott.”

Att jag idag inte hade någon lätt identifikationskod i kursiv stil högst upp, beror inte på någon snillrik plan eller att jag har blivit ogin och försöker spara plats. Nej, jag bara glömde! Kristina var först med att påpeka det, men det var när jag redan var på väg till Norrköping. Olle hittade på, och gav er dem i kommentarerna. Så kanske man skulle ta och göra i fortsättningen? (Kliar mig nu fundersamt på hakan.)

Den andra

Först efter att ha hyssjat på Lidman-kännaren och ivriga Julkalendergissaren Kristina och sedan bett henne hålla fingrarna från tangentbordet, vågade jag blogghärma Sara Lidman (1923–2004). Men jag talade inte om vilken dag Sara skulle dyka upp. Jag trodde att Kristina sedan satt och bet sina knogar blodiga medan ni andra jämförde annorlunda öron. För öron handlade det inte alls om i originalet; där handlade det om en näsa. Sara Lidman skriver i artikelsamlingen ”Varje löv är ett öga” så här:

”Vad riktigt ska det bli av flickan som har i näbb till näsa, ja ett riktigt horn! Hur kan hon ha fått en sådan krok?”

När jag då ändrade så att historien istället handlade om mina (och andras, visade det sig) öron, kunde jag tyvärr inte vara lika fyndig som Sara Lidman, som skrev

”Jag jäste av högfärd och satte näsan i vädret.”

Man kan ju näppeligen jäsa och sätta öronen i vädret särskilt effektivt. Oj, vad ni måtte ha googlat på öron idag! Jag läste och snodde även lite Lidmansk form i ”Nabots sten”. Däremot aktade jag mig noga för att vara för tydlig med västerbottniska och bibliska inslag.

Men så visar det sig att jag har lurat även Kristina. (Huuuu, dåligt samvete! Det var inte meningen!) Ngra exempel på gissningar: Emi associerade till kaninöron, Aequinoxia till Rudolf (avslöjandes mitt öronlureri!), Petra till Skord, Carin till Hans Arnold, Emma till Esmeralda (även där skeptisk till öronen), Ingrid, Ica och Yvonne till ingenting, Rosman till Arwen, Dumbo, Spock och Callie (wow!).  Och Pelle G har kommit på att det finns massa böcker att läsa i framtiden. (Ja. Suck. Min ska-läsa-hög har vuxit med ett par decimeter varje dag sedan 1992; numera hamnar också dagstidningarna där.)

Sara Lidman har även skrivit en känslosam artikel om sina åldrande föräldrar. De var båda över 90 år och bodde på sjukstugan i Jörn. Jag citerar:

"Mamma uttryckte enheten mellan dem så (en dag när pappas ena öga var inflammerat):
— Nog mår jag bra. Men det värker ju i mitt vänstra öga som pappa har."

Och nog är det så? Man lider med den man älskar.

Hela dagen gick, inte förrän nu vid niosnåret på kvällen klack det till i Helena 2. Aku var snabbt på och höll med. men trillade strax ner i Ingallsfällan. (Hon som spelade Laura i tv-serien var ihop med Rob Lowe under många år. Ja, sådant kan man också lägga på minnet.) Så klev Olle in med megafoner och punkter så att även jag började tro att det var någon annan än Sara Lidman som jag hade härmat. Åt en macka och förstod.

För övrigt måste jag ge er en eloge för era gissningar. Särskilt Anne på Grönkulla, för henne gillar jag. (Synd att jag inte har blogghärmat den, Biggles och Barbro Lindgrens dagböcker, det hade varit kul.) Att Ami nu har fått en rimkompis i Tiila gör att jag har fått röda örsnibbar av knollrig glädje.

Plommonstopet! Häpp! Oj, sickna slitna små lappar. Jag måste blunda och använda tumvantar för att inte riskera att bli kallad till domstol för jäv. Åååå hej! Nej, du har redan vunnit. Åååå hej! Lisa, som har somnat drickandes pastis, drömmandes om Den Röda Tråden! Grattis!

Den som redan hade vunnit var Helena 2 och, hon vinner därmed det gröna extrapriset. Ett annat extrapris får Kristina — som tröstpris för att jag helt emot min vilja lurade henne så.

Morgondagens kommer halv nio i morgon! Sov gott!

