Lotten Inlägg

Men vilken gissningsröra det blev idag! Efter att jag redan på förmiddagen klivit in i kommentatorsbåset och viskat att det inte var Shakespeare, nästan golvades jag av en rak höger från Anna. Hon hade ju hittat rabarber i Macbeth! Jag kröp iväg in i skamvrån och såg era spretiga gissningar irra runt som maskar i en somrig soptunna. Jag ville bara tala om att jag valde familjen Lear som personer för att jag tyckte att de passade in, inte för att hemlisbloggaren i verkligheten hade något med Shakespeare att göra. (Jag skryter alltid med att jag 1984 såg ”Kung Lear” på Dramaten åtta gånger.)

Men så kom Orangeluvan med en massa funderingar om de döda, några spökskrivare och rabarberpaj. Detta triggade Ingrid att minnas en speciell bok som Den djefla mannen tydligen hade snackat om med oss vid ett flertal tillfällen under vår tid som Nationalencyklopedister. Lina tyckte sig minnas att karaktärerna talar om hur de döda dog … men kom sedan med dagens smartaste avslöjande: rabarberpaj äter man med sked! (Spoon!) Dock borde alla era utredningar om förvecklingar och tolkningsteorier samlas i någon slags utgåva med … med … ja, jag vet inte. Så kul att läsa är det!

Hemlisbloggaren var en för många okänd man som hette Edgar Lee Masters (1868–1950) – en advokat som ville bli författare. Han skrev under olika pseudonymer i tidningar och 1915 samlade han ihop sig till sitt storverk: Spoon River Anthology (som först publicerades anonymt!). Det är påhittade gravskrifter om döda personer i en liten stad. Den är mycket, mycket intressant och lättläst och jag kan bara rekommendera den. Den kan jämföras med Twin Peaks av David Lynch; båda berättar en historia om alla de uppdämda känslor som (kanske) ryms i hjärtat på amerikanska småstadsbor. (Eller människor i största allmänhet.) Motgångar och besvikelser. Sexuellt begär. Grymhet och förödmjukelse. Förnekad eller förvriden kärlek …

Det coola är att man kan läsa boken lite som man vill: från pärm till pärm eller huller om buller lite här och där – som när man planlöst vandrar runt på en kyrkogård. Efter ett tag börjar man ana att allt hänger ihop, som i nätverk … eller som i Short Cuts. De fria själarna försöker slita sig fria. Andra söker en falsk trygghet i att låta sig förtryckas. Nästan ingen höjer sin stämma; de flesta går bara och biter ihop på pliktens väg mot … ja.

Men här och där glimmar hoppet till. Den räddning som finns, stavas k-ä-r-l-e-k. (Djuping-Lotten tar nu en paus.)

Fast det var inte lätt att vara Edgar Lee Masters. Dels för att han bara ville skriva men var tvungen att försvara fattiga människor vid rättegångar, dels för att han var ”svår på fruntimmer” och hoppade över skaklarna och bedrog sin fru hela tiden. Som Kar de Mumma sade: ”Jag förstår inte hur folk har tid att vara otrogna, jag har knappt tid att vara trogen”. Masters fick helt enkelt inte tid till skrivandet och klämde nästan inte ur sig en enda bokstav mellan 1908 och 1911. Tag lärdom! (Moral-Lotten tar nu en paus, men har kanske i och med detta antytt anledningen till sin egen produktivitet.)

Spoon River (som den heter på ”svenska”) har framförts på scen som både pjäs och musikal, men stackars Masters får inte vara riktigt glad ens i graven; det har alltid diskuterats hej vilt om hans egentliga kvalitéer och han kallas av många för ett ”one hit wonder”, eller som det i detta fall är: en ”one-book author”.
Det coolaste av allt när det gäller denna bok? Jo, att man kan läsa den häääär.

Nu ska vi ha en vinnare! Hade jag fått bestämma, hade Lina, Orangeluvan och Ingrid fått en tredjedels tröja var eftersom de var ensamma om det rätta svaret … men lyssna nu på mig: Spoon River är värd en läsning! Plommon, plommon i handen här, nu ska vi se vem som i hatten är: … ojoj. Nu blir det gräl och bråk i det nyinflyttade hemmet: Charlotte – the Goblin Girl! Grattis!

