Lotten Inlägg

Här tror man att man drar till med en kluring. Och så dansar Aequinoxia lyckligt virvlande in med det rätta svaret efter åtta minuter. Inte ett dugg osäker. Efter ett tag gjorde jag något fuuult: bad henne via mail att inte leta efter boken ute på verandan utan istället vara tyst med sina bevis ett tag. In på scenen klampar precis exakt då Den blyga (pah!) med hur hårda citat som helst.

Dags för dimridå.

Trots detta kom sådana som Rödluvan och Mirre och gissade helt i november, vilket alltid gläder en elak själ som min. Nästan ännu bättre var sedan Aequinoxia, som ju visste det rätta svaret men ändå gick in och yrade om självaste Gud för att Cal och Kungen skulle känna sig tillfreds med sina bibliska gissningar. Lisa (som liksom vi inreder med periodiska systemet) drog till med P.C. Jersild, man tackar. Pelle G satte sedan fruktkniven på sin spets när han drog till med statsministern själv. Jag tänder nu ett tomtebloss för alla som inte kände till Hanff (som enligt Ami låter som en sjukdom) tidigare, men som gissade ändå.

Cina kom med en helt riktig gissning via livlina — som måste vara bland de skickligaste livlinegissningarna jag har hört talas om: "Terrible Thomas", en barnbok skriven av … dagens bloggare Helene Hanff. Livlinan borde inte vara livlina utan gissa här för att kunna vinna ett extrapris! (Inom parentes ska här berättas att Olle för två år sedan var livlina i ”Vem vill bli miljonär” och då lyckades svara så rätt att vinnarna skåpade in ett antal kronor — som de delade med sig av till oss!)

Amerikanskan Helene Hanff (1917–97) skrev alltså under nästan 20 år brev till en bokhandel i London. Först gällde det bara bokbeställningar till chefen, sedermera om nästan vad som helst till alla de anställda. Samtidigt försökte hon (inte särskilt framgångsrikt) tjäna pengar på att skriva filmmanus (till bl.a. Ellery Queen) och bli publicerad som barnboksförfattare. Inte förrän hon samlade breven till och från boklådan, sa det klick — manuset antogs och boken blev en bästsäljare. Och film. (Alla som debuterar och gör succé lite senare i livet får mig att tro på detsamma. Livet alltså.)

Det är en liten, snabbläst och rolig bok, 84, Charing Cross Road (1971; "Brev till en bokhandel"). Helene är förvånansvärt uppkäftig och rättfram — och skriver verkligen som i bloggen här med presidentnamn (fast jag har stoppat in Carter) utan versaler och ”Skit samma!”. Ska jag vara riktigt ärlig, tycker jag mycket mer om sådan här litteratur än … nej förresten. Ska inte trampa på redan ömma tår. Men vill man ge bort en bok i julklapp till en som är vem som helst och som redan har en massa slipsar, tvålar, riskokare och tuschpennor, kan man ge bort denna bok. (Nu vet jag: vi samlar alla Julkalenderkommentarer till ett manus och får det utgivet, skapar en av alla oväntad bestseller som ger ett eko över hela världen … och aldrig någonsin har dess like setts … och LIX är redan uträknat från början med medelvärden och mellantider.)

Cruella: jag går härmed i blasfemi hädan och skäms över ölvalet Amstel (ett val som gjordes åt mig av den helsvenske kyparen), men en ljummen, avslagen bitter häller jag inte i mig trots att det där någonstans bland läbbet gömmer sig alkohol. Innan jag går, ska jag dra en vinnare ur plommonstopet, som igår lärde sig att könskvotera eftersom det i realiteten drog två maskulina vinnare. (Herr Bond har dock inte hört av sig med storleksanvisningar.)  Å heej. Prassel. Klistr. Oj.

Nu måste vi kalla in Notarius Publicus här. (Visk visk mummel. Tsst. Pfft. Visk.)