Psst, förresten. Att jag inte nämner er alla med namn i facitarna ska ni inte sätta någon som helst betydelse i. Rena tillfälligheter och slumpar som inte ska tolkas.

11 kommentarer

Nummer ett

Jag är inte gubbsjuk och jag har inte grått hår, inte ens i själen. Jag är en vacker ung man, fräck som fan. Jag är helt enkelt läcker, 22 år gammal. Jag kom igår in till frisören och sa lugnt:

— Vill ni va snäll och kamma mina öron.

Den slätslickade barberaren blev sträv som en borste och hans ansikte långt som ett päron.

— Är han … han måste … inte va klok! fick han ut till slut.

Det blev skratt runtomkring på stolarna och näsvisa:

— Att han …
— Att han inte …
— Att …
— Att …

Sedan kom en jättelååååååång fni-fni-fnissning från truten i en rödhårig knopp som stack upp som en jordgubbe. Ha!

_*_*_*_*_

Nummer två

Jag har äntligen sett en som har öron som mina. Vi kände igen varandra — som i en dröm.

Hennes huvudform var som min, fast mycket värre. Och en sak gjorde den omänsklig: öronen tycktes byggda av benknotor mer än av brosk och hud. Hennes bläng på mig var flabbigt hånfullt: glo du bara — som i en spegel!

Jag har gråtit ganska mycket för de där öronen som är så framfusiga och råa. Genom mina syskons nidteckningar har jag uppfattat att mina öron är för stora och att vanliga människor alltid måste skratta åt dem, och att bara hemskt gudfruktiga människor kan låtsas att de är ”i ordning”. I kvällsbönerna ber jag att jag ska få dö och få nätta små öron som lik. Jag svänger hela tiden mellan glupskhet, panisk lättja, matvägran, hysterisk livsaptit och fruktan för vuxet kvinnoliv.

En gång började min far retas om mina öron inför mamma. Vad riktigt ska det bli av flickan som har  öron som ser ut som väldiga vingar överdragna av läder, mörkare än ansiktets hud? sade han eller tänkte.

— Du ska ha de hörseltrattar du har, så att jag kan se att det är du, sade han.

Han såg på mig, jag såg på honom, vi såg på varandra, leende, i samförstånd — detta var höjden av kärleksförklaring! Jag jäste av högfärd och strök bort håret, bakom öronen. Hela världen skulle vara svartsjuk om den bara anade.

105 kommentarer

Här tror man att man drar till med en kluring. Och så dansar Aequinoxia lyckligt virvlande in med det rätta svaret efter åtta minuter. Inte ett dugg osäker. Efter ett tag gjorde jag något fuuult: bad henne via mail att inte leta efter boken ute på verandan utan istället vara tyst med sina bevis ett tag. In på scenen klampar precis exakt då Den blyga (pah!) med hur hårda citat som helst.

Dags för dimridå.

Trots detta kom sådana som Rödluvan och Mirre och gissade helt i november, vilket alltid gläder en elak själ som min. Nästan ännu bättre var sedan Aequinoxia, som ju visste det rätta svaret men ändå gick in och yrade om självaste Gud för att Cal och Kungen skulle känna sig tillfreds med sina bibliska gissningar. Lisa (som liksom vi inreder med periodiska systemet) drog till med P.C. Jersild, man tackar. Pelle G satte sedan fruktkniven på sin spets när han drog till med statsministern själv. Jag tänder nu ett tomtebloss för alla som inte kände till Hanff (som enligt Ami låter som en sjukdom) tidigare, men som gissade ändå.

Cina kom med en helt riktig gissning via livlina — som måste vara bland de skickligaste livlinegissningarna jag har hört talas om: "Terrible Thomas", en barnbok skriven av … dagens bloggare Helene Hanff. Livlinan borde inte vara livlina utan gissa här för att kunna vinna ett extrapris! (Inom parentes ska här berättas att Olle för två år sedan var livlina i ”Vem vill bli miljonär” och då lyckades svara så rätt att vinnarna skåpade in ett antal kronor — som de delade med sig av till oss!)

Amerikanskan Helene Hanff (1917–97) skrev alltså under nästan 20 år brev till en bokhandel i London. Först gällde det bara bokbeställningar till chefen, sedermera om nästan vad som helst till alla de anställda. Samtidigt försökte hon (inte särskilt framgångsrikt) tjäna pengar på att skriva filmmanus (till bl.a. Ellery Queen) och bli publicerad som barnboksförfattare. Inte förrän hon samlade breven till och från boklådan, sa det klick — manuset antogs och boken blev en bästsäljare. Och film. (Alla som debuterar och gör succé lite senare i livet får mig att tro på detsamma. Livet alltså.)

