Lotten Inlägg

Den röda tråden var alltså kompetens. I’m a sucker för kompetens sedan tidigare. Tvärtomordet är icke-kompetens. Så här tänkte jag – åsikterna är alltså mina och alls inte allmänt accepterade. Jo, förresten, det är de ju i många fall visst då.

1. John Irving
Han har lyckats lite grann som som Stephen King – att få en kvalitetsstämpel trots att böckerna faktiskt inte är helgjutna. Det är skickligt gjort: alltså kompetent.

2. Camilla Läckberg
Well. För mig är detta poor and utter crap – när man dissekerar texterna ser man att det känns som ett 70-talshus med plastlister och ingjutet trä i bottenplattan. Huset funkar visserligen som boning, men kunde ha varit bra mycket bättre. Däremot – och det är nog så viktigt – är marknadsföringen ytterst kompetent gjord.

3. Claude Simon
Här har vi en annorlunda form av kompetens: kvalitetslitteratur som väldigt få kan ta till sig. Att välja en skrivteknik och sedan genomföra den så skickligt är inte illa pinkat. (Vilket ändå inte betyder att vi fattar.)

4. Totte
Gunilla Wolde hittade rätt ton och rätt målgrupp och gjorde perfekta barnböcker. Kompetent. Jag har visserligen i min ungdom (jag är ju så till åren kommen numera) skrattat åt det banala, men nu med mina egna barn förstått Tottes kvaliteter. Det är konkret och bra svenska, så enkelt är det.

5. Tomas Tranströmer
Ja, här har vi väl den ende svenske författaren som de senaste 30 åren är i nobelprisklass. Kompetensen består i att … det är svårt att återskapa det enklas kompetens – att göra svåra saker med lätthet. Det gör Tranströmer otroligt konstfullt.

6. Douglas Adams
Adams rönte stor succé genom ett konsekvent genomförande av en idé. Han var dessutom en mångsidig konstnär, vilket imponerar på mig, jag som är en sucker för kompetens.

7. Jan Majlard
Det bästa exemplet på total ickekompetens jag har hittat. Rent dravel – köpenickiad, pekoral, uruselt, parodiskt … jag kan fortsätta ett bra tag med synonymer till dessa ord. (Brasklapp: det finns dock många sportsideläsare som kallar honom ”den bäste krönikören”.)

8. Lucky Luke
Skaparna av Lucky Luke-albumen – Morris & Goscinny – visar upp fantastisk multikompetens när de blandar historiska fakta, tecknande, bra historier och intressanta karaktärer. Dessutom – om man tar ordet kompetens till en annan nivå – är Luke själv specialkompetent vad gäller skjutning, cigarrettrullning och medling.

9. Bridget Jones
Helen Fielding lyckades skapa en rolig bok på ett helt okomplicerat sätt – en bok som dessutom blev en dundersuccé. Jag vet inte hur det gick till, kanske var hon också ett marknadsföringsgeni. De som valde en amerikansk smalis att spela en brittisk ickesmalis och gjorde stor grej av tio kilos viktuppgång visste precis vad de gjorde. Smart. Kompetent? Ja, förmodligen.

10. James Frey
Här har vi då fuskkompetens – Frey vet hur en slipsten ska dras. Till en viss gräns. Visst borde han på ett tidigare stadium ha talat om att han bara hade hittat på – istället för att gång på gång trots entydliga bevis envisas med att han hade skrivit sina memoarer och inte en roman?

11. Edgar Lee Masters
En bra idé – en driven stil – konsekvent genomförd med ett rikt persongalleri. Han förlorade dock förmågan genom att använda sin förförarkompetens istället för sin familjeförsörjarkompetens. Kanske skulle han ha dragit sig tillbaka när han hade gjort succé och därmed blivit en Björn Borg.

12. Stikkan Andersson
Här ser vi två personers begynnande kompetens: Lill-Babs och Stikkan Andersson. När det gäller den senare var Klas-Göran ju bara ett genrep inför världserövringen med ABBA.

