Lotten Inlägg

Lotten är fortfarande däckad av ett illvilligt virus så här följer några korta, upplysande rader från bloggvikarien.

Den här gången satt svaret långt inne. Trots en formlig hagelskur av gissningar ruvade mysteriebloggaren torrskodd under anonymitetens paraply till långt in på kvällen. Ingrid drog genast till med Torgny Lindgren och då befarade vi att man alltför snabbt skulle tillryggalägga sträckan från Raggsjö till Hjoggböle, men icke! Det var utfärder i både tid och rum — allt från Bodil Malmsten till Homeros. Först efter några vinkar om Jules Verne och ubåtar kunde Petrus slå huvudet på spiken klockan åtta. Klonk!

Den som bloggar är naturligtvis en av gossarna i Kapten Nemos bibliotek (1991) av Per Olov Enquist – en bok som gjorde djupt intryck på mig när jag läste den i början för femton år sedan. Undrar vad jag skulle tycka idag? Min inställning till Enquist är lite vacklande sedan Lotten läste Livläkarens besök (1999) och höll på att gå upp i limningen.

Vi tar fram plommonstopet, fyller det med nedklottrad konfetti, rör om med en knotig knölpåk och suger upp en lapp med näsan. Dan (gearhead) — du har vunnit en t-shirt från text-tv!

Nästa vecka är hemlisbloggarnas drottning yster och energisk igen, och då får ni illuminerad facit i vanlig god ordning. Guds fred och god jakt!

/Maken

2 kommentarer

Ojulkalendern trivs här på www.lotten.se. Dags att gissa! Våga er på en gissning även om ni bara får fram ”det känns lite som …”.

Jag skriver alltså här (med röda bokstäver) som om jag vore någon annan – en hemlisbloggare som ni kan identifiera genom att se på stil och … eller … innehåll. Man vet inte om det är en död eller en levande, man vet inte om det är en författare eller en fiktiv person. Dessutom kanske jag har ändrat innehållet så att det passar i nutid. Fast bara kanske. Gissa hur många gånger ni vill och hur fel ni vill – och vinn en av de tre bloggtröjorna (se i högermarginalen).

Kom igen nu, vem är detta?

Jag är säker på att valpen skulle ha kunnat lära sig att inte skita på järnkaminen. Det är nånting sjukt med alla som tar bort det man har. Han satte sig på tidningshögen och liksom inte jämrade sig högt. Från valpens ögon droppade var. Jag försökte öppna ögonen, och lyckades. Fåglarna hade hunnit före mig, ögonen var uthackade.

Alltså.

Jag gick över åsen ner mot stranden. Jag måste besinna mig. Man måste alltid besinna sig.

Mamma var inte en som klappade eller strök på nån i onödan. Hon höll godisbiten tätt intill min mun. Hon tog inte bort sin hand, väntade bara. Jag ska alltid minnas det. Jag kommer ihåg hur hon såg ut. Och till sist förstod jag vad jag skulle göra: jag skilde på mina läppar, och med den yttersta spetsen av tungan rörde jag vid godisbitens sträva brottyta.

Ingen storm längre. Når det var storm flög duvorna långsamt förbi mitt fönster, drivna bakåt av vinden, såg på mig med sina små vemodiga leenden, viskade nästan ljudlöst.

Minns du oss, sa de. Vi försöker än, har inte gett upp. Så fördes de bakåt av stormen, men flög.

Nu andas havet.

Så kanske döden blir till sist: inte den som kommer i livet, utan den till sist. Som när mamma byter lakan och det känns torrt och varmt igen, fåglarna sover, snöljuset värmer, och jag kan somna.

Facit kommer inte runt midnatt som vanligt, utan någon gång under lördagen!

48 kommentarer

Jag (norrlänning från början) gillar vintern, särskilt när det är mycket snö. Det ska vara kallt och man ska helst känna hur det klistrar av is inne i näsborrarna. Nu snöar det igen, och jag bara tänker ”coolt, vilken himla fin vinter det har varit!”. Olle (för alltid skåning) ryar, suckar och stönar om vartannat och verkar tro att det är SMHI:s fel alltihop.