Det är en liten, snabbläst och rolig bok, 84, Charing Cross Road (1971; "Brev till en bokhandel"). Helene är förvånansvärt uppkäftig och rättfram — och skriver verkligen som i bloggen här med presidentnamn (fast jag har stoppat in Carter) utan versaler och ”Skit samma!”. Ska jag vara riktigt ärlig, tycker jag mycket mer om sådan här litteratur än … nej förresten. Ska inte trampa på redan ömma tår. Men vill man ge bort en bok i julklapp till en som är vem som helst och som redan har en massa slipsar, tvålar, riskokare och tuschpennor, kan man ge bort denna bok. (Nu vet jag: vi samlar alla Julkalenderkommentarer till ett manus och får det utgivet, skapar en av alla oväntad bestseller som ger ett eko över hela världen … och aldrig någonsin har dess like setts … och LIX är redan uträknat från början med medelvärden och mellantider.)

Cruella: jag går härmed i blasfemi hädan och skäms över ölvalet Amstel (ett val som gjordes åt mig av den helsvenske kyparen), men en ljummen, avslagen bitter häller jag inte i mig trots att det där någonstans bland läbbet gömmer sig alkohol. Innan jag går, ska jag dra en vinnare ur plommonstopet, som igår lärde sig att könskvotera eftersom det i realiteten drog två maskulina vinnare. (Herr Bond har dock inte hört av sig med storleksanvisningar.)  Å heej. Prassel. Klistr. Oj.

Nu måste vi kalla in Notarius Publicus här. (Visk visk mummel. Tsst. Pfft. Visk.)

Hrrm. Ja. Vi har två vinnare! Vet inte om ni någonsin har träffats, men två namnlappar som sitter så här tätt ihopklistrade och helt enkelt inte vill skiljas från varandra har jag i Julkalenderhistorien inte sett tidigare: Grattis Petra och Pernilla!

Nästa bloggare är liksom dagens vinnare två — klockan halv nio i morgon!

6 kommentarer

Kärlek, vänskap, bildning och längtan. Barnböcker och biblar.

I dag är jag som alltid klädd i en maläten tröja och yllelångbyxor eftersom vi inte har någon värme här på dagarna. Tänkte bara att ni skulle veta.

Jag tillhör förresten en demokratisk klubb. Det var fjorton män på mötet häromkvällen, elva av dem var jurister, när jag kom hem läste jag ett par tidningsartiklar om presidentkandidaterna — stevenson, carter, kennedy, nixon — jurister allihop utom humphrey.

Nu har jag hittat den perfekta uppsprättaren. Det är en fruktkniv med pärlemorskaft. Mor lämnade efter sig ett dussin sådana och jag har alltid en i pennstället på skrivbordet. Jag kanske umgås med fel sorts människor, men det är högst osannolikt att jag skulle ha tolv gäster som sitter och äter frukt på en gång.

Böckerna som jag har beställt kom fram i gott skick igår. De är så vackra att de får mina bokhyllor av apelsinlådor att skämmas.  Jag som är van vid böcker med kritvitt papper och hårda pärmar visste inte att böcker kunde vara så angenäma att ta i. Men så är jag så obildad att jag inte ens har gått i college. Jag räknar inte särskilt bra ens på mitt eget språk och jag har inte en chans att klara tvåspråkig matematik.

Men den där bibeln, kom jag just på! Översättarna har förvanskat den vackraste prosa som någonsin skrivits. Vem har lovat dem att ge sig på just detta verk? De kommer att brinna i skärselden som straff, sanna mina ord.

Skit samma! Favoritboken kom fram välbehållen och föll genast upp mitt i en romersk dialog där två städer just har blivit förstörda och alla andra höll på att korsfästas och de tiggde förbipasserande soldater om att hjälpa dem och göra slut på plågorna. Det skall bli en lättnad att övergå till böckerna om Samos och Rhodos där det inte förekommer något värre än hungersnöd.

Måste förresten prata med Maggan, som vill flytta till Sydafrika. Är hon så trött på civilisationen kan hon väl lika gärna flytta till en sibirisk saltgruva!