PS. Jag får ofta frågan om hur pass mycket jag känner alla kommentatörer. Lätt svar: inte. Jag känner egentligen bara Ingrid, Den Blyga, Ami, Anna P, Bästisgrannen, Kicki och Orangeluvan. (Förlåt nu alla som jag glömde nämna här men som jag känner ändå men inte kommer på i den röra som heter mitt huvud.) Flera andra har jag träffat och till och med sovit över hos, men då i bloggsammanhang. Häromdagen kommenterade mitt kusinbarn Karin … men henne har jag bara träffat två gånger någonsin. Varför skriver jag detta? Jo, det finns folk som inte vågar gissa för att de tror att de då ”kommer in och stör i ett slutet sällskap”. Det gör ni inte!

Välkomna till morgondagens!

PPS. Jag måste faktiskt dela ut hederspris till två små killar som gissar här fastän de knappt når upp till tangentbordet: Egil och Hjalmar! Hurra! (Nästa julkalenderprojekt: barnanpassad kalender?)

4 kommentarer

Nämen jag blir tokig! Idag – nej, inatt – rusade David in med rätt svar redan klockan kvart i ett. Erika kom hem efter en fest och kunde rapportera att hon hade löst gåtan eftersom hon nyss hade börjat läsa boken vad den nu heter av honom, han, vem det nu var som skrev den och herrejisses, betyder det att Lotten styr vilka böcker hon kommer att läsa resten av livet? (Svar: Ja.)

Som tur var, kom stickspår, glögg, Ewan MacGregor, Leopold Bloom, Jan Myrdal, Bellman, rysken, irlänningen samt förvirringar och satte krokben för er. Orsaken var kanske att texten inte såg rätt ut förrän jag av Översättarhelena hade fått en indragskod. Erika, Bea, En Malin till och Bästisgrannen (vars bok jag faktiskt hade stulit) m.fl. höll helt med David och Erika. Ica tyckte däremot att det var mystiskt eftersom hon kände igen texten lite för väl. (Men så är det ju. När man kan, kan man.) Den Blyga hade aldrig läst honom, men lyckades genom alla gissarnas ledtrådar hitta en perfekt beskrivning av det speciella skrivandet. Hemlisbloggaren har varken har citattecken eller pratminus vid replikskiften och hans egna tankar och andras uttalanden går därför liksom in i varandra. Det är lite förvirrande … men funkar bra.

Det var alltså James Frey (som uttalas [frai] till skillnad från Oprah Winfrey som uttalas [-frii]), f. 1969 som hemlisloggade idag.

Jag läste boken Tusen små bitar (2003) med stort intresse utan att ha den blekaste aning om vilket hallå det var om den just då. Det var bara en bok om någons miserabla liv som stormissbrukare av allt som kan missbrukas. Frey hade efter att ha varit med om ett helvete kravlat sig upp, blivit ren, skrivit en alldeles utmärkt bok, fått den utgiven och till och med sett den bli utnämnd till månadens bok i Oprah’s (extremt sentimentalt inriktade) Book Club. Hurra!

Men.

The Smoking Gun publicerade i januari i år en låååång litania om hur Frey hade ljugit ihop hela sin fantastiska historia. Till exempel hade fem timmar i fängelse omvandlats till 87 dagar, häpp!

Jaha, so what? sa många läsare och vände blad. Andra blev irriterade, knackade Frey på axeln och sa ”hörru vanurå, harunte vatt full eller?”. Det var då någon gav honom fel råd: att blåljuga. ”Jamen jo, jag har varit med om allt och det är en biografi och egentligen var det ännu värre.” Trots alla upprotade, framkrafsade och stort uppslagna bevis på motsatsen.

Journalisterna blev arga, andra författare blev arga, läsarna blev jättearga, men argast av alla blev Oprah. Hon fick honom till slut att medge att samma demoner som fick honom att supa och knarka tvingade honom att … ljuga … För kommande utgåvor av Tusen små bitar har James Frey skrivit ett ursäktande förord. Fast historien är inte slut: Frey ger ut fler böcker, Oprah är fortfarande besviken, folk köper och läser boken (och en del slutar till och med att knarka av läsningen), medan Frey (som kallar sig Big Jim) säger:

”I don’t give a fuck what they think of me. I’m going to try to write the best book of my generation and I’m going to try to be the best writer.”

