Lotten Inlägg

Den röda tråden har dykt upp i varje text, men varit fruktansvärt suddig i vissa fall, och rena reklamskyltar i andra.

Redan i början av december föreslog Den blyga att temat var ”Det onda och det Goda i människosinn”, vilket ju var brännande nära. Sedan gick ni vilse bland roliga gissningar om bokstäver, siffror, möbler, litteratur, film, erotik, konflikt, mat & dryck samt August Strindberg. (Flera av ledtrådsfunderingarna är värda att läsas om och om igen.) Men den 22/12 slog Tiila till med:

”Jag tror att den röda tråden är mänsklig svaghet. Olika brott och "förseelser" i brist på ett bättre ord.”

Detta var bästa gissningen på länge. (Nej, förresten, många av de andra gissningarna var lika bra, men de var mindre rätt.) Den 23/12 började den röda tråden av vana skribenter kallas DRT, och gissningarna närmade sig allt mer sanningen och detta facit. Idag, på julafton, var många av er eniga om att det precis som i den siste bloggarens text var UPA som var den röda tråden — men Lisa var den som först satte fingret på den ömma punkten. Rödatrådenpriset till henne är en hemlig bok i originalutgåva. (Ni som anser er vara värda extrapris kan lätt flirta er till ett sådant, känner jag.)

— Uh-hum?
— Vad är nu detta för trist, okänd röd tråd?
— UPA?
— Den förkortningen används väl inte nuförtiden?
— Vafalls?
— Nä nu!

Jo, faktum är att jag ska passa på att vara allvarlig och seriös. (Jag suckar djupt nu, är så ovan vid detta att jag kommer att drabbas av hjärnslig träningsvärk.) Utan Personligt Ansvar tycker jag genomsyrar människornas handlingar i allt för stor utsträckning. ”Numera” hade jag kanske kunnat tillägga — men jag vet ju faktiskt inte riktigt hur det var förr i tiden, och jag litar inte riktigt på dem som bara suckar att ”det var bättre förr”. Jag får säkert skäl att återkomma till detta.

Här är en sammanfattning:

1. Mike Hammer skräpar ner och har sig och säger rent ut att han struntar i följderna.

2. Bloggaren väljer att stå och sura på sin balkong istället för att göra sin del av arbetet för att reda ut sina relationsproblem.

3. Enid Blyton använder under alla år den enbente mannen i sina mysterieböcker  — mot hans vilja.

4. Virus, spam, maskar, fladdrig reklam — allt sprids av personer helt utan ansvarskänsla.

5. Stig Cederholm bryr sig inte om vad förre flickvännen eller hennes nuvarande man har för känslor och behov — han vill ha henne tillbaka till varje pris.

6. Samhället agerar  utan tanke på vad som är bäst för den enskilde.

7. Far och mor far iväg till främmande land och lämnar barnen hemma.

8. Att mörda folk är sannerligen mycket oansvarigt.

9. Groucho är allmänt enerverande och går dessutom andra personer på nerverna. Bland annat ringer han upp folk mitt i natten och förolämpar dem, bara för att lugna sina egna nerver.

10. Här är det inte UPA utan tvärtom — att envisas och ta hand om någon är att ta ansvar. Jättefint redan på stenåldern.

11. Att stjäla sin mors silverring och en silverbägare från sin fars döda kropp är inte rätt och riktigt.

12. Bert … tja, ALLT går ut på att förakta — både äldre generationers agerande och jämnårigas snoppstorlek.

13. Mediefolket är på stackars Marilyn som ”hundar trots att de borde se skräcken och smärtan i hennes ansikte”.

14. Huvudpersonen smygläser sådant som ”inte var ämnat för hennes ögon”  och detta för att impa på arbetskamraterna. Hon rodnar när hon blir uppringd och vi förstår att hon på något sätt är skyldig till att ”folk är jätteledsna”.

15. Den kärlekskranka mamman förlustade sig med borgmästaren och lämnade sitt barn ensamt på hotellrummet.

16. Denna dag var det en hårddisk som uppträdde tanklöst och blandade ihop alla ettor och nollor som den fått i uppgift att förvalta. Det var ju totalt, extremt ansvarslöst. Error.

17. Elaka tant Lotten, som förmodligen är vrickad, får behandla pojken hur som helst utan att övriga vuxna ingriper. Pojken själv, han ljuger och ljuger tills solen går ner.

18. Elsa far med falska beskyllningar mot den helt oskyldiga Blanka, utan att kontrollera hur saker och ting egentligen ligger till. Trots att Blanka inte har någon som helst del i skornas försvinnande, ger Elsa henne sparken.

19. Tintin blir nerdrogad och omkullklubbad av nedriga bovar hela tiden. Bovarna tar sannerligen inte något ansvar för sitt handlande.