I ”Snö – en renskötare berättar” av Yngve Ryd (2001), kan vi lära oss lite nyttigheter:

muohta: snö
njähtso: blöt snö
ridne: snö i träden
iebla: genomblöt snö om våren
yålkkå: trampad, hård och slät snö
sänásj: gammal grov lös snö, rinner som grovsalt
vahtsa: litegrann nysnö
ippås: orörd mjuk snö
biera: riktigt tunn snö på marken

Men nu vet jag vad som gäller: dälvvemuobta, alltså vintersnö.

”Med det ordet menas att nu räcker det, nu vill vi inte ha mer snö – det här är nog för i vinter. Men nästan alltid kommer det mer.”

Så nu har Olle och ni andra ett namn på vad det är som sker utomhus: dälvvemuobta. Själv tycker jag att samiska påminner om word verification.

18 kommentarer

Det sägs att en av deltagarna i Melodifestivalen nu på lördag födde barn i tisdags.

(Jag räknar tyst för mig själv ”ti-on-to-fre-lö … ojoj”.)

Min man har en isländsk kompis, vars farmor födde sitt tionde barn som man snyter ut en liten kråka – och sedan gick ut på fältet och jobbade.

Jag har för det mesta fött barn utan särskilt stora åthävor. Den femte var lättast, grusgången var ju krattad i förväg. Någon kom för snabbt och en fastnade på tvären, men jag ska inte klaga.

Fast sedan kommer de hemska, förskräckliga, fruktansvärda, rysliga, ohyggliga, förfärande, och förfärliga tredje- och fjärdedagarna.

Brösten är stora och stenhårda som meloner och sitter uppe vid hakan. Jag blöder floder och måste ha elefantbindor. Magen är som en jätte-slajm och bebisen skriker och skriker eftersom den inte kan få grepp om de där mjölkspenarna som nyss var så mjuka och trevliga. En och annan tår fälls under dessa dagar. Och det är inte vackra tårar som syns lite i ögonvrån och sedan i lugn och ro trillar nerför kinden, nej. Det är ”gnugga-knogarna-ner-i-pupillen-gråt”.

Men det är väl bara jag, som vanligt.

15 kommentarer

Vi vaknade den 1 mars 1986, Olle och jag, i mitt urtrista korridorrum på Hallands Nation i Lund. (Det var inte Hallands fel att rummet var tråkigt.) Olle skulle tenta, jag skulle tenta. Vi gäspade oss till korridorköket och åt fil, flingor och källarfranskor med massa pålägg, för det gjorde vi alltid. Någon hade varit där före oss, för Sydsvenskan låg på köksbordet. På förstasidan stod med krigsstilsrubrik att landets statsminister hade blivit mördad.

Men detta såg inte jag. Inte Olle heller.

Kunde inte hitta min sparade SDS, men tydligen köpte jag denna dag Expressen och Kvällsposten, som på den tiden var två olika tidningar. Ni anar inte vad jag har för underliga saker i mina skattgömmor.

Jag bläddrade snabbt fram sportsidorna, kollade några tabeller, läste att SBBK hade slagit Hageby. Jocke Nyström hade besegrat underbarnet Boris Becker. Gäspade igen.

I tentasalen lastade jag upp allt jag alltid åt under tentorna, mest kexchoklad. Tre poäng amerikansk realia II hette denna tenta, men runt omkring mig var folk ovanligt fladdriga och okoncentrerade. De stod i grupper och pratade istället för att tugga på naglarna och tänka på försvunna suddgummin.

Efter tentan åkte jag till Hallands Nation igen, och möttes av en tjej med det vackraste, långa, blonda hår man kan tänka sig. Hon pratade mycket.

– Haaaar du hört? Haaar du hört att Palme är mördad? Först så … och sen så … och dom spelar klassisk musik och … bla bla bla och … på tv har dom ställt in Razzel, det blir inget Razzel ikväll bla bla bla … och kungen ska inte åka till Egypten tror jag. Eller om det var Storlien.