Jag (som alltid ljuger, överdriver, fabulerar och underdriver) tycker att man ska få hitta på. Men man ska inte påstå att en biografi är en biografi om det de facto är en roman. (Fast när jag skriver min egen biografi ska jag ljuga jättemycket tror jag. När jag sedan blir ställd mot sanningsväggen ska jag säga ”tsst, det är en metabiografi”, knycka på nacken, vända på klacken och gå.)

Nu vinner någon! Jag måste ta bort Magnus igen, det var ju synd. Nej, han gissade ju på en ryss, in med honom. Men den och den ska bort. Och Yvonne ska in! Och dääääääär drar jag en … Ninnibeth! Grattis!

Nästa lucka!

4 kommentarer

– Det är för svåååårt! skriker någon.
– Ja, det är helt omööööjligt! vrålar en annan.
– Det är för många bokstäääääver! tjuter en tredje.

Mums, mums, tänker jag då. Jag gör en enkel hemlisbloggare med få bostäver, tadamdiraaa, jag gör det så enkelt för mig som möjligt, vissel, vissel, tutelituuut.

Men då blev det ju … för lätt. Först med rätt gissning, som egentligen inte var en gissning utan ett påstående, var Kristina. Nästan alla följde raskt efter. Jag spelade basketmatch och kunde inte hetsa er till förvirringar utan bara konstatera att Tiila i amningsdimmorna så ypperligt stiligt har börjat rimma! Denna kvinnliga dag var det förutom min djefla man (som faktiskt inte alltid underrättas om vem som hemlisbloggar) endast Martin, hakke och Statistikerns överdängare som vågade sig in i detta. Anne-Maj har förstått poängen med att gissa galet, och satsade idag på att Salt var svaret. Ptjaaa, inte så fel, väl?

Men det var ju Bridget Jones. Min tanke var att om denna röriga människa skulle skriva en handlingslapp, så skulle hon göra det lite då och då (handstilen är inte konsekvent) och ideligen kommer hon på att hon borde köpa öl, vin och cigaretter. Men så ångrar hon sig. Bara för att i nästa sekund komma på fler onyttigheter. I hennes dagbok står det faktiskt att hon vill börja äta linser och ärtor. Att jag stavade fel här och där – och korrigerade det – beror på att jag tror att det är så spontana människor funkar; hur bra de än stavar egentligen, gör de fel pga. förvirring eller stress. (Vem? Jag? Skulle jag? Vaddå, vad menar ni?) Preventivgelén står det om i boken, likaså de eviga Bloody Marysarna och tanken att ”man borde ju pensionsspara … egentligen …”. Jovanna hade dock en intressnt synpunkt: skulle Bridget Jones verkligen någonsin skriva en handlingslista? (För att inte tala om Jonnas smarta gissning: ”Ett halvt ark papper av Strindberg… men liiiiite annorlunda ” …)

Här har vi henne, talandes från under en filt som vore hon Anna (man måste läsa gissningarna för att förstå vad jag menar med det). Men att välja Renée Zellweger – en pinnsmal aktris från USA – för att spela en mullig brittiska måste man väl ändå säga är att gå över Atlanten efter begåvning? Nåväl, att hennes pappa är född i Schweiz och hennes mamma i Norge kanske avgjorde frågan? (Oh my god, she’s Europeeeeean! She’s the one!)

Helen Fielding (f. 1958) skrev Bridget Jones dagbok som krönikor i en dagstidning (första boken kom senare ut: 1996). Nästan alla intervjuer med henne går ut på att intervjuaren omedelbart – och väldigt förvånat – fastslår att 1) Helen Fielding är inte samma person som Bridget Jones 2) hon är rolig 3) hon är inte en diva ”trots att hon har sålt så många böcker”. Gääääsp. Intressantare är att hon liksom jag är en sucker for funny karlar: under en tid var hon ihop med karln som skrev Four Weddings and a Funeral, Notting Hill och Blackadder, och att hon är kompis med Nick Hornby samt numera har två barn tillsammans med en Simpsons-manusförfattare.