Hrrm. Ja. Vi har två vinnare! Vet inte om ni någonsin har träffats, men två namnlappar som sitter så här tätt ihopklistrade och helt enkelt inte vill skiljas från varandra har jag i Julkalenderhistorien inte sett tidigare: Grattis Petra och Pernilla!

Nästa bloggare är liksom dagens vinnare två — klockan halv nio i morgon!

6 kommentarer

Kärlek, vänskap, bildning och längtan. Barnböcker och biblar.

I dag är jag som alltid klädd i en maläten tröja och yllelångbyxor eftersom vi inte har någon värme här på dagarna. Tänkte bara att ni skulle veta.

Jag tillhör förresten en demokratisk klubb. Det var fjorton män på mötet häromkvällen, elva av dem var jurister, när jag kom hem läste jag ett par tidningsartiklar om presidentkandidaterna — stevenson, carter, kennedy, nixon — jurister allihop utom humphrey.

Nu har jag hittat den perfekta uppsprättaren. Det är en fruktkniv med pärlemorskaft. Mor lämnade efter sig ett dussin sådana och jag har alltid en i pennstället på skrivbordet. Jag kanske umgås med fel sorts människor, men det är högst osannolikt att jag skulle ha tolv gäster som sitter och äter frukt på en gång.

Böckerna som jag har beställt kom fram i gott skick igår. De är så vackra att de får mina bokhyllor av apelsinlådor att skämmas.  Jag som är van vid böcker med kritvitt papper och hårda pärmar visste inte att böcker kunde vara så angenäma att ta i. Men så är jag så obildad att jag inte ens har gått i college. Jag räknar inte särskilt bra ens på mitt eget språk och jag har inte en chans att klara tvåspråkig matematik.

Men den där bibeln, kom jag just på! Översättarna har förvanskat den vackraste prosa som någonsin skrivits. Vem har lovat dem att ge sig på just detta verk? De kommer att brinna i skärselden som straff, sanna mina ord.

Skit samma! Favoritboken kom fram välbehållen och föll genast upp mitt i en romersk dialog där två städer just har blivit förstörda och alla andra höll på att korsfästas och de tiggde förbipasserande soldater om att hjälpa dem och göra slut på plågorna. Det skall bli en lättnad att övergå till böckerna om Samos och Rhodos där det inte förekommer något värre än hungersnöd.

Måste förresten prata med Maggan, som vill flytta till Sydafrika. Är hon så trött på civilisationen kan hon väl lika gärna flytta till en sibirisk saltgruva!

94 kommentarer

Historien upprepar sig — någon ruuusar in i Julkalendern och vrålar ut rätt svar med en gång. Men inte bara det! Goblin Girl identifierar omedelbart även Dupontarna och Milou.

Sedan kliver Lina in i bilden. Oj.

Milda makter, vilka djupa Tintin-kunskaper! Hon listade ut allt, även att ”Columbo som bloggaren ska ’träffa’ är staden Colombo på Sri Lanka”. Men ingen av er tänkte på Peter Falk. Som ju inte har något att göra med dagens bloggare förutom då alla mysterier och en beige överrock.
Mannen i den höga hatten är den ytterst förvirrade Filemon Cyklon, som är en av flera föregångare till professor Kalkyl (som alltså inte är med i Faraos cigarrer). Jag måste förresten rekommendera de där nyutgåvorna som Kristina nämnde; de innehåller massa fakta och fotnoter.

Ica kände sig inte riktigt hemma med ”vapen” i texten — men visst vimlar det av pistoler och exekutionspatruller? Fast de flesta får pistolkolven i bakhuvudet och räddas av lösa skott, snubblande skyttar eller solförmörkelser.

Dagens kuriosa: den stil som Hergé (Georges Remi, 1907–83) ritade Tintin i, brukar kallas "la ligne claire" (’den klara linjen’). Trots allt våld (så att stjärnor och spiraler dyker upp runt bulan) ritade Hergé nästan aldrig in något blod. Trevligt, var ordet. (Lina! Är det någonsin blod med?)

