Lotten Inlägg

Vi vaknade den 1 mars 1986, Olle och jag, i mitt urtrista korridorrum på Hallands Nation i Lund. (Det var inte Hallands fel att rummet var tråkigt.) Olle skulle tenta, jag skulle tenta. Vi gäspade oss till korridorköket och åt fil, flingor och källarfranskor med massa pålägg, för det gjorde vi alltid. Någon hade varit där före oss, för Sydsvenskan låg på köksbordet. På förstasidan stod med krigsstilsrubrik att landets statsminister hade blivit mördad.

Men detta såg inte jag. Inte Olle heller.

Kunde inte hitta min sparade SDS, men tydligen köpte jag denna dag Expressen och Kvällsposten, som på den tiden var två olika tidningar. Ni anar inte vad jag har för underliga saker i mina skattgömmor.

Jag bläddrade snabbt fram sportsidorna, kollade några tabeller, läste att SBBK hade slagit Hageby. Jocke Nyström hade besegrat underbarnet Boris Becker. Gäspade igen.

I tentasalen lastade jag upp allt jag alltid åt under tentorna, mest kexchoklad. Tre poäng amerikansk realia II hette denna tenta, men runt omkring mig var folk ovanligt fladdriga och okoncentrerade. De stod i grupper och pratade istället för att tugga på naglarna och tänka på försvunna suddgummin.

Efter tentan åkte jag till Hallands Nation igen, och möttes av en tjej med det vackraste, långa, blonda hår man kan tänka sig. Hon pratade mycket.

– Haaaar du hört? Haaar du hört att Palme är mördad? Först så … och sen så … och dom spelar klassisk musik och … bla bla bla och … på tv har dom ställt in Razzel, det blir inget Razzel ikväll bla bla bla … och kungen ska inte åka till Egypten tror jag. Eller om det var Storlien.

Och det är nu min omognad framträder. Jag var förstås förvånad, men inte särskilt bekymrad. Jag tänkte mer på tentan och visdomstanden som jag drog ut dagen innan. Och så tänkte jag på Jannes hund. Janne, som gick i min klass i högstadiet. Hans hund började yla så fort Palme talade i tv. Nu slapp han yla, tänkte jag. Vad betydde detta för Sverige? Vad betydde detta för framtiden? Hur kände sig Palmes barn – och fru? Nä, det tänkte jag inte på. Jag tänkte på en ylande hund.

Tentan klarade jag, livet gick vidare och bara ett par veckor senare grät jag ögonen ur mig för att jag inte skulle få vara med på scen i revyn under Lundakarnevalen. Jag grät och grät och grät. Se det, det var en riktig sorg. För mig.

När Anna Lindh mördades, var jag äldre och klokare. Jag ställde de rätta frågorna, jag deltog på ett vuxet, sansat sätt och jag bekymrade mig för hennes små barn och lyssnade på de stora världsledarnas beröm. Men Palme? Nej, jag är fortfarande på min 1986-års-nivå och tänker på Jannes ylande hund.

Efter att ha läst de senaste dagarnas artiklar, är det slående hur många gånger de tar fram två särdrag som ger Olof Palme en extra dimension som världsledare.

1) Han körde omkring i en ”skruttig, gammal Saab”.
2) Han gick omkring i malätna, förfärliga gamla kostymer tills hans kolleger fick ”släpa honom till ekipering”.

Det är ingen, ingen, som tycker att jag är en förträfflig människa för att jag kör omkring i en skruttig, gammal Volvo (från 1986, ja) och har på mig helt fel kläder.

Så! Nu! Plats för era minnen!

25 kommentarer

Tiden stannar. Klockorna likaså. Vi sex andra runt bordet stirrar på varandra med gräddmustascher. Marmelad? Att köpa sju semlor kostar på, och att klämma en semla alldeles efter två portioner kvällsmat kan få nästan vem som helst lite trögtänkt.

Joodå. Den besvikna sexåringen hade förväxlat ordet marmelad med ordet mandelmassa.