13. Cajsa Warg
Intressant – och kompetent på sitt sätt. Jag skulle utan att ha satt mig in i hennes kokkonst vilja påstå att hon trots avsaknaden av potatis var före sin tid. Jag skulle också gärna vilja ha svar på frågan:
Vad spelar hon för roll idag?

14. Bengt Anderberg
Här har vi en av de finaste stilister Sverige har haft sedan 1950-talet. Han är lysande när det gäller det svenska språket och det är konstigt att han inte är mer känd än han är. Om vi ska tala allvar om kompetens och dra paralleller till icke-kompetens, så får icke-kompetensen större utrymme än kompetensen idag. Fast så kanske det alltid har varit?

15. Mo Hayder
Här har vi då äckelkompetens. Hayder är världsbäst på att göra deckare som man inte kan sluta läsa. Hon följer en enkel formel till punkt och pricka och är vad man kan kalla en kompetent hantverkare.

16. Marcus Aurelius
Denne man var kompetent på det mesta: han var kejsare över världens största imperium och gick dessutom och filosoferade på sina lediga stunder. Att han bråkade och krigade och stökade till, kan vi förstås klaga på så här i efterhand. Men han var till och med kompetent när det gäller krigföring.

17. John Fogerty
En hitmaskin utan dess like – John – skapar och skapar. Så kommer missunnsamma (det ordet ser ju ut som en word verification!) bandmedlemmar och kräver att få vara med och leka. Pannkaka. Låt kompetensen avgöra vem som gör vad, säger jag med emfas. Det är därför kompetens och inget annat är den röda tråden!

(Min djefla man ber här att få tillägga att ni bör lyssna på John Fogertys gitarrspel: ”Han är så uttrycksfull med så enkla medel!”.)

18. “Carolyn Keene”
Kitty blev en megahit välden över, och är det än idag. Det handlar precis som i Mo Hayders fall om formelskrivare – fast inte av lika hög kvalitet. (En annan dag kan vi ju diskutera ordet kvalitet …) Skaparna vet vad de vill uppnå och hur de ska gå tillväga för att uppnå det. Kompetens.

19. Victor Hugo
Ännu en av mina favoriter – en person med multikompetens! Han kunde ju allt – och visste vad han skulle göra med sina kunskaper.

20. Thorbjørn Egner
Norges Thomas Funck kunde rita, komponera musik, hitta på historier och kommunicera med barn. De banala historierna tilltalar på ytan inte vuxna någe’ vidare, men barn faller pladask för dem.

21. Maria Borelius
Förlåt mig nu om jag kallar detta uppblåst inkompetens och oärlighet, förställdhet och nedlåtande trams om många av er hade hjälp av och gillade hennes bok. Den – och uttalandena runt ministertillsättningen – är ickekompetens. Kanske har hon bara dåliga rådgivare. Då är det deras ickekompetens som sätter krokben. Tyvärr.

22. Astrid Lindgren
Med en sådan bredd när det gäller tema och anslag, kan jag inte annat än buga och bocka för henne. Allt från fantasy till skärgårdsskildringar funkar bra med lindgrenska karaktärer och språket med de speciella vändningarna. Begåvning och kompetens i lagoma portioner. Fast jag gillar fortfarande inte Karlsson på taket.

23. Jan Wictor
De två unga studenterna som genomskådade inkompetens och parodierade den på ett sådant sätt att kreationen lurade dem som borde sitta på specialistkompetensen … ja. Mycket smart.

24. Hasse Alfredson
Kombinerad kompetens kan i vissa fall fungera bättre än solokompetens. Paul & John, Magnus & Brasse, Hasseåtage … ni kan säkert komma på fler exempel.