Apropå ingenting: min favoritsekvens i Faraos cigarrer (1932–34) är när Tintin i djungeln stöter på en febersjuk elefant och säger "Men milda makter, du är sjuk! Du har feber … Vänta, jag har just precis vad du behöver." (Han hämtar då kinin och trollar elefanten frisk.)  Det är för övrigt bara det fjärde Tintinalbumet, och räknas  av kännarna (Lina!) som ”det första riktiga Tintinäventyret”.

Rosman ska ha en eloge för att han med sådan frenesi fortsätter på tesen om att den röda tråden är en bokhylla. Men trägen vinner inte alltid. Rödluvans återkomst tänkte jag ett tag fira med ett glas champagne; jag är vansinnigt svag för gissningar som är helt åt pepparn fel —  som i detta fall med Joseph Conrad (”The horror!”). Fildelis gissning på Don Quijote var också underbart tokig.

Nu ska vi se här. Det rör på sig lite i det lilla samhället som bor i plommonstopet. Jag kontrollerar. Han som ligger här bredvid mig ska dra en lapp. Men han som ligger bredvid mig sover. Notarius! Wake up! Nu tror ni mig kanske inte, men detta namn drogs just upp:

James Bond

Nu hoppar Hasse upp och ner av frustration eftersom han vet vad som har hänt. Jag har skrivit fel namn på lappen. När Hasse gissade på Bond, skrev jag av misstag hans namn och stoppade ner i hatten. Tycker ni att Hasse vinner? Va? JA! Grattis Hasse! (Ok. Trägen vann.)

Morgondagens bloggare dyker upp runt halv nio i morgon. Och ni som vågar gissa utan att först kolla vad alla andra tror, får applåder och busvisslingar. (Jag är en jävel på busvisslingar med fyra fingrar i munnen och spottdregel sprutande ner på hakan.)

4 kommentarer

Resor med alla slags fordon. Orgie i våld, fyllehumor, sparsamt blodvite. Stjärnor och spiraler.

Ja, min gamle vän, i morgon kommer vi till Port Maid där vi gör ett uppehåll. Vi kommer att färdas genom kanalen ändra fram. Sedan fortsätter vi till huvudstaden och därefter hälsar vi på Columbo. Vilken härlig kryssning!

Jag träffade nyss en underlig man i hög hatt. Han var förvirrad och trodde att han hade förlorat ett viktigt pergament. Mycket märklig person. Högst besynnerligt.

Jag har slutligen fått det bevisat — någon vill röja mig ur vägen. Men av vilken anledning? Jag såg nyss en segelbåt som guppade så sakteliga, och fick en idé. Nästa gång den kommer förbi, klättrar jag ner i den. Bara inte jag stöter på tvillingarna igen. Nej, strömmarna för oss längre och längre från varandra. men vi två måste hålla ihop. Jag är hungrig och säker på att min vän här är lika hungrig som jag. Ah, vad är det som händer uppe på däck? Nej, nu hörs det ingenting längre. Det verkar som om allihop har tagit till flykten. Som tur är finns det gott om vapen om jag behöver försvara mig.

Jag undrar om inte lösningen på mysteriet finns inuti … men vad är det med mig? Huvudet känns så tungt … Den där lukten … Jag förstår … Någon vill … Nej! Inte det! Vi är förlorade!

(Duns.)

71 kommentarer

Även idag löste ni gåtan!

Det roligaste med Elsa Beskow 1874–1953 var, när jag skrev, att namnet som jag har ändrat till Skumpa Trunka Glungfli, egentligen löd Sumpa Runka Gungfly. Sumpa Runka Gungfly! Så fantastiskt! (Ni ser att jag jobbar hårt för att alla som söker på snusk ska hamna här?) De andra i sagorna har namn som Store Brum, Stortrollet och Lilltrollet, lille Pip och Herr Klumpedump från Klumpedonien. (Jag har läst ”Elsa Beskows sagor” från 1967 när jag har härmat henne.)