20. Helene skriver ”De kommer att brinna i skärselden som straff, sanna mina ord”, även om det bara är på skoj och alls inte allvarligt menat.

21. Alla gör narr av Saras öron för att själva känna sig överlägsna och tänker inte alls på hur illa det bekommer jäntan.

22. Här resoneras det om amoral och om brytandet av principer.

23. Citat, bara: ”Det är visserligen mitt fel alltihop, men det är samtidigt gott åt henne, hon är stursk och oregerlig.” Hu.

24. UPA

Nu ska jag unna mig sömn och vin. Sovit för lite har jag i 24 dagar, och under alkoholets rus kan jag inte stava rätt ens till facit. Skål! De härmisbloggare som jag har gett mig på men inte lyckats få till ordentligt, är ett antal. Svårast var Astrid Lindgren, som inte blev hemlig hur jag än vred och vände på hennes formuleringar. Vi känner henne för väl, helt enkelt. Några dubbelbloggare har jag försökt formulera — men de kräver mer jobb för att vara logiska och höra ihop.

En fortsatt god jul, alla!

15 kommentarer

Javisst, javisst. De som har läst ”Min galna hage” (1957) minns lille Huno och Ordbegagningslistan. Först ut med rätt gissning var Lisa, som fick stöd av Bengt O., som följdes av en tvivlande Goblin, och sedan en återkommande Lisa som inte såg likheten mellan Madonna och Povel. Men hörni:

(Jag med mina tänder ska egentligen inte sticka ut hakan här.)

Att jag inte gav er mer ledning i den kursiva ingressen berodde bara på att vad jag än skrev, blev det fullständigt självklart att det var Povel Ramel (f. 1922) det handlade om. Kolla bara:

Ordvrängeri. Rim. Diggar någon. Solhatt året runt. Fingerfärdig & uppknäppt.

För att vara på den säkra sidan och inte få baronilska på mig, frågade jag faktiskt via mail först om det var ok att bloggera objektet ifråga eftersom jag lovade att vara jättesnäll. Och fick det enkla svaret:

"Ramlarna är snälla de med och säger ja."

I den ursprungliga Ordbegagningslistan definierar Povel Ramel ord som gata, spatserkäpp, huvudbonad, brölhaspel, kökkelmudding, konversation, ren, stångkorv och falukorv. Att flera av er gissar att det är jag som bloggar, tar jag som en komplimang och riskerar därmed att drabbas av dubbelsidig hybris.

I Povel Ramels avsnitt om ”Svensk ordbegagning”, finns ett kapitel om in(ter)jektioner, som jag vill dela med mig av:

INJEKTIONER
(Sprutropsord)

Därmed förstås ord som sprutropas, t.ex. Aj!
Men även:

Tack! Päh! Glörrp! Huvva! Kråink! Haha! Major! Oj! Nej! Usch! Tvi! Fy! Inte så! Hjälp! Släpp! Hupp! Grösch-grösch! Tusan åsse! Halt! Pang! och Falun!

Undantag från rigeln utgör:
Stäng av gaskran för Jössu nam!
och
Evald lille!!!

Ni som gissade på Pippi Långstrump, Reine, Tzatsiki, Loranga, Mazarin och Dartanjang, Blandaren, Swanberg, Gardell, Hasse Alfredson, Monty Python, Kar de Mumma, Lund samt Mästaren och Margarita ska känna er stolta. Det är många som inte har vågat gissa så fel. (Egentligen gillar jag ju som bekant felgissningarna mer än de rätta …)

När det nu gäller dagens pris, vet jag ingen som är så välförtjänt av en tröja som Magnus. Som inte har gissat! (Kidnappad? Bortrest? Drogad och nergrävd?) Nåväl — nu ska vi se. Plommonstop, där. Ååååå ja — hej! Fem vinnare så här på julafton ska vi väl orka med?
1. Emma
2. Pontus
3. Fideli
3. Emi 
5. Charlotta

Notarius publicus var idag elak och rensade bort alla mina släktingar och tidigare vinnare, så var det med det. Fusk? Javisst! Grattis ni fem, maila era storlekar till mig!

Facit till den röda tråden kommer när det är färdigformulerat om ett par minuter.

(Förresten: min pappa har faktiskt trettiotre kusiner.)

7 kommentarer

Påminner om Madonna.

Goddag! Min hund är en kolossalt djur som heter Pelleman. Jag har också en katt, men henne ser man inte så ofta. För hon är inte så stor. Som en elefant.

Min far har trettiotre kusiner, femtiosju systringar och massor av hysslingar och brylélingar och prasslingar. De tycker alla om ordnyttjarlistor som denna, som behandlar några av våra vanligaste ord:

PLOMMONSTOP talas det tyst om i andra sammanhang än Chaplin, Kalkyl och Julkalendrar. Samt körtlar, påminnandes om plommon.