Era röda tråden-funderingar har verkligen varit otroligt roliga. När det gäller kommentatorerna, kan man snacka om specialistkompetens in absurdum. Jag kommer här att lista och citera några, och inleder med hakkes:

Rött har jag ju också varit inne på som röd tråd, men näsor? Det enda som är större än näsor är väl röda näsor. Dessa finner man oftast i frusna, förkylda eller fulla ansikten. Kanske mitt i nyllet på en tomte som försökt bota sin förkylning med en smutt av glöggen? Nej, det kan knappast vara röda tråden.
(—)
Vad kan man mer tänkta sig i anslutning till näsor. Astrid Lindgren jobbade ju på underrättelsetjänsten, kanske alla hemlisbloggare är någon form av snokare?

Och så Bloggaren Formerly Known as EnsammaMamman:

Lotten sade i något tidigare inlägg att den 7/12 var väldigt mycket röda tråd, fast upp–och-ned. Hmmm. 7/12, var det Jan Majlard, JM, det blir WC upp-och-ned, åtminstone med min handstil.

Översättarhelena:

Jag hade en jättebra röd tråd på gång när jag åkte spårvagn förut i dag, men efter två öl (på en måndag! och så tidigt på kvällen!) så har den liksom bara försvunnit. Jag måste försöka hitta den igen! Om jag tar samma spårvagnslinje i morgon så kanske den dyker upp.
(—)
Målet med livet är väl att dö. Helst lycklig. Så jag gissar på ”lycka” som den röda tråden.

Lisa:

OK, nu har jag läst igenom hela kalendern och anser att den röda tråden är ansvarstagande. Att bli en bättre människa. Self improvement. Alltså en optisk isomer till förra årets kalender.
(—)
Jag ser ju tydligt att vartenda inlägg handlar om att får ordning på saker och ting: Uppfostran, städning, en lektion i splatterskrivande, lister goda föresatser etc.
Dessutom skulle den röda tråden inte vara tydlig i Totte och där har han minsann en käresta och Fäbodstintan trånar efter tvåsamhet.

Nej, ordning på torpet är min melodi. Kadaverdisciplin rentav!

Eva-L

Jag vill gissa men hinner inte riktigt så jag gissar på Samnuel Beckett idag. Det är en gissning med lite tyngd tycker jag även om den är nästan helt utan grund (två män, vladimir och estragon, i väntan på godot, i väntan på julen)(Är den röda tråden väntan?)

Tiila:

(—)
Till råga på allt elände
har även julen en ände
och innan dess ska man ha klurat ut
en röd tråd mellan Nobelpris, Totte och Lucky Luke-krut.
(—)

Jag tror att den röda tråden är föräldrars litterära splittring.
Man läser liksom allt mellan Totte och Hugo.
Eller litterära förresten, det gäller ju hela livet.
Från sandlåda till lunchmöte.

Ica:

Aha, man ska komma på den fördömda tråden med? Den har ju jag inte ens tänkt på… hualigen. Hur kommer denna julafton att bli? Jag som brukar få fjäska för att få bli fri till Karl-Bertil. Nu måste man bli fri till bloggen.

Och så avslutar vi med en Lisa:

Med ledning av de horribla bilder som bloggats (torterade män och lemkästnignar) måste jag nog inse att allt blood and gore beror på Lottens personlighet snarare än medvetna ledtrådar.

3 kommentarer

Idag var det lätt.

Jag tänkte i förväg att det nog borde vara lätt så att den röda tråden äntligen skulle kunna nystas upp utan distraktioner.

Hemlisbloggaren föreslogs av förvirrarna vara Erlend Loe, C.J.L. Almqvist, Kålmasken i ”Alice i Underlandet”, Willy Kyrklund, Afzelius & Wiehe, en ko, en häst, Verner & Verner och Q-hunden – fast de flesta föreslog ändå Hasseåtage. Men det var det ju inte.

(Chockpaus.)

Jomen för det var ju bara Hasse som bloggade, vilket Eva-L:s stolte man, Ulla, hakke och Flinn kom på. Lotta satte fingret på exakt det jag ville få fram, så som jag skulle vilja att det var:

”Fin tanke, förresten, att de fortfarande kommunicerar med varandra, om än med lite dålig mottagning.”