Ni vet människor som glatt berättar att ”jag skriver på min tredje roman och ska svänga ihop en sjurättersmiddag och förresten så bad Operan eller om det var Dramaten om en extra soloföreställning, men jag kan nog inte vara med för jag ska sjunga på La Scala i Milano då … om jag hinner sy färdigt min bröllopsklänning, vill säga”.  Ni vet? En sådan verkar Elsa ha varit: urstyv på att rita och en fantastisk sagoberättare samtidigt som hon var god, snäll och präktig samt utan problem satte sex finfina barn till världen.

Därför var jag elak och hittade på en rätt, hm, sned bild av henne — alltså ämnet i dagens bloggtext. Mer om det lite senare i detta facit.

Duktiga Elsa ritade och skrev och fick ”Sagan om den lilla, lilla gumman” publicerad när hon var bara 23 år. Den versionen slutar med orden "Schas katta!". I andra upplagan slutar boken istället med "… och katten sprang till skogs och kom aldrig mer igen". I en tredje upplaga tillade hon "Men kanske ändå att han kom hem till slut" eftersom det tydligen var många barn som klagade för att de hade blivit ledsna över vad som hände med katten. (Vilket gör att jag i fortsättningen alltid ska skriva till författare när de i mina ögon avslutar en bok fel.) "Tant Grön, Tant Brun och Tant Gredelin" från 1918 läste jag förresten enbart pga. de underbara klänningarna som jag ville ha uppsydda till mig. (Ska jag vara riktigt ärlig vill jag fortfarande ha en krinolin med korsett och mamelucker.)

Olle, jag hinner inte, hjälp mig!

Lotten står och stampar snön av sig nere i farstun efter färden genom Sörmlands mörker – vargarna var särskilt svåra i Malmköpingstrakten! Själv sitter jag och plommonstopet i soffan och bedriver dragningsverksamhet.

Efter en Hans Holmér-virrig wild goose chase på Shakespeare så besinnade sig Ingrid, samlade allt sitt skarpsinne och satte gissningen rätt i bull’s eye. RESPEKT!

Min favoritgissning idag kom annars från Fideli som associerade till Lingonben av Povel Ramel – på pricken … förutom att det var fel. Det var förmodligen detta som gjorde att Martin Ljung dök upp bland svaren, eftersom han framfört många av Povels maniska dårskaper. Icas Michael Jackson-hypotes var vacker den också, precis som Kristinas försök med Ebba von Sydow.

Som sextiotalist blev jag varm om hjärtat när Tindra försökte med Fablernas värld och Rödluvan föreslog Beppe Wolgers (åååh, farbror Beppe!). Lisas Funckiga funderingar värmde också i vällingmagen.

Nu famlar mina bleka konstnärsfingrar bland de små pappersflingorna och upp drar vi en lapp med … Martin Ljung? Vem har gjort de här lapparna? Vi försöker igen och drar … Stina! Den tröjan kommer att finna ett kärleksfullt hem. Grattis!

Lotten här igen. Nu ska jag återkomma till varför texten om Elsas skor är totalt och
komplett påhittad. Det är för att göra den röda tråden lite extra
tydlig idag.

Morgondagens bloggare syns i rutan runt halv nio i morgon!

8 kommentarer

Trinka, Blinka, lill-Stuk och Dunk, Plank och Pruck och stor-Suck och gamle Pluck. Och alla äro de barfota.

Min vallpiga, som heter Blanka, är inte riktigt ärlig, misstänker jag. Jag är förbittrad. Mina skor med de klickande guldklackarna är försvunna. Jag har frågat Blanka om saken, men inte fått svar. Så snart hon kommit hem och sett att skorna var borta, gav hon sig iväg för att leta rätt på dem. Till synes. 

Ute i trädgården sade hon sig ha träffat räven, hönan och och Doktor Klockidokidus. De visste heller inget om skorna med de klickande guldklackarna.