GALOSCH skall sägas högt och ljudligt samt ofta. Gärna medelst nysning för extra effekt.

TACO kan man tala om vid sidan om grisar, om man vill förvilla dem. ”Ta en ko” säger man och blinkar, slaktar sedan grisen och äter den i muntert sällskap och mexikansk sås på fredagar. Fast det går lika bra med en ko. Inte selleri.

FISKPINNE är sällsynta numera, då fiskarna har börjat föredraga större storlekar som stänger och pålar.

BERGMAN står lämpligtvis bakom Lotten, somliga tider även bakom Ingrid och Ingmar. Dock aldrig bakom Bergman eftersom två Bergman på rad tar ut varandra.

BULLER måste nämnas jämte huller, annars kan man felaktigt tro att det är ett onomatopoetiskt ord.

UPA uttalas [uuupeeeaaa] och är en gammal förkortning som tidigare användes för karakterisera ekonomiska föreningar. I ett AB som uttalas [aaakschebolaaag] är tanken nästan densamma.

AB-UPA finns det väl inget som heter.

BOKSTAVSORDNING är en överskattad ordning som inte brukas på julaftnar.

OORDNING är en underskattad ordning som numera mest används i den konstiga lådan vid telefonen i köket.

RIM rimmar inte på sugpropp.

70 kommentarer

Jag måste nästan be dagens bloggare om ursäkt — jag har ju förvanskat mordhistorien fullständigt, skurit bort alla mycket frekventa könsdelar och massakrerat handlingen till ingenting. Bara för att accentuera de många kroppsbeskrivningarna. Det är fullt av ögon, svullna ansikten i speglar, hårstrån, dallriga flarn och dammiga piggar.

Och som ni gissade! Carin hastade in och gissade på Ranelid, vilket flera av er föll för. Lisa sa P O Enquist, Tiila sa Pablo Neruda, Rosman sa Knut Faldbakken, Goblin sa Torgny Lindgren (i Hummelhonung äter en man med sked mormors hosta ur sitt eget variga sår) och Kungen sa Monty Python. Utan att hon visste det, var Rödluvan sanningen på spåret när hon ville att det skulle vara en bästsäljande författare.

Några gissare tog fasta på prosans kvalitet, varför vi fick gissningar på Barbara Cartland, Jackie Collins (Yvonne) och Margit Sandemo (Emi). Efter googling hamnade Pelle G i någorlunda rätt genre med Nesser.

Den blyga och Tiila drog sedan till med funderingar om den röda tråden som nästan slog knut på Magnus teorier i början av december. Men läs och lär av Tiilas rim, säger jag nu och igen. Och Rosmans funderingar. Samt Helena 2:s plötsliga (?) infall. Samt Den blygas återvändande tanke. Statistikern var efter gårdagen övertygad om att det skulle vara August Strindberg som var den röda tråden. Den hemlisbloggare som var tänkt till den 23 december var faktiskt Strindberg, så lite rätt hade Statistikern i alla fall. (Kom nu ihåg att jag sparar den till nästa år. Eller midsommar.)

Det krävdes lite ledtrådar från jourhavande webbredaktör för att pricka in dagens bloggare: Inger Frimansson (f. 1944), som vann flera litterära tävlingar när hon var liten (bl.a. Lilla Nobelpriset 1963) och debuterade 1984. Nu i november utsågs hennes ”Skuggan i vattnet” till Årets bästa svenska kriminalroman av Svenska Deckarakademin. Den boken gick som sommarföljetong i Svenska Dagbladet i somras, och hade ni läst min vanliga blogg, hade ni stött på mina kommentarer om boken den 26 och 28 juni. Min inspiration fick jag av "Handdockan" (1992). Frimansson har även gett ut lyrik, noveller och ungdomsromaner.

Ok. Jag skelar, rör huvudet i sidled. Ok.

Nu till den näst sista dragningen i plommonstopet! Eftersom jag inte är hemma utan sitter i en radiostudio, har jag kallat in min medhjälpare (fanfar!) — den förhoppningsvis vakne Olle!

Jag kastar ner lappar, lappar, lappar i plommonstopets omättliga gap, tar fram min saffranssolkade träslev och rör om. Sen stoppar jag ner en mjölig hand och drar en lapp som det står så mycket på som … Kungen! Gratulerar!

Fotnot: Lilla Nobelpriset är 1) en litteraturtävling på Gråboskolan i  Visby 2) Svenska Akademiens nordiska pris 3) Jordens Barns Pris 4) Skapapriset till Nobels minne 5) Boklotteriets / Litteraturfrämjandets stora pris 6) pris för ICT-teknologi 7) Lasker-priset … ni kanske kan hitta fler?

