Idag slog Carin huvudet på spiken redan när hemlisbloggaren bara var 20
minuter gammal: ”som en brylépudding för där skälvs och darras så det
står härliga till”. För så är det med denna bok: alla är sprickfyllda
av känslor, de gör saker leende, kommer på allt väldigt plötsligt,
grubblar länge, bleknar, somnar och vaknar och störs ideligen av
ringande telefoner och knackande på dörrar.
I min dagbok från när jag var 13 år, står det: ”Barn 312 är den bästa boken i jag har läst, även om Jättehemligt och Världshemligt är bättre”.
Ja, jag var sannerligen en djuping.
Barn 312 var alltså en Allersroman (’Suchkind 312’ kom ut på tyska, gick som följetong i svenska Allers och gavs ut som bok under ett och samma år: 1955). Jag läste den tre gånger och alla (tjejer) i klassen diskuterade boken. Inte hur det kom sig att ett barn plötsligt vill byta familj, inte varför skitstövlarna är renodlade skitstövlar och inte heller varför mamman är så mesig. Nej, vi pratade mer om hur pass snygg pappan verkade vara. Böckerna valsade runt i skolväskorna, lästes på bussar och raster och blev allt mer hundörade. Mitt eget exemplar finns inte längre – jag har för 55 kronor köpt en nytryckt (2002) version på bokrean. (Alltså aktuell men – precis som Helena skrev – svåråtkomlig för att den inte finns på biblioteken.) Den nytryckta versionen är samma upplaga som 1955 … karaktärerna säger alltså ”goddag” till varandra.
Författaren Hans Ulrich Horster (1900–1993) förvånade mig under mina efterforskningar idag: jag var fullständigt bombsäker 
på att det var en pseudonym för en kvinna. Men icke. Det var en pseudonym för Eduard Rudolph Rhein, som även kallade sig Klaus Hellborn och Adrian Hülsen. Han var uppfinnare och förlagsredaktör, utbildad inom elektronik, fysik, biologi och medicin. Varje år delas det ut massa stipendier i hans namn inom både humaniora och teknik. Han startade tidskriften Hörzu, som fortfarande utkommer med 1,5 miljoner ex. varje fredag, och skrev en farlig massa noveller och tidningsartiklar. På bilden här intill står han vid en av sina uppfinningar, som bidrog till att man kunde effektivisera tillverkningen av LP-plattor.
Jisses. Men Barn 312 är faktiskt ändå en bedrövlig bok. För mig var dock alla gissares associationer roliga – likaså era recensioner och Kristinas & Stinas känslosvall, Helenas utrop att min ledtråd om siffror naturligtvis betydde sex (nåja, 312) och Cecilia N:s önskan om Ingrid Bergman i rollen som brylépudding. Det var dock Saskia som via Bästisgrannens hyllmeter kom på det rätta svaret först, följd av en inte helt övertygad Helena. Bravo! Alla som jag inte nämner vid namn här ska veta att jag är glad för alla, alla, alla gissningar och rim – jag njuter såå varje gång jag kollar vad det står i de reflekterande fälten. Tack. Dock måste jag ge en extra humoreloge till Ingrid för:
”Nu vill jag dras in i en vild berusande malström. Äsch, i almanackan står att vi ska ha personalmöte. Typiskt.”
Plommonstopet är dammigt och trasigt. Men alla lappar – gamla och nya – är instoppade. Jag drar … nej, bort med den, Olle har ju inte ens gissat idag, mittåt. Aaaaaand the wi… Den blyga! En t-shirt kommer flygandes – trots att irrvägen runt den mycket större författaren Peter Høeg sinkade flera av gissarna. Själv måste jag passa på att bekänna: jag har aldrig läst Sigge Stark, men lovar att bättra mig på den fronten.