Jag ska vända mig till Häxan Plaxatraxa för råd. Hon är egentligen den allra lärdaste, vida berömd för sina klokskaper när det kommer till försvunna skor med klickande guldklackar. Det riktigt sprakar om henne.

Så förskräckligt, nu vaknade min avundsjuka igen. Den som ändå hade en stenyxa att slå i kras mot … nej. Lill-Stuk och stor-Suck kan höra. Jag misstror fortfarande Blanka och kommer straxt att mota henne på porten.

Uppdatering: de är funna! Min granne, den allra sötaste av alla söta Skumpa Trunka Glungfli, hade lånat dem till sina märkliga festligheter med skogens alla djur i Tramselonien. Jag är då för disträ dessa dagar. Lite synd på vallpigan är det, den nya är inte hälften så flink.

44 kommentarer

Det här är alltså helt sant!

Ingmar Bergmans mamma hade en kompis som hette ”tant Lotten” och hon var genomvidrig. Genom åren (Laterna Magica kom ut redan 1987) har jag förvandlat detta faktum till att Ingmar Bergman hade en faster som följaktligen hette Lotten Bergman och var det läbbigaste som fanns. Trots att jag gärna hade varit t.ex. Liv, Elsa, Harriet eller någon av de andra brudarna, har jag (på grund av mitt namn?) aldrig vågat kontakta Ingmar. (Lade just bort titlarna här i Julkalendern med även honom.) Å andra sidan, vad skulle jag skriva/säga? Att jag såg King Lear på Dramaten 1984 åtta gånger?

”Å, så imponerande”, hade Ingmar gäspat, och sedan hade han fortsatt med ”Vad sa du att du hette sa du?”.

I texten har jag försvårat för er genom att byta ut ordet sjörövare till Kurt Russel (som hade lapp för ögat i Flykten från N.Y 1981). Tio kronor satte jag in istället för tio öre för att förvirra er tidsuppfattning.

Att Ingmar Bergman berättar om denna äckliga Lotten, beror på att hon ägde ett fantastiskt kinesiskt skuggspel — som jag inte alls nämner. Det hade blivit för lätt! Dessutom har jag ändrat på Ingmars flöde av ord och gjort uttalandena till regelrätta repliker. Annars är allt fakta från hans penna. Nu hoppas jag bara att karln inte stöter på Julkalendern.

När jag 1984 pryade (aka "praoade" för er ungdomar) på Dramaten, vandrade Bergman omkring i korridorerna. Han ville ha hissen för sig själv, sades det, så en gång kastade både jag och dåvarande teaterchefen Lasse Pöysti oss ut ur hissen när Sigge Fürst (då Bamsefar på Stora Scenen) väste "han är på väg!". Detta var inga divafasoner, har jag läst senare — han var så dålig i magen och ville helt enkelt bespara oss en prutthiss. (Om detta nu är sant eller ej, låter jag vara osagt.)

Plommonstopet ÅHEJ! Olle! (Själv sitter jag nu på en pub i Brighton.)

Innan jag fyller plommonstopet med lappar så passar jag på att sätta det på huvudet och lyfta det för alla er som hittade hit igen.

Extrapriset går till Carin som rådigt lade ut en  länk. Men vem ska vi dra som dagens egentliga vinnare?

*Trum-trum-trum-viiiiirrrrvvvvellll! *

Ami — idag är det äntligen dags för en tröja! Du skaldade så att även en råbarkad, grovlemmad och hårdhjärtad person som jag inte kunde låta bli att röras till tårar. Och din och Pontus tolkning av "Scener ur ett äktenskap" var ju även den gripande.

Lösningar till obesvarade ledtrådar:

* Ett Chopin-preludium, op. 28, nr 2 i a-moll, spelade en viktig roll i Höstsonaten (1978). Opus 28, 24 preludier,  komponerades under George Sands och Fryderyk Chopins dystra vistelse i Valldemosa på Mallorca.