Och det är nu min omognad framträder. Jag var förstås förvånad, men inte särskilt bekymrad. Jag tänkte mer på tentan och visdomstanden som jag drog ut dagen innan. Och så tänkte jag på Jannes hund. Janne, som gick i min klass i högstadiet. Hans hund började yla så fort Palme talade i tv. Nu slapp han yla, tänkte jag. Vad betydde detta för Sverige? Vad betydde detta för framtiden? Hur kände sig Palmes barn – och fru? Nä, det tänkte jag inte på. Jag tänkte på en ylande hund.

Tentan klarade jag, livet gick vidare och bara ett par veckor senare grät jag ögonen ur mig för att jag inte skulle få vara med på scen i revyn under Lundakarnevalen. Jag grät och grät och grät. Se det, det var en riktig sorg. För mig.

När Anna Lindh mördades, var jag äldre och klokare. Jag ställde de rätta frågorna, jag deltog på ett vuxet, sansat sätt och jag bekymrade mig för hennes små barn och lyssnade på de stora världsledarnas beröm. Men Palme? Nej, jag är fortfarande på min 1986-års-nivå och tänker på Jannes ylande hund.

Efter att ha läst de senaste dagarnas artiklar, är det slående hur många gånger de tar fram två särdrag som ger Olof Palme en extra dimension som världsledare.

1) Han körde omkring i en ”skruttig, gammal Saab”.
2) Han gick omkring i malätna, förfärliga gamla kostymer tills hans kolleger fick ”släpa honom till ekipering”.

Det är ingen, ingen, som tycker att jag är en förträfflig människa för att jag kör omkring i en skruttig, gammal Volvo (från 1986, ja) och har på mig helt fel kläder.

Så! Nu! Plats för era minnen!

25 kommentarer

Tiden stannar. Klockorna likaså. Vi sex andra runt bordet stirrar på varandra med gräddmustascher. Marmelad? Att köpa sju semlor kostar på, och att klämma en semla alldeles efter två portioner kvällsmat kan få nästan vem som helst lite trögtänkt.

Joodå. Den besvikna sexåringen hade förväxlat ordet marmelad med ordet mandelmassa.

6 kommentarer

För tjugo år sedan idag drog jag ut en visdomstand, vilket var fasligt dåligt planerat eftersom jag skulle tenta tre poäng engelsk grammatik dagen efter – lördagen den 1 mars, ja.

Tanden drogs ut av en väldigt snygg tandläkare, jag gick hem och somnade sittandes, dreglandes blod och klegg på en sedan den dagen aldrig mer använd grå tröja med inbyggda axelvaddar. Tentapluggandet var mest av sorten ”där borta ligger boken” och ”jag kan ingenting, det är ingen idé” samt ”kan man äta när man har en enorm krater längst in i munnen?”. Klockan 23.21 var jag sannolikt fortfarande vaken, men tv hade jag inte i mitt studentrum och korridor-tv hade vi inte.

Vad jag gjorde på morgonen den 1 mars, borde jag egentligen berätta om i morgon, den 1 mars. Så får det bli. Temat är kanske ”det är rätt skönt att inte vara 22 år”.

Så: kommer ni ihåg vad ni gjorde den 28 februari 1986? Inte den 1 mars, det gills inte.

38 kommentarer

Det sägs att barn inte förstår ironi förrän de blir uppåt tio år. Jag vet inte, men den allra enklaste formen har mina barn i alla fall hängt med på för fullt.

– Det var en stooooor sko! (Jag håller upp en pytteliten sko.)
– Näää, toookigt! (Det lilla barnet skrattar och fattar inte att jag med min ironiska sidomanöver fick koncentrationen att hamna på ett helt annat plan än ”jag vill inte har skor på mig uuuhuu”.)

Enligt vanliga definitioner, är ironi när man säger något tvärt om, meeeeeen: avsikten är att den som lyssnar ska förstå det.

Alltså: ironi som misstas för allvar är misslyckad ironi. Vad som dock brukar hända, är att den klantige som var ironisk blir förtörnad och säger ”vaffan, fattarunte att det är ironiii” och så känner sig helt fel person generad.