Nu ska vi lotta fram en vinnare! Alla ni som hittills har vunnit kommer alltså att (om jag har er adress och storlek) få sina tröjor nu på måndag. Ja, det är ju på tiden, kan man säga. Plommonstopet hitåt, å hej, nu får jag ta bort många namn idag, men sätta in, en, två, hm, många, vad kul, och en tolvåring. Och dääääääääär har vi en vinnare: hakke! Grattis! (Och extrapoänger för att du undersöker filnamn, i dem kan man finna mycket!)

Nästa lucka!

7 kommentarer

Trots att det var få förvirrande luringsgissare idag, var det spridda konfunderingar i kommentarerna. Helena T var den första som trillade in på ”rätt” århundrade – även om det var kul att en gissning på Per Hagman dök upp strax innan. Lotta hade samma idé, och Eva L, Anna, unge herr Egil och Aequinoxia hängde snabbt på. Kristina hade förslag på en mycket roligare hemlisbloggare än den jag hade kommit på: Jolly Jumper! (Nästa år, hörni.)

När jag förra året hemlisbloggade Tintin, rusade Kristina in som Tintinexpert, och jag väntade på samma reaktion idag. Istället var det Översättarhelena som inspirerad av de ovan nämnda rusade in (börjar hon inte bli lite väl skicklig på min teknik?), hon skrev: ”Blair, d’Estaing, Adenauer och Gorbatjov är ju förstås i så fall olika indianhövdingar” — hon mindes till och med hur Lucky Luke blev insmetad i honung av den misstänksamme indianhövdingen. (Vänta nu, Anna rusade i kvällningen faktiskt in med  en knuten näve och lovade mig nästan spö om det skulle visa sig att det inte var Lucky Luke. Bra, mycket bra.)

För visst var det Lucky Luke himself som hemlisbloggade. Att jag blandade politiska ledare tidsmässigt beror på att det är så i Lucky Lukes värld: de avsiktliga anakronismerna står som spön i backen! (Anakronism = sådant som placeras i fel tidsepok.)

Det var dessa tre serierutor som var min källa.

Den kommer från ”Apache-klyftan” som utkom 1971, och som Morris (1923-2001) och Asterixförfattaren René Goscinny (1926-1977) gjorde tillsammans. Dessförinnan skrev och ritade Morris tio album på egen hand – och sedan Morris och Gascinny dog är det en massa olika kreatörer som gör albumen.

Som Lucky Luke-amatör har jag faktiskt inte hittills lagt märke till skillnaderna mellan de olika tecknarna och författarna. Däremot gör de fel när det gäller ellipsligaturen (de tre punkterna som signalerar ”nu kommer det mer” eller ”nu ska du förstå vad jag menar”) eftersom man efter ett avslutat ord har ett mellanslag före första punkten och endast vid avbrutna ord har de tre punkterna alldeles tätt intill ordet och ojojoj vad ni inte bryr er om eillipsligaturer, jag ska nog fortsätta berätta mer om Lucky Luke nu. (Fast som ni ser i hemlisbloggartexten var jag konsekvent och kopierade detta graverande fel.)

Lucky Luke skjuter snabbare än sin skugga, äger världens smartaste häst (Jolly Jumper) och lyckas ständigt få sällskap av världens dummaste hund, Ratata. De fyra bröderna Dalton rymmer ständigt från fängelser och måste ständigt infångas och det hela sker under strapatser som orsakar ständiga pratbubblor med endast frågetecken i. (Jag raljerar inte – Lucky Luke är bra litteratur!)

Förr hade den ensamme cowboyen alltid en cigarett i mungipan. Den ersattes dock 1983  av hälso- och miljömässiga skäl av ett halmstrå eftersom det tydligen kan vara skadligt och moraliskt nedbrytande för barn att se tecknade låtsasfigurer med cigaretter.

Albumen finns översatta till en massa olika språk — men underligt nog har endast ett tiotal översatts till engelska. Någon som vet varför? På svenska finns det ju drygt 70 … (Ellipsligatur efter ett avslutat ord eller – som här en siffra – med mellanslag, ja.)

Nu ska vi ha en vinnare! Jag sitter här med t-shirtarna runt omkring mig (ber om ursäkt att bilden här intill inte funkar som den ska) och alla lappar, se, där får jag lägga i en Magnus också, men Orangeluvan måste jag ta bort, sååååja, och nu drar jag en … en … En Malin till! Grattis! Hederspris går till Aequinoxia, som idag var synnerligen envis! Bravo!

Nästa lucka!

5 kommentarer