* Nils Poppe och Bibi Andersson bjöd Max von Sydow på mjölk och smultron i Det sjunde inseglet (1957). Poppe bodde i Domsten, en mil norr om Helsingborg.

* I Smultronstället (1957) färdas huvudpersonerna längs E4, från Stockholm till Lund.

3 kommentarer

Röd jul och glädje. Kärlek. Prutt. Svart död och lite ångest ibland.

Lotten for till Asien och missionerade, förlorade sin skönhet, sina tänder och sitt ena öga. Alla vet att jag tycker Lotten är äcklig men inser att jag bör härdas. När jag vid middagen placeras bredvid henne, kan jag se rakt upp i hennes håriga näsa, där inne i näsborren sitter alltid en gulgrön snorklump. Dessutom luktar hon intorkat kiss. Löständerna klapprar då hon talar, hon håller tallriken ätt intill ansiktet och slurpar då hon äter. Ibland stiger en dov morrning ur hennes mage.

De vuxna runt bordet har svårt att tala till mig.

— Öppna munnen får jag känna om någon tand sitter löst, där har vi en rackare, ska vi passa på att dra ut den, du får tio kronor.
— Jag tror gossen håller på att bli vindögd, titta på mitt finger, ja visst ena ögat följer inte, man får gå med svart lapp som Kurt Russel.
— Stäng munnen Olle, du gapar för mycket, antagligen har du polyper, den som gapar ser dum ut, mormor får ordna med en operation, det är skadligt att gå omkring och gapa.
— Har du kissat på dig igen! Ta genast på dig den röda kjolen, den får du bära resten av dagen.

De där bestraffningarna, ja. Rappen gör inte särskilt ont, det är värre med förödmjukelserna. Jag tror att jag kommer lindrigast undan genom att ljuga, det är jag dessutom bra på. Jag ljuger om allt, erkänner aldrig något jag har gjort och slipper därigenom många av bestraffningarna som de andra utsätts för.

51 kommentarer

Endast nio minuter efter att dagens bloggtext hade lagts ut, löste Helena 2 gåtan — men ingen hängde på. Det är som i en fem-milare — Wassberg försöker bryta sig loss från klungan och hoppas att Magnusson hänger på för eventuell draghjälp uppe i täten. Men icke. (Han hade andra planer.)

Jag såg framför mig hur ni (liksom Magnus ju erkänner) googlade och ringde litterära släktingar och gamla kursare på litteraturvetenskapliga institutioner. Trots att Helena 2:s magkänsla var rätt, kan det hända att ni blev förvirrade av att texten inte stämde överens med det som man brukar karakterisera denna författares stil.

Agnes von Krusenstjerna (1894–1940), drabbades när hon var ungefär 16 år av vad man då kallade ”hysteri”. När hon skrev, handlade det ofta (enligt NE) om ”unga kvinnors längtan att bryta sig loss och finna sin egen identitet under de lager av rolltänkande och konventioner som inriktade dem mot ett enda mål i livet: ett gott gifte”.

Stackars Agnes.

Den text som jag utgick från i bloggen, är en novell som heter Var så god — Tack! ur ”Vivi, flicka med melodi”. Mannen som novellen handlar om heter Rundström, och det är alltså han som bloggar (även om bilden här ju föreställer Agnes). Rundströms dotter ligger för döden ”i ett litet rum som tycktes fyllt av hennes andetag. Det visslade av dem — en låg pinande vissling”. Men Rundström måste jobba på hotell och rädda små barn vars mammor satsar på ”vuxentid” som det heter nuförtiden. Detta är ett ständigt återkommande tema i litteraturen: av plikt eller medkänsla tar man hand om någon, och förlorar en älskad på kuppen.

Nej, detta stämmer ju inte alls med bilden av Agnes som ju (enligt olika uppslagsverk) skrev ”djärva och avslöjande böcker” om den ”kvinnliga sexualiteten och dess villkor.” Att hon dessutom skulle ha varit ”sinnessjuk, osedlig och farlig för ungdomens moral” kan man heller inte utläsa av novellen. Svårt för alla gissare? Ja!