94 kommentarer

Historien upprepar sig — någon ruuusar in i Julkalendern och vrålar ut rätt svar med en gång. Men inte bara det! Goblin Girl identifierar omedelbart även Dupontarna och Milou.

Sedan kliver Lina in i bilden. Oj.

Milda makter, vilka djupa Tintin-kunskaper! Hon listade ut allt, även att ”Columbo som bloggaren ska ’träffa’ är staden Colombo på Sri Lanka”. Men ingen av er tänkte på Peter Falk. Som ju inte har något att göra med dagens bloggare förutom då alla mysterier och en beige överrock.
Mannen i den höga hatten är den ytterst förvirrade Filemon Cyklon, som är en av flera föregångare till professor Kalkyl (som alltså inte är med i Faraos cigarrer). Jag måste förresten rekommendera de där nyutgåvorna som Kristina nämnde; de innehåller massa fakta och fotnoter.

Ica kände sig inte riktigt hemma med ”vapen” i texten — men visst vimlar det av pistoler och exekutionspatruller? Fast de flesta får pistolkolven i bakhuvudet och räddas av lösa skott, snubblande skyttar eller solförmörkelser.

Dagens kuriosa: den stil som Hergé (Georges Remi, 1907–83) ritade Tintin i, brukar kallas "la ligne claire" (’den klara linjen’). Trots allt våld (så att stjärnor och spiraler dyker upp runt bulan) ritade Hergé nästan aldrig in något blod. Trevligt, var ordet. (Lina! Är det någonsin blod med?)

Apropå ingenting: min favoritsekvens i Faraos cigarrer (1932–34) är när Tintin i djungeln stöter på en febersjuk elefant och säger "Men milda makter, du är sjuk! Du har feber … Vänta, jag har just precis vad du behöver." (Han hämtar då kinin och trollar elefanten frisk.)  Det är för övrigt bara det fjärde Tintinalbumet, och räknas  av kännarna (Lina!) som ”det första riktiga Tintinäventyret”.

Rosman ska ha en eloge för att han med sådan frenesi fortsätter på tesen om att den röda tråden är en bokhylla. Men trägen vinner inte alltid. Rödluvans återkomst tänkte jag ett tag fira med ett glas champagne; jag är vansinnigt svag för gissningar som är helt åt pepparn fel —  som i detta fall med Joseph Conrad (”The horror!”). Fildelis gissning på Don Quijote var också underbart tokig.

Nu ska vi se här. Det rör på sig lite i det lilla samhället som bor i plommonstopet. Jag kontrollerar. Han som ligger här bredvid mig ska dra en lapp. Men han som ligger bredvid mig sover. Notarius! Wake up! Nu tror ni mig kanske inte, men detta namn drogs just upp:

James Bond

Nu hoppar Hasse upp och ner av frustration eftersom han vet vad som har hänt. Jag har skrivit fel namn på lappen. När Hasse gissade på Bond, skrev jag av misstag hans namn och stoppade ner i hatten. Tycker ni att Hasse vinner? Va? JA! Grattis Hasse! (Ok. Trägen vann.)

Morgondagens bloggare dyker upp runt halv nio i morgon. Och ni som vågar gissa utan att först kolla vad alla andra tror, får applåder och busvisslingar. (Jag är en jävel på busvisslingar med fyra fingrar i munnen och spottdregel sprutande ner på hakan.)

4 kommentarer

Resor med alla slags fordon. Orgie i våld, fyllehumor, sparsamt blodvite. Stjärnor och spiraler.

Ja, min gamle vän, i morgon kommer vi till Port Maid där vi gör ett uppehåll. Vi kommer att färdas genom kanalen ändra fram. Sedan fortsätter vi till huvudstaden och därefter hälsar vi på Columbo. Vilken härlig kryssning!

Jag träffade nyss en underlig man i hög hatt. Han var förvirrad och trodde att han hade förlorat ett viktigt pergament. Mycket märklig person. Högst besynnerligt.