6 kommentarer

Kroppar, ögon, ansikten, metaforer, metaforer, metaforer. Och liknelser.

Han mindes henne för länge sedan. Hon hade på sig väldigt korta shorts, och de visade delar av hennes kropp som solen sällan nådde att belysa. Hennes stjärt satte sig tillrätta på sadeln, den var liten och behändigt formad. Hennes ben var dammiga; på ena vristen en brun och avlång sårskorpa, tjock som en fet mask. Hon drog upp benet och kliade sig så att flarn från skinnet ramlade ner på marken. Hon tänjde i resåren till sina shorts, magen skälvde där innanför, ljus och gropig. Men det var då.

”Jag vill inte känna mej beroende”, sa hon och rynkade sin lilla raka flicknäsa. Hennes ansikte hade svällt, ögonhåren växte ur ljusa valkar. Hon hade nästan helt upphört att reagera, bara en knappt förnimbar skälvning i näsvingarna som liknade pergament märktes.

Han erfor ett vemod och en obestämd lättnad när han såg på henne. Jag är full tänkte han. Riktigt jävla ordentligt full. I fickspegeln såg han hur hans kinder hettade, han strök med handflatan över skäggstubbens piggar och konstaterade med en vag oro att färgen på hans ögon hade bleknat bort. Han kände den frysande smärtan i testiklarna, svullna som två apelsiner i varsin nätkasse. Han kände även en oro i ljumskarna, en glidande men väsande rädsla, ett band som spändes åt om hjässan, ett band med små piggar, de trängde ner bakom ögonen, pressade mot loberna. Hans ansikte i spegeln var svullet. Han tryckte in sin tumnagel över ena ögonbrynet och kände hur den sjönk ner i huden.

Det började regna utanför. Han stack handen bakåt och grep tag om huden på hennes mage. Hon skelade, rörde huvudet i sidled och skakade på huvudet. Underläppen sköt fram som en mjuk och köttig kudde. Han ville hela tiden ha henne inom synhåll, hennes små fint mejslade örongångar, kvinnohöfterna, benen, vars muskler hårdnar till vallar när hon spänner dem.

Regnet föll ymnigare nu.

Hon öppnade ögonlocken. Hennes ögon var små och ljusa, munnens smala böjning, de nästan osynliga ögonbrynen, näsborrarna med flarn av torkad snor uttryckte avstånd. Hon vände åt honom sitt ådriga bakhuvud och stirrade oseende ut i rummet. Så räckte hon ut sin tunga, lång och böjlig, kraftigt rödfärgad på mitten. Hon sa inget, vred på överkroppen och tittade frånvarande ut i lokalen.
Sedan rann tårarna över på henne, rullade nerför kinderna, samlades upp på hakspetsen.

”Det finns ingen sanning i det du säger, ett tomt påstående bara, helt grundlöst”, sade hon snabbt och flämtande.

Blodet sköt upp i hans tinningar. Vad hade han sagt? Han lyfte hälen och körde den rakt genom golvet. Barnet var ju alldeles under honom. Men varför märkte det ingenting?

”Hör!” sa hon. ”Barnet gråter igen.”
”Ja, det gråter. Vad kan vi göra?”
”Ingenting antar jag. Hennes panna drog ihop sig.

Med ens upphörde gråten. Då slöt han ögonen och efter en stund kom bilderna glidande, hjärtslag, fält och trädlöshet, en klar och genomskinlig rymd som blottgjorde varje strå på den karga hedmarken.

Läkarna har uppgett att det är frågan om dagar, inte mer. Det är visserligen mitt fel alltihop, men det är samtidigt gott åt henne, hon är stursk och oregerlig.  Jag kommer inte att sörja henne, hon har inte gjort sig förtjänt av det. Hon väljer själv att dö och hon gör det på ett jävligt egotrippat sätt.

97 kommentarer

Idag gick ni först några omvägar, Aequinoxia kände igen sig själv i texten, medan Carin trodde att det var jag (tack) och Goblin drog till med Olle. Men så slog Helena 2, Rosman och Lisa näven i sajberbordet och deklarerade att det var Falstaff, fakir (Axel Wallengren, 1865–1896) som bloggade idag. Han har — som varande död — sedan länge förlorat upphovsrätten till sina texter och kan inte hindra att hans rader citeras vitt och brett och överallt på den svenska webben. Efter lite googlande var saken klar.