Förresten bygger filmen "Amorosa" (1986) på Agnes von Krusenstjernas liv. Den borde jag förmodligen för min bildning ha sett (istället för t.ex. Die Hard 4).

Nu drar Olle en vinnare ur hatten! (Själv sitter jag alltså i detta nu i en vänsterstyrd bil utanför London och försöker hålla mig på rätt sida om mittlinjen.)

/LOS

Ujujuj, ni klagar på att ni har det svårt, men tänk på oss i den här änden av tråden. Det är en pina och en börda att välja ut en enda tröjvinnare bland alla dessa briljanta deltagare. Jag önskar jag hade en B-17 Flying Fortress som jag kunde fylla med tröjor.

*Öppnar bombluckorna och låter tröjorna virvla som en kajflock över bloggosfären.*

Mina två ledtrådar var inte svåra för er att följa – båda ledde fram till Agnes.

• Escorial => San Lorenzo (som dog martyrdöden genom att halstras till döds – därför avbildad med ett galler) => S:t Lars.
• Moby Dick => Ismael => Stina Ekblad (som spelade den androgyne Ismael i Fanny & Alexander) => Amorosa

Jag stoppar ner mina håriga orangutanglabbar i plommonstopets djup och halar upp en liiiten fjamsig lapp som säger … Lotten … äh, vad är det här för trams? Ett försök till, spänningen stiger, spänningen stiger, och på lappen står det …. Anja! Jubelfanfarer och stillsamt klockspel.

Juryns särskilda pris går till Helena 2 vars sanningssökande inte väjde för några hinder eller  ansträngningar. Hade biblioteket varit öppet hade du säkert nått fram till herr Rundström själv … någon gång på småtimmarna.

Pust! Tre dragningar till på egen hand. Lotten, kom hem! Jag har aldrig insett hur mycket jag behöööööver dig!

/OBE

 

3 kommentarer

Vanmakt, frihetslängtan och konventioner. Passion.

Det är nyårsafton, jag sitter i receptionen. Alldeles nyss blev jag skickad upp till ett av de finare rummen. Mamman är själv upptagen med borgmästaren, som inte har sin fru med. Städerskan är visst borta i något ärende. Mamman ville i alla fall att jag skulle se efter att hennes dotter somnat. Att lämna sitt barn ensamt på ett hotellrum om natten! När vinerna stiger dem åt huvudet och glöder som fläckar i pannan, för de samtal som man rodnar åt.

Jag tog hissen upp och gick tyst genom den skumma korridoren där ett par matta lampor lyste. När jag öppnade dörren till nummer elva, for ett vinddrag emot mig. Fönstret var på vid gavel och uppklättrad i fönstret stod en liten flicka på tre, fyra år med utbredda armar!

Det kom fart i mina stela ben, med ett par språng var jag över mattan och ryckte till mig barnet. Flickan vände ett runt, leende ansikte upp mot mig. Hennes lilla kropp i pyjamas med rosenknoppar på tryckte sig förtroendefullt intill mig.

— Flyga … jollrade hon.

Ja, hon hade tänkt flyga. Jag blundade och såg framför mig en liten barnkropp virvla genom rymden och förvandlas till en hop slamsor mot gatans stenläggning. Och där nere satt hennes mor och bjöd ut av sin läckra tårta. Jag lyfte barnet till sängen och stoppade ned henne. Med fumliga fingrar som det kröp i av rädslan nyss stängde jag sedan väl till fönstret och rullade ner gardinen. Jag vågade inte gå min väg. Därför satte jag mig vid sängen. Den lilla låg med kinden mot kudden. Tummen hade hon stoppat i munnen.   

Jag har räddat ett människoliv!

Jag kan dock inte rädda min egen dotters liv. Min artonåriga dotter står också på ett fönsterbräde beredd att flyga. Livet är förskräckligt.

112 kommentarer