Ordet ironi kommer från grekiskans eiraneia, som betyder ’förställning’ och är intressant nog närbesläktat med ordet för ’hycklare’ (eiran).

Enligt NE kallas det ironi numera även när en författare har en åsikt, men i en text låter en berättare eller romanfigur framföra en helt annan. Ni vet … när Guillou, Boije af Gennäs, Rydberg och för all del Brown måste skriva försvarstal eller motivera sina romanfigurers uttalanden. (Brown var så dum, så dum, som sa att det låg fakta bakom Da Vinci-koden. Om han bara hade sagt ”nä jag har hittat på allthopa ba”, så hade han sluppit skäll. Å andra sidan fick han ju uppmärksamhet, vilket kanske var det viktigaste?)

Det finns även ett par andra ironier:

Den romantiska ironin – när en författaren plötsligt vänder sig till läsaren och kommentererar vad h*n har skrivit. Detta gillar jag – som när serietecknare plötsligt bryter serieillusionen och påpekar att ”nä, det här fick inte plats i den här lilla serierutan”. Häpp!

Den sokratiska ironin – när man framställer sig som okunnig och låtsas vilja lära sig för att med list och (förmodligen) bildning sedan totalt nedgöra den man diskuterar med. Duktiga politiker kan använda sig av detta knep. Ärligt? Näeh. Effektivt? Jaa.

Den tragiska (eller dramatiska) ironin – när ett till synes enkelt uttalande ser ut att stämma, men i själva verket visar sig kunna tolkas på ett helt annat sätt. Eller om vi som åskådare vet vad som kommer att hända med karaktären, som är helt ovetande. Om man använder detta i en film, blir det en bra film. I alla fall om Spielberg får förstatjing. (Ett enkelt exempel: varje gång vi skriker ”öppna inte garderoben, det står en mördare där inne!”.) Det kan också vara lite enklare – lite som Emil i Lönneberga. Han ville väl, men det blev så fel.

Ding dong, det var dagens första lektion. Och vad ville jag säga? Jo, alla som vrålar ut sin ironi och slår sig för bröstet och säger ”haru ingen humor eller?” till dem som inte förstår, kanske skulle dämpa sig lite. Det är inne att vara snäll nu.

(Ser ni – och njuter ni lika mycket av det som jag – att jag helt korrekt har skrivit fyra skiljetecken i rad på ett ställe i denna text?)

19 kommentarer

(Nej, jag stoppar inte fingrarna i öronen. Jag trycker in radiolurar i öronen för att följa hockeymatchen före föreställningen.)

Ur publikhavet, precis vid catwalken:
– Men … sa jag till min syster … den där tanten där borta ser ut som Anna-Lisa Ericson.
– Va? sa min syster.
– Men hon kan ju inte vara här. Och karln som sitter bredvid ser ut som Nattpappan!
– Vem? sa min syster.
– Och varför skulle dom vara här med … henne, Lena Söderblom? Näe. Jag ser fel.
– Ssssch. Nu börjar det, sa min syster.

Flashback:
I ett annat tidevarv var Broder Jakob förtjust i Jerry Williams. På väggen i hans pojkrum satt en recension av en konsert med denne rockare uppsatt – och rubriken var ”En diamant i en dynghög”.

Tillbaka till nutiden:
Jag var i kväll på Tyrol i Stockholm och såg Cabaret. Men maten var i alla fall god.

Nostalgi:
När skådespelarna i tre omgångar hade tagit emot publikens ovationer, kom Nattpappan Peter Schildt upp på scenen och berättade att huvudrollsinnehaverskan skulle få pris av Anna-Lisa Ericson (93 år), som stöttades upp på scenen av Lena Söderblom. Anna-Lisa stapplade, stannade upp, tittade ut mot oss åskådare, tog ett snabbt balettsteg och stapplade vidare. Jag fick än en gång anledning att visa upp mina busvisslingstalanger.

Diamanten
Peter Jöback. I’m, flabbergasted och ska aldrig mer någonsin säga att hans låt i Melodifestivalen 1990 inte var bra.

6 kommentarer