Ni som inte sedan tidigare känner till Falstaff, fakir: GRATTIS! Ni kommer att ha så roligt. Mellan fnissen ska ni inte glömma bort att studera vilken stilistisk mästare Fakiren är, mitt i allt trams. Förutom tre mer seriösa verk (med mesiga noveller och ganska tråkig poesi), gav han (som vi kunde läsa i kommentarerna) ut de roliga Envar sin egen professor (1894), Envar sin egen gentleman (1896), Lyckans lexikon (1896) och skrev bara 30 artiklar i olika tidningar. Jag skulle vilja resa i tiden och ta ett snack med honom om hygien, eftersom han hösten 1895 reste till Berlin för Aftonbladets räkning och där smittades av miliartuberkulos. Och dog. Kvällstidningar var då som nu ett gissel.

Ni som nu blir nyfikna på Fakirens parodier, alfabetsverser, cynism och absurda kombinationer, kontakta Fakirensällskapet … som inte har en sajt, utan bara ett telefonnummer: 046-12 03 27. Innan vi går vidare, ett Fakirencitat:

"Det första enkeåret tillbragte hon i förtviflan, det andra i Åmål.”

Sedan övergick det illustra Julkalendersällskapet till att rada upp hypoteser om  den röda  tråden — och den diskussionen börjar bli riktigt spännande. Sökandet  går i allt snävare cirklar — i en spiral med svaret i mitten. Flera  gissningar har funnits inte bara på armlängds avstånd utan rentav armbåge mot armbåge med den röda tråden. (Katakres!)

Nu när vi närmar oss slutet, dyker det varje dag upp bloggteman som jag önskar att jag hade kommit på: dubbelbloggen med Anders Björck och Carl Lidbom, t.ex.

Idag delar jag faktiskt ut en extratröja utan att rådfråga plommonstopet. Den går till Ingrid, som utan åthävor påpekade att jag i ingressen hade skapat ett nytt ord: tankvärt. (Nej, jag har inte rättat det — genom att låta det stå kvar har jag satt mig själv i stupstocken.) Om jag nu skickar en för stor tröja eftersom de lagoma har tagit slut, får du väl som Philip sova i den. En liten förklaring: när jag i ingressen skrev "Inte en pirat" var det för att jag tidigare erkänt att jag en gång förväxlat Piraten och Fakiren.

 

Här har jag nu blivit tvungen att lägga i en massa nya små lappar med endast trebokstavsnamn — trevligt! Hoppas pga. tröjbristen att ni är lika små som era namn. Nu till dagens överraskning: två tröjor i potten! Å dääär. Hasse? Nämen, nähe, du har ju gett bort din till James, du får ingen ny. Åååå Helena 2! Ånä, någon måtta får det vara, din adress kan jag nästan utantill nu. Olle — ta två lappar! Och däääär: grattis Aku och Bengt O!

Psssccchhht. Glunk, glunk, glunk. Nu har jag hällt upp en öl till mig själv så här sent en julig torsdagsnatt. Klunk, svälj. Den höjer jag mot er, allihop — med en extra stor munfull till dem som rimmar. I morgon kväll ska jag nämligen sitta och rimma i P4, vilket ni hade varit mer lämpade att göra. Särskilt eftersom jag då inte kan vara hemma och ta hand om Julkalendern.

Den näst sista härmisbloggaren kommer i morgon runt halv nio!

5 kommentarer

Roligt. Tankvärt. Roligt. Gammalt. Roligt. Fruktansvärt roligt. Fruktansvärt gammalt. Inte en pirat.

Vad är amoral?
Det är att ta personligt ansvar för allt som inte kostar möda och implementera mödan i det du inte bryr dig om och därför inte utför.

Vad är då implementering?
Detta frågade redan de gamla grekerna.

Vad menas egentligen med en gammal grek?
En död människa, som levde av tsatsiki, souvlaki och  svenska popsångerskor.

Vad är då en svensk popsångerska?
En Lena, en Carola och en och annan Per.

Jag tillåter mig att fråga: är detta sanning?
Ja, i de fall de inte hemfaller åt tal i tungor.

Kan man då tala i en tunga?
Ja, i de fall tungan är stor.

Jag återvänder till den största frågan av dem alla: vad är sanning?
E=mc2, fast med exponerad tvåa.

Och hur vet vi det?
Emedan vi i alla år har litat på Einstein, och för enkelhetens skull har bestämt oss för att fortsätta med detta.

Är detta sant? Svär på det!
Jag svär på det, eftersom det strider mot mina principer.

Vad menar vi då med principer?
Allt som vi bryter emot utan att för den skull begå en förbrytelse.

Men varför bryter vi mot principerna?
Av vördnad för kvinnan.

Varför just kvinnan?
Så frågar endast den som aldrig stått skyldig och svarslös inför ett huskors.

Vad är mannens största skyldighet?
Att högtidligt och av vördnad hylla kvinnan.

Vad är kvinnans största skyldighet?
Att inte bära kalsonger.

Varför inte då?
Det är den enda rättighet mannen har kvar.