6 kommentarer

För tjugo år sedan idag drog jag ut en visdomstand, vilket var fasligt dåligt planerat eftersom jag skulle tenta tre poäng engelsk grammatik dagen efter – lördagen den 1 mars, ja.

Tanden drogs ut av en väldigt snygg tandläkare, jag gick hem och somnade sittandes, dreglandes blod och klegg på en sedan den dagen aldrig mer använd grå tröja med inbyggda axelvaddar. Tentapluggandet var mest av sorten ”där borta ligger boken” och ”jag kan ingenting, det är ingen idé” samt ”kan man äta när man har en enorm krater längst in i munnen?”. Klockan 23.21 var jag sannolikt fortfarande vaken, men tv hade jag inte i mitt studentrum och korridor-tv hade vi inte.

Vad jag gjorde på morgonen den 1 mars, borde jag egentligen berätta om i morgon, den 1 mars. Så får det bli. Temat är kanske ”det är rätt skönt att inte vara 22 år”.

Så: kommer ni ihåg vad ni gjorde den 28 februari 1986? Inte den 1 mars, det gills inte.

38 kommentarer

Det sägs att barn inte förstår ironi förrän de blir uppåt tio år. Jag vet inte, men den allra enklaste formen har mina barn i alla fall hängt med på för fullt.

– Det var en stooooor sko! (Jag håller upp en pytteliten sko.)
– Näää, toookigt! (Det lilla barnet skrattar och fattar inte att jag med min ironiska sidomanöver fick koncentrationen att hamna på ett helt annat plan än ”jag vill inte har skor på mig uuuhuu”.)

Enligt vanliga definitioner, är ironi när man säger något tvärt om, meeeeeen: avsikten är att den som lyssnar ska förstå det.

Alltså: ironi som misstas för allvar är misslyckad ironi. Vad som dock brukar hända, är att den klantige som var ironisk blir förtörnad och säger ”vaffan, fattarunte att det är ironiii” och så känner sig helt fel person generad.

Ordet ironi kommer från grekiskans eiraneia, som betyder ’förställning’ och är intressant nog närbesläktat med ordet för ’hycklare’ (eiran).

Enligt NE kallas det ironi numera även när en författare har en åsikt, men i en text låter en berättare eller romanfigur framföra en helt annan. Ni vet … när Guillou, Boije af Gennäs, Rydberg och för all del Brown måste skriva försvarstal eller motivera sina romanfigurers uttalanden. (Brown var så dum, så dum, som sa att det låg fakta bakom Da Vinci-koden. Om han bara hade sagt ”nä jag har hittat på allthopa ba”, så hade han sluppit skäll. Å andra sidan fick han ju uppmärksamhet, vilket kanske var det viktigaste?)

Det finns även ett par andra ironier:

Den romantiska ironin – när en författaren plötsligt vänder sig till läsaren och kommentererar vad h*n har skrivit. Detta gillar jag – som när serietecknare plötsligt bryter serieillusionen och påpekar att ”nä, det här fick inte plats i den här lilla serierutan”. Häpp!

Den sokratiska ironin – när man framställer sig som okunnig och låtsas vilja lära sig för att med list och (förmodligen) bildning sedan totalt nedgöra den man diskuterar med. Duktiga politiker kan använda sig av detta knep. Ärligt? Näeh. Effektivt? Jaa.

Den tragiska (eller dramatiska) ironin – när ett till synes enkelt uttalande ser ut att stämma, men i själva verket visar sig kunna tolkas på ett helt annat sätt. Eller om vi som åskådare vet vad som kommer att hända med karaktären, som är helt ovetande. Om man använder detta i en film, blir det en bra film. I alla fall om Spielberg får förstatjing. (Ett enkelt exempel: varje gång vi skriker ”öppna inte garderoben, det står en mördare där inne!”.) Det kan också vara lite enklare – lite som Emil i Lönneberga. Han ville väl, men det blev så fel.

Ding dong, det var dagens första lektion. Och vad ville jag säga? Jo, alla som vrålar ut sin ironi och slår sig för bröstet och säger ”haru ingen humor eller?” till dem som inte förstår, kanske skulle dämpa sig lite. Det är inne att vara snäll nu.