Jag har slutligen fått det bevisat — någon vill röja mig ur vägen. Men av vilken anledning? Jag såg nyss en segelbåt som guppade så sakteliga, och fick en idé. Nästa gång den kommer förbi, klättrar jag ner i den. Bara inte jag stöter på tvillingarna igen. Nej, strömmarna för oss längre och längre från varandra. men vi två måste hålla ihop. Jag är hungrig och säker på att min vän här är lika hungrig som jag. Ah, vad är det som händer uppe på däck? Nej, nu hörs det ingenting längre. Det verkar som om allihop har tagit till flykten. Som tur är finns det gott om vapen om jag behöver försvara mig.

Jag undrar om inte lösningen på mysteriet finns inuti … men vad är det med mig? Huvudet känns så tungt … Den där lukten … Jag förstår … Någon vill … Nej! Inte det! Vi är förlorade!

(Duns.)

71 kommentarer

Även idag löste ni gåtan!

Det roligaste med Elsa Beskow 1874–1953 var, när jag skrev, att namnet som jag har ändrat till Skumpa Trunka Glungfli, egentligen löd Sumpa Runka Gungfly. Sumpa Runka Gungfly! Så fantastiskt! (Ni ser att jag jobbar hårt för att alla som söker på snusk ska hamna här?) De andra i sagorna har namn som Store Brum, Stortrollet och Lilltrollet, lille Pip och Herr Klumpedump från Klumpedonien. (Jag har läst ”Elsa Beskows sagor” från 1967 när jag har härmat henne.)

Ni vet människor som glatt berättar att ”jag skriver på min tredje roman och ska svänga ihop en sjurättersmiddag och förresten så bad Operan eller om det var Dramaten om en extra soloföreställning, men jag kan nog inte vara med för jag ska sjunga på La Scala i Milano då … om jag hinner sy färdigt min bröllopsklänning, vill säga”.  Ni vet? En sådan verkar Elsa ha varit: urstyv på att rita och en fantastisk sagoberättare samtidigt som hon var god, snäll och präktig samt utan problem satte sex finfina barn till världen.

Därför var jag elak och hittade på en rätt, hm, sned bild av henne — alltså ämnet i dagens bloggtext. Mer om det lite senare i detta facit.

Duktiga Elsa ritade och skrev och fick ”Sagan om den lilla, lilla gumman” publicerad när hon var bara 23 år. Den versionen slutar med orden "Schas katta!". I andra upplagan slutar boken istället med "… och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen". I en tredje upplaga tillade hon "Men kanske ändå att han kom hem till slut" eftersom det tydligen var många barn som klagade för att de hade blivit ledsna över vad som hände med katten. (Vilket gör att jag i fortsättningen alltid ska skriva till författare när de i mina ögon avslutar en bok fel.) "Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin" från 1918 läste jag förresten enbart pga. de underbara klänningarna som jag ville ha uppsydda till mig. (Ska jag vara riktigt ärlig vill jag fortfarande ha en krinolin med korsett och mamelucker.)

Olle, jag hinner inte, hjälp mig!

Lotten står och stampar snön av sig nere i farstun efter färden genom Sörmlands mörker – vargarna var särskilt svåra i Malmköpingstrakten! Själv sitter jag och plommonstopet i soffan och bedriver dragningsverksamhet.

Efter en Hans Holmér-virrig wild goose chase på Shakespeare så besinnade sig Ingrid, samlade allt sitt skarpsinne och satte gissningen rätt i bull’s eye. RESPEKT!

Min favoritgissning idag kom annars från Fideli som associerade till Lingonben av Povel Ramel – på pricken … förutom att det var fel. Det var förmodligen detta som gjorde att Martin Ljung dök upp bland svaren, eftersom han framfört många av Povels maniska dårskaper. Icas Michael Jackson-hypotes var vacker den också, precis som Kristinas försök med Ebba von Sydow.

Som sextiotalist blev jag varm om hjärtat när Tindra försökte med Fablernas värld och Rödluvan föreslog Beppe Wolgers (åååh, farbror Beppe!). Lisas Funckiga funderingar värmde också i vällingmagen.

Nu famlar mina bleka konstnärsfingrar bland de små pappersflingorna och upp drar vi en lapp med … Martin Ljung? Vem har gjort de här lapparna? Vi försöker igen och drar … Stina! Den tröjan kommer att finna ett kärleksfullt hem. Grattis!

Lotten här igen. Nu ska jag återkomma till varför texten om Elsas skor är totalt och
komplett påhittad. Det är för att göra den röda tråden lite extra
tydlig idag.

Morgondagens bloggare syns i rutan runt halv nio i morgon!

8 kommentarer