Har kvinnan några fler skyldigheter?
Ja, sex.

Vilka är de?
Att brotta ner inbrottstjuvar, byta däck på bilen och panel på huset, rensa bort getingbon, göra lumpen och köttfärslimpa på torsdagar.

Vad har då kvinnan för rättigheter?
Att köpa guldskor, sova sent om morgonen, hålla i fjärrkontrollen, byta toalettpappersrulle, klippa naglar i sängen, dricka direkt ur mjölkpaketet, salta och peppra på perfekt kryddad mat, lyssna på grekiska popstjärnor och amma.

Är det sistnämnda då inte en skyldighet?
Vet hut!

Vad är då implementering igen?
Ett sätt att alstra barn.

Vilket kön är det vackraste?
Kvinnans. Eller en man runt arton om han är nykter.

Är han då icke det alltid?
Nej, man lär ha sett ett och annat exempel på motsatsen.

Var då?
I Köpenhamn runt elvasnåret.

71 kommentarer

Den första

Ja … ja. Google och Majakovskij passar som hand i handske. Vilket Goblin och Den blyga (på ryska!) omedelbart samsades om, följda av ett koppel andra googlingar.

Här  kan ni se den ryska versionen och den svenska (som dock inte är den som jag har använt mig av, jag läste i "Rysk lyrik — ett urval från Pusjkin till Pasternak", 1959). Att jag inte avvek mer från originalet och bara blandade in ett par ord från ”Ett moln i byxor” beror på att jag blev fascinerad av stilen — den ser så modern ut. I mina ögon (och utstående öron) skulle detta ha kunnat skrivas idag. Den ungdomliga fåfängan och föraktet för den fåniga, äldre generationen som inte fattar någe’ är som sagt gemensam för alla tider. De som går i skolan idag tycker att det är okej att skriva så här:

asså dax att cs fast han inte vill
jg ska få tebax allt F2F
lixom när han bara asg och jag bara dör
när han sa va han sa han hade dumpat henne … P.
iofs får man ju inte klaga, ja har ju gjort samma grej … fast varför … han vet junte
nä ja vet itne … vi cs kl 1 iaf
lr vare 2?
det är sjukt tidigt! satsar på kl 3!
jaja bryta ihop och komma igen… *LOL*

Men det ska vi kanske inte bekymra oss för? Rättstavning will prevail! (Ni som nu omedelbart ser att det är en gammal kärring till härmisbloggare som har låtsasskrivit på ungdomars vis — tala om vilka ålderdomliga fel jag har gjort!)

Vladimir Majakovskij (1893–1930) åkte ut på landsbygden, alltid iklädd en gul skjorta, målade flygplan på kinderna och läste sina ”respektlösa” dikter. Endast 37 år gammal sköt han sig (i rysk roulette, påstås det), enligt NE pga. ”konflikten mellan högljutt samhällsengagemang och ömtåligt privatliv”. Själv har jag bara ett högljutt familjeliv.

Senare blev Majakovskij i de sovjetiska tidningarna anklagad för att vara en "formalist" och medlöpare. Då (1935) klev kamrat Stalin in i bilden och skrev:

"Majakovskij är fortfarande den bästa och mest begåvade poeten i Sovjet. Att förbise hans kulturella arv är ett brott.”

Att jag idag inte hade någon lätt identifikationskod i kursiv stil högst upp, beror inte på någon snillrik plan eller att jag har blivit ogin och försöker spara plats. Nej, jag bara glömde! Kristina var först med att påpeka det, men det var när jag redan var på väg till Norrköping. Olle hittade på, och gav er dem i kommentarerna. Så kanske man skulle ta och göra i fortsättningen? (Kliar mig nu fundersamt på hakan.)

Den andra

Först efter att ha hyssjat på Lidman-kännaren och ivriga Julkalendergissaren Kristina och sedan bett henne hålla fingrarna från tangentbordet, vågade jag blogghärma Sara Lidman (1923–2004). Men jag talade inte om vilken dag Sara skulle dyka upp. Jag trodde att Kristina sedan satt och bet sina knogar blodiga medan ni andra jämförde annorlunda öron. För öron handlade det inte alls om i originalet; där handlade det om en näsa. Sara Lidman skriver i artikelsamlingen ”Varje löv är ett öga” så här:

”Vad riktigt ska det bli av flickan som har i näbb till näsa, ja ett riktigt horn! Hur kan hon ha fått en sådan krok?”

När jag då ändrade så att historien istället handlade om mina (och andras, visade det sig) öron, kunde jag tyvärr inte vara lika fyndig som Sara Lidman, som skrev

”Jag jäste av högfärd och satte näsan i vädret.”