(Ser ni – och njuter ni lika mycket av det som jag – att jag helt korrekt har skrivit fyra skiljetecken i rad på ett ställe i denna text?)

19 kommentarer

(Nej, jag stoppar inte fingrarna i öronen. Jag trycker in radiolurar i öronen för att följa hockeymatchen före föreställningen.)

Ur publikhavet, precis vid catwalken:
– Men … sa jag till min syster … den där tanten där borta ser ut som Anna-Lisa Ericson.
– Va? sa min syster.
– Men hon kan ju inte vara här. Och karln som sitter bredvid ser ut som Nattpappan!
– Vem? sa min syster.
– Och varför skulle dom vara här med … henne, Lena Söderblom? Näe. Jag ser fel.
– Ssssch. Nu börjar det, sa min syster.

Flashback:
I ett annat tidevarv var Broder Jakob förtjust i Jerry Williams. På väggen i hans pojkrum satt en recension av en konsert med denne rockare uppsatt – och rubriken var ”En diamant i en dynghög”.

Tillbaka till nutiden:
Jag var i kväll på Tyrol i Stockholm och såg Cabaret. Men maten var i alla fall god.

Nostalgi:
När skådespelarna i tre omgångar hade tagit emot publikens ovationer, kom Nattpappan Peter Schildt upp på scenen och berättade att huvudrollsinnehaverskan skulle få pris av Anna-Lisa Ericson (93 år), som stöttades upp på scenen av Lena Söderblom. Anna-Lisa stapplade, stannade upp, tittade ut mot oss åskådare, tog ett snabbt balettsteg och stapplade vidare. Jag fick än en gång anledning att visa upp mina busvisslingstalanger.

Diamanten
Peter Jöback. I’m, flabbergasted och ska aldrig mer någonsin säga att hans låt i Melodifestivalen 1990 inte var bra.

6 kommentarer

Tänkte bara … kan ju inte ta åt mig äran för ordet ”bokstävlarna” här nedan.

Gunnar Ekelöf (1907–68) gav 1932 ut en diktsamling som hette Sent på jorden. Läs, njut och lär.

sonatform
denaturerad prosa

krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler,
elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag
och svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.

vi börjar om

krossa bokstävlarna makadam och tänderna gäspar
vokaler, svetten rinner i helvete jag dör i mina vindlingar
kräkas nu eller aldrig svindel jag och du. jag och han hon det.
vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han
hon det. vi börjar om. jag och han hon det. skrik och rop:
det går fort vilken rasande fart i luft och helvete i mina vindlingar som vansinnet i luften svindel, skrik och rop: han faller han har fallit. det var bra det gick fort vilken rasande fart
i luft och helvete i mina vindlingar kräkas nu eller aldrig
svindel jag och du. jag och han hon det. vi börjar om. jag
och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det. vi börjar om. jag och han hon det

vi börjar om

krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler, elden brinner i helvete kräkas och spotta nu eller aldrig jag och
svindel du eller aldrig svindel nu eller aldrig.

10 kommentarer

Sjuka barn förvirrar sinnet, bokstävlarna hamnar fel och böckerna trillar omkull.

3 kommentarer

Eftersom jag som vanligt var uppe för sent igår kväll (halv två, dumma, dumma människa!), var treåringens plötsliga fot i min tinning klockan halv sex i morse oönskad.

Jag vet inte varför foten placerades i tinningen och jag vet inte varför treåringen låg i min säng. Inte heller vet jag varför plogbilen skrrrrrapade gatorna rena för att sedan placera hela grannskapets avskrap framför vår brevlåda. (Jag är som bekant rädd för brevbärarnas ironi.)

Däremot förstår jag, även om det var förvånande, att vårt dagis under frukosten ringde och bad mig fortsätta hålla barnen hemma eftersom det på dagis gick galopperande magsjuka (raap) och till och med personalen (svälj) mådde illa.