Ja. Så här:

Tage & Hasse utanför skrivarstugan på Söder.

Jag använde mig mest av Hasses Varför är det så ont om Q? och Tages Grallimatik för att få fram den rätta språkkänslan. Prat om punsch är studentikost (och studentkost, jag har verkligen inte druckit mycket punsch sedan jag flyttade från Lund), medan rim, limerickar, improvisation, falukorv och tjocka böcker (”Tage Danielssons Paket” och Hasse Alfredsons ”En något större bok” är ju så tjocka) skulle få er på rätt spår om språkkänslan skulle fallera. (Inte trallala-fallera utan fallera som i fela. Äsch, inte fela som i fiol utan fattas som i saknas.)

Hasse Alfredson (f. 1931) kallar sig Hans när han är seriös. Jag skulle kunna kalla mig Charlotte när jag är seriös, but that will never happen. (Tolka’t som ni vill.)

Här kunde jag nu rabbla Hasses (med ett s i efternamnet) och Tages (med två s i efternamnet) verk och betydelse under särskilt 1960- och 70-talen, men det kan man ju läsa sig till på andra ställen. Det mest förvånande i detta ämne är att när jag är ute och föreläser om det svenska språket, måste för dem som är runt 20 år faktiskt förklara vilka Hasseåtage var. Tage dog visserligen 1985, men visst borde hans minne leva även hos yngre generationer? Som … Charlie Chaplin? (Nej, äsch, många vet ju inte vem han var heller, sorry.) Faktum är att tre av Sveriges roligaste dog inom sju månader 1985: Torsten Ehrenmark, ”Gits” Olsson och Tage Danielsson. (Ett halvår senare dog även Beppe Wolgers.)

Den Blyga berättade i somras på sin blogg om när hon såg Hasse Alfredson in action. Hon gick – liksom han – i skola i Helsingborg. Mellan skolorna anordnades en frågeturnering på gymnasienivå. Ungefär 1949 var finalen i tävlingen helt jämn ända till avslutningsomgången, då en person från vardera laget fick improvisera i tio minuter i ”Oförberedda talares klubb”. Hela publiken vred sig av skratt och konferencieren Sten Broman (yes, the Sten Broman) tog av sig glasögonen och stirrade på Gossläroverkets representant som slog alla med häpnad: Hans Alfredson.

Den Blyga skriver:

”Ämnet han [Alfredson] skulle utreda sig över var inte alltför upphetsande, ung ’Min skäckiga märr’. När han senare på läsåret tog studenten minns jag att han väckte uppseende genom att rida hem på en sådan.”

Under studenttiden i Lund skrev han flera spex som fortfarande sätts upp med jämna mellanrum. Hans egenhändigt ombyggda skrivmaskin finns fortfarande i Arkivet på Akademiska Föreningen; alla typarmarna byttes ut så att de enda bokstäver som maskinen kan skriva är K respektive U. År 1987 invigde han Nasoteket, som är gipsavgjutningar av ”särskilt förtjänta” människors näsor. (Bland dem min djefla mans då ungdomliga kran.) Även Esaias Tegnér, Tycho Brahe, Johan Henrik Thomander, Fritiof Nilsson Piraten och Sten Broman har sina näsor på plats eftersom deras statynäsor har avgjutits. Apropå statyer, så föreställer denna staty på Nybroplan i Stockholm Hans Alfredson:

(Av K.G. Beijemark. Den skulle egentligen placeras i Helsingborg, men där tackade de nej. Då skulle den sättas i Malmö, som också tackade nej. Så hamnade den slutligen i Stockholm.)

När Hasse 1956 blev chefredaktör för Lundagård efter Lasse Holmqvist (som förresten har skrivit världens bittraste memoarer), blev han uppskickad till Uppsala på studenttidningskonferens (ord på 24 bokstäver). Någonstans där, i den studentikosa röran, tappade han sin swingpjattshatt, och började rya om hur Lund minsann var ett ärligare ställe än hatt-tjuvarnas Uppsala.