Man kan ju näppeligen jäsa och sätta öronen i vädret särskilt effektivt. Oj, vad ni måtte ha googlat på öron idag! Jag läste och snodde även lite Lidmansk form i ”Nabots sten”. Däremot aktade jag mig noga för att vara för tydlig med västerbottniska och bibliska inslag.

Men så visar det sig att jag har lurat även Kristina. (Huuuu, dåligt samvete! Det var inte meningen!) Ngra exempel på gissningar: Emi associerade till kaninöron, Aequinoxia till Rudolf (avslöjandes mitt öronlureri!), Petra till Skord, Carin till Hans Arnold, Emma till Esmeralda (även där skeptisk till öronen), Ingrid, Ica och Yvonne till ingenting, Rosman till Arwen, Dumbo, Spock och Callie (wow!).  Och Pelle G har kommit på att det finns massa böcker att läsa i framtiden. (Ja. Suck. Min ska-läsa-hög har vuxit med ett par decimeter varje dag sedan 1992; numera hamnar också dagstidningarna där.)

Sara Lidman har även skrivit en känslosam artikel om sina åldrande föräldrar. De var båda över 90 år och bodde på sjukstugan i Jörn. Jag citerar:

"Mamma uttryckte enheten mellan dem så (en dag när pappas ena öga var inflammerat):
— Nog mår jag bra. Men det värker ju i mitt vänstra öga som pappa har."

Och nog är det så? Man lider med den man älskar.

Hela dagen gick, inte förrän nu vid niosnåret på kvällen klack det till i Helena 2. Aku var snabbt på och höll med. men trillade strax ner i Ingallsfällan. (Hon som spelade Laura i tv-serien var ihop med Rob Lowe under många år. Ja, sådant kan man också lägga på minnet.) Så klev Olle in med megafoner och punkter så att även jag började tro att det var någon annan än Sara Lidman som jag hade härmat. Åt en macka och förstod.

För övrigt måste jag ge er en eloge för era gissningar. Särskilt Anne på Grönkulla, för henne gillar jag. (Synd att jag inte har blogghärmat den, Biggles och Barbro Lindgrens dagböcker, det hade varit kul.) Att Ami nu har fått en rimkompis i Tiila gör att jag har fått röda örsnibbar av knollrig glädje.

Plommonstopet! Häpp! Oj, sickna slitna små lappar. Jag måste blunda och använda tumvantar för att inte riskera att bli kallad till domstol för jäv. Åååå hej! Nej, du har redan vunnit. Åååå hej! Lisa, som har somnat drickandes pastis, drömmandes om Den Röda Tråden! Grattis!

Den som redan hade vunnit var Helena 2 och, hon vinner därmed det gröna extrapriset. Ett annat extrapris får Kristina — som tröstpris för att jag helt emot min vilja lurade henne så.

Morgondagens kommer halv nio i morgon! Sov gott!

Psst, förresten. Att jag inte nämner er alla med namn i facitarna ska ni inte sätta någon som helst betydelse i. Rena tillfälligheter och slumpar som inte ska tolkas.

11 kommentarer

Nummer ett

Jag är inte gubbsjuk och jag har inte grått hår, inte ens i själen. Jag är en vacker ung man, fräck som fan. Jag är helt enkelt läcker, 22 år gammal. Jag kom igår in till frisören och sa lugnt:

— Vill ni va snäll och kamma mina öron.

Den slätslickade barberaren blev sträv som en borste och hans ansikte långt som ett päron.

— Är han … han måste … inte va klok! fick han ut till slut.

Det blev skratt runtomkring på stolarna och näsvisa:

— Att han …
— Att han inte …
— Att …
— Att …

Sedan kom en jättelååååååång fni-fni-fnissning från truten i en rödhårig knopp som stack upp som en jordgubbe. Ha!

_*_*_*_*_

Nummer två

Jag har äntligen sett en som har öron som mina. Vi kände igen varandra — som i en dröm.

Hennes huvudform var som min, fast mycket värre. Och en sak gjorde den omänsklig: öronen tycktes byggda av benknotor mer än av brosk och hud. Hennes bläng på mig var flabbigt hånfullt: glo du bara — som i en spegel!

Jag har gråtit ganska mycket för de där öronen som är så framfusiga och råa. Genom mina syskons nidteckningar har jag uppfattat att mina öron är för stora och att vanliga människor alltid måste skratta åt dem, och att bara hemskt gudfruktiga människor kan låtsas att de är ”i ordning”. I kvällsbönerna ber jag att jag ska få dö och få nätta små öron som lik. Jag svänger hela tiden mellan glupskhet, panisk lättja, matvägran, hysterisk livsaptit och fruktan för vuxet kvinnoliv.