Sedan följde under förmiddagen i tur och ordning: påklädning, tandborstning, tvätthängning, sagoläsning, avbruten skottning, fem arbetsrelaterade telefonsamtal (ja, jag jobbar fastän jag har sjuka barn hemma) och avslutande skottning. Plötsligt var det dags för lunchning, ihoprafsning av kläder och forsling av barn till barnvaktande bästisgrannen som har sportlov och inte är rädd för smitta. Detta följdes av den vilda jakten på nycklar, mobil, plånbok, böcker, OH-bilder, dator, skor (hur kan man förlägga sina skor?) och nycklarna igen.

Puh. Fast på tåget mot Örebro upptäckte jag att jag inte hade sminkat mig. Nu är det ju inte en stor katastrof för en naturlig skönh… nej, jag menar ju: för en som bara använder mascara (ni som inte har koll – det är det där man har på ögonfransarna) till vardags. Jag kände mig lite naken, men ryckte på axlarna – och upptäckte att jag även hade glömt att ta på mig bh. Nu är ju det inte en stor katastrof för en plattbrö… nej, jag menar ju: för en som inte är särskilt kurvig, men ännu lite naknare kände jag mig nog.

Iiih. Byter man i Arboga när man ska till Örebro? Biljetten ger ingen ledning. Tänk om jag sitter på fel tåg. Tänk om konduktören tror att jag är helt bakom flötet när jag frågar var jag ska byta. Jag vill inte skylta med min okunnighet. Nu kommer konduktören. Hjälp, lade jag i parkeringspengar?

– Ursäkta, när är vi framme i Arboga och går tåget mot Örebro därifrån?

Jag kom fram! Jag hittade till rätt föreläsningssal! Jag hade riktigt jädra kul! Jag hann äta en liten lufttorkad parmaskinka till förrätt med kursdeltagarna. Undrar vad de fick för huvudrätt.

På tåget hemåt roades jag av ett grälsjukt par: en mor med vuxen son. De hade precis fått reda på att sonen borde dra ut alla sina tänder eftersom han var amalgamförgiftad sedan födseln och allt var mammans fel som inte hade varit noggrannare med tandborstningen och tandläkaren hade minsann ”disputerat på amalgamförgiftningar”.

Hemma hade bästisgrannen klätt sjuklingarna i pyjamas och ca 30 % sov redan. Teet var varmt och diskmaskinen igångsatt. I kakelugnen brann fem onödiga sängben. Tack.

Men någon #€§%&§#€§%?&%° pappskalle har plogat fram ännu en snövall framför vår brevlåda. Prioriteringsordning:

1. Leka med datorn.
2. Kolla OS-sammandrag.
3. Skotta snö.

13 kommentarer

När jag hade bott i tre år i Luleå utan att en enda gång ha hasat upp på Ormberget eller ens varit i närheten av Måttsundsbacken, fick jag nog av allt skid-tjat. Min farbror Sten Stenson i Älvsbyn lånade ut skidor med fastskruvade stålkanter, stavar med läderhandtag och ett par vinröda slalompjäxor. I skinn. Läderpjuck. De slutade alldeles ovanför fotknölarna och var ohyggligt obekväma. Den tolvåriga lilla Lotten sa aj, oj och nej och ångrade sig, men plogade sig nerför backen i alla fall.

Jag föll i liften, jag åkte in i skogen, jag krockade med andra åkare, jag fick astma och ont i knäna. Matsäcken med limpmackor förstördes när termosen med varm choklad gick sönder. Men de tio liftbiljetterna åkte jag upp. Sedan dess har jag försökt åka slalom många gånger, men jag blir bara sjuk och skadad och på uruselt humör. Både i Åre och Dundret har jag varit med 40-gradig feber. Knäknastret går aldrig över.
(Bild ur NK:s Leksakskatalog från 1973.)

Hockey har jag däremot inte spelat, jag hade bara vita prinsess-skridskor med taggar. Vaktmästarn i ishallen hade koppärrig hy, kronisk ögoninflammation och skum i mungiporna, men bjöd oss småflickor på Fox-kolor. Vi fnittrade så där elakt som bara tjejer kan.

Vadan dessa associationer? Är jag månne imponerad av OS-deltagarna? Jaaa. Och – om sanningen ska fram – väldigt avundsjuk.

13 kommentarer