”Då kom en mycket lång, rödhårig man emot mig, omgiven av ett beundrande hov, och sa så här – på vers givetvis: ’Sörj ej mer din puttefnasker, du kan ta min gamla basker’.”

I ”Här är ditt liv” 1981 (som leddes av sagde Lasse Holmqvist, tadaaa, cirkeln är sluten) gav Hasse en fuuul, virkad basket basker till Tage och sa att det var den ursprungliga.

Framför mig har jag en oläst bok: ”Hasse & Tage Svenska Ord & Co Saga & Sanning” (av Staffan Schöier & Stefan Wermelin). Den innehåller så vansinnigt mycket coolt.

Detta urklipp som handlar om hur fruktansvärt tråkiga Hasse & Tage var, t.ex.

Nu ska vi ha en vinnare! Jag är lite nervös – många har ju gissat varje dag utan att vinna, det är inte riktigt rättvist det här. De stackare som sitter utan datorer eller vars elaka kusinmostrar inte låter dem gå från bordet (jag har ingen inside information, jag vet bara hur kusinmostrar fungerar) har ju dessutom inte en rimlig chans idag. Men jag draaaaaaar eeeen … åh! Så lämpligt! Agneta som löste knuten igår! Grattis! Dessutom får Tiila en för att hon har rimmat så mycket och Hasse (och jag) ju gillar rim.

Bonusjulkalender! Med ny tröjchans!

8 kommentarer

Ännu en gång följer gissningarna detta mönster:

1) någon gissar tossigt
2) någon gissar rätt
3) alla dräller in och gissar välformulerat uppåt väggarna
4) Statistikerns överdängare gissar på en gammal idrottsman
5) någon håller med den som har gissat rätt
6) hakke gissar jättefyndigt
7) de andra ignorerar rättgissarna och gissar fel … eller lägger helt medvetet ut roliga villospår

Aequinoxia gissade på Ekelöf, som jag ju absolut och definitivt borde ha gett mig på (”krossa bokstävlarna mellan tänderna gäspa vokaler …”). Andra förslag kom, som vore de spridda skurar: Frank Herbert, Iodine Jupiter, Lennart Hellsing, Kristina Lugn, Joppe Pihlgren, Dunderklumpen (Ica förstås), Bruno K Öijer, Kent Andersson, Alfr-d V-stl-nd (är nog en utmaning att hemlisblogga), Völuspa, Samuel Beckett, Ingrid Bonde, filmen Dune och Victor Rydberg (av Yvonne, som med den gissningen ändå var ganska nära).

Men Agneta visste besked först av alla – ”Jag kommer dragandes med något gammalt igen”, skrev hon. Översättarhelena och Lisa höll snabbt med, följda av en nattsuddande Den Blyga, som redovisade halva hemlisbloggarens cv. Ni som inte kände till honom idag är i gott sällskap, men hör nu vilken lattjo historia det är:

För hemlisbloggaren var Jan Wictor – Lars Gyllensten (1921–2006) och Torgny Greitz (f. 1921). Diktsamlingen Camera obscura var alltså författaren, läkaren, akademiledamoten, prosektorn, bilism- och ideologimotståndaren samt ständige sekreteraren Gyllenstens författardebut. Greitz blev mer läkare än författare, och fick 1995 pris av Läkarförbundet som varande språkvårdare – han är tydligen specialist på att hitta på bra svenska ord till medicinska termer på utrikiska.

Några förklaringar:
Översättarhelena skrev ”Lustigt med pluralböjning av verben fast det känns rätt modernt i övrigt.” Ja, det var precis så Jan Wictor skrev. Pluralböjningen försvann ju från grammatiken 1906 (stavningsreformen, ni vet), men levde kvar hos stofiler ända in på 1930-talet. (Precis som att jag och andra gamla hundar idag fortsätter att skilja på t.ex. de/dem, jag/mig och innan/före.) Att Gyllensten & Greitz skrev så i diktsamlingen var säkert med flit, men jag har inte räknat ut meningen med det. (Harry Martinson höll fast vid verbplural länge. Kan det ha med något att göra?)

Köpenickiad är ”en typ av falsk maktutövning, i syfte att luras”. Vilket de ju gjorde.

Titeln ”En mörk låda med hål i” och orden ”rätlinjiga foton” skulle bekräfta era misstankar om ni slog upp ”camera obscura” i en uppslagsbok.

Slutraden ”de två männen som lurade lärdomens lemlösa lakejer” syftade på de två författarna.

Men hur gick det till?

Det var en gång två medicine studerande som en vårdag 1946 drack öl och hade trist. Grabbarna var – på studenters vis – mellan alla tentor om histologi och endokrinologi ilskna på 1940-talets moderna poesi. De tyckte att den var otillgänglig och tråkig samt överskattad och att vem som helst som lade sig till poet-jargongen kunde skriva likadant.

– Schkåhl, sa Lars. Nu skriver vi *hick* en egen dikt!
– Nej! ropade Torgny. En hel diktsamling! Skål! Skaru harej en till?
– Du rabblar ord, jag sätter ihop dem i meningar!
– Du är ett geni! Och jag med! Hör här: evangelium, boudoir, sängomhänge, pormaskplockning och, eh, eau-de-cologne!
– Ro hit med en öl till, det här blir vansinnigt bra:

Evangelium i boudoiren
dold bakom sängomhängen pormaskplockning
baddning av ögonen med eau-de-cologne
evangelium necessaire.

Och bra blev det. Så bra att de tu fick samlingen utgiven – under pseudonymen Jan Wictor. Boken fick fina recensioner och mycket beröm, men några månader senare skrev Karl Vennberg i en artikel om ryktet att Camera obscura var ”ett skoj”. Då skyndade sig Gyllensten och Greitz att berätta att de hade gjort dikterna ”på måfå och med slump och slarv som inspiratörer”.

Nästan alla i hela kultursverige blev vansinniga av ilska. Rubrikerna i tidningarna löd:

”Bluff-diktsamling slutsåld!
Fyrtiotalist-expert till ilsket angrepp”

Aftonbladet

”Löpande-band-lyrik kan numera fritt tillverkas enligt modell camera obscura.

Man begriper ändå ingenting.”

Svenska Dagbladet


”Ordstapel blev på fem timmar Camera obscura i julboksfloden.”

Sydsvenska Dagbladet


Gunnar Ekelöf (han där uppe med bokstävlarna) tyckte däremot att Camera obscura var ”ett exempel på spontanistisk dikt – en diktart med viss hävd – och att några av dikterna inte alls var så dåliga”.

Jag håller med! Camera obscura är riktigt, riktigt rolig. Rolig poesi behövs.

Femtio år efter Camera obscura skrev Gyllensten och Greitz:

”Så här i efterhand kan man nog säga att Camera obscura var ett slag i luften – men ett kraftfullt slag. Den tog inte död på modern dikt. Men kanske bidrog den till att rensa ut alltför långsökta godtyckligheter och falskt eller förfelat djupsinne ur vad som skrevs. Åtminstone tillfälligtvis.”

Nu ska vi väl ha oss en vinnare? Jag får idag ta bort en hel bunt med lappar. Såja. Och den. Men den ska i igen. Såja. Uuut med Bästisgrannen och min djefla man. Jag draaaaar: En annan Petra! Grattis!

Eftersom jag är på extraprishumör får Statistikerns överdängare, Eva-L, Trulsa samt Alva/Jenny/Martin varsitt envishetspris!

Här kan ni läsa mer om Camera obscura.

PS. Precis som jag tycker om Tranströmers rad ”Fröet sparkar i jorden”, gillar jag denna rad av Jan Wictor: ”lilla klockan tuggade hela dagen”.

Här har vi då titelbladet i vårt exemplar av Camera obscura. (Jag knycker stolt på nacken.) Himla fin med Gyllenstens personliga dedikation till Olle och