En gång började min far retas om mina öron inför mamma. Vad riktigt ska det bli av flickan som har  öron som ser ut som väldiga vingar överdragna av läder, mörkare än ansiktets hud? sade han eller tänkte.

— Du ska ha de hörseltrattar du har, så att jag kan se att det är du, sade han.

Han såg på mig, jag såg på honom, vi såg på varandra, leende, i samförstånd — detta var höjden av kärleksförklaring! Jag jäste av högfärd och strök bort håret, bakom öronen. Hela världen skulle vara svartsjuk om den bara anade.

105 kommentarer

Här tror man att man drar till med en kluring. Och så dansar Aequinoxia lyckligt virvlande in med det rätta svaret efter åtta minuter. Inte ett dugg osäker. Efter ett tag gjorde jag något fuuult: bad henne via mail att inte leta efter boken ute på verandan utan istället vara tyst med sina bevis ett tag. In på scenen klampar precis exakt då Den blyga (pah!) med hur hårda citat som helst.

Dags för dimridå.

Trots detta kom sådana som Rödluvan och Mirre och gissade helt i november, vilket alltid gläder en elak själ som min. Nästan ännu bättre var sedan Aequinoxia, som ju visste det rätta svaret men ändå gick in och yrade om självaste Gud för att Cal och Kungen skulle känna sig tillfreds med sina bibliska gissningar. Lisa (som liksom vi inreder med periodiska systemet) drog till med P.C. Jersild, man tackar. Pelle G satte sedan fruktkniven på sin spets när han drog till med statsministern själv. Jag tänder nu ett tomtebloss för alla som inte kände till Hanff (som enligt Ami låter som en sjukdom) tidigare, men som gissade ändå.

Cina kom med en helt riktig gissning via livlina — som måste vara bland de skickligaste livlinegissningarna jag har hört talas om: "Terrible Thomas", en barnbok skriven av … dagens bloggare Helene Hanff. Livlinan borde inte vara livlina utan gissa här för att kunna vinna ett extrapris! (Inom parentes ska här berättas att Olle för två år sedan var livlina i ”Vem vill bli miljonär” och då lyckades svara så rätt att vinnarna skåpade in ett antal kronor — som de delade med sig av till oss!)

Amerikanskan Helene Hanff (1917–97) skrev alltså under nästan 20 år brev till en bokhandel i London. Först gällde det bara bokbeställningar till chefen, sedermera om nästan vad som helst till alla de anställda. Samtidigt försökte hon (inte särskilt framgångsrikt) tjäna pengar på att skriva filmmanus (till bl.a. Ellery Queen) och bli publicerad som barnboksförfattare. Inte förrän hon samlade breven till och från boklådan, sa det klick — manuset antogs och boken blev en bästsäljare. Och film. (Alla som debuterar och gör succé lite senare i livet får mig att tro på detsamma. Livet alltså.)

Det är en liten, snabbläst och rolig bok, 84, Charing Cross Road (1971; "Brev till en bokhandel"). Helene är förvånansvärt uppkäftig och rättfram — och skriver verkligen som i bloggen här med presidentnamn (fast jag har stoppat in Carter) utan versaler och ”Skit samma!”. Ska jag vara riktigt ärlig, tycker jag mycket mer om sådan här litteratur än … nej förresten. Ska inte trampa på redan ömma tår. Men vill man ge bort en bok i julklapp till en som är vem som helst och som redan har en massa slipsar, tvålar, riskokare och tuschpennor, kan man ge bort denna bok. (Nu vet jag: vi samlar alla Julkalenderkommentarer till ett manus och får det utgivet, skapar en av alla oväntad bestseller som ger ett eko över hela världen … och aldrig någonsin har dess like setts … och LIX är redan uträknat från början med medelvärden och mellantider.)

Cruella: jag går härmed i blasfemi hädan och skäms över ölvalet Amstel (ett val som gjordes åt mig av den helsvenske kyparen), men en ljummen, avslagen bitter häller jag inte i mig trots att det där någonstans bland läbbet gömmer sig alkohol. Innan jag går, ska jag dra en vinnare ur plommonstopet, som igår lärde sig att könskvotera eftersom det i realiteten drog två maskulina vinnare. (Herr Bond har dock inte hört av sig med storleksanvisningar.)  Å heej. Prassel. Klistr. Oj.

Nu måste vi kalla in Notarius Publicus här. (Visk visk mummel. Tsst. Pfft. Visk.)

Hrrm. Ja. Vi har två vinnare! Vet inte om ni någonsin har träffats, men två namnlappar som sitter så här tätt ihopklistrade och helt enkelt inte vill skiljas från varandra har jag i Julkalenderhistorien inte sett tidigare: Grattis Petra och Pernilla!

Nästa bloggare är liksom dagens vinnare två — klockan halv nio i morgon!

6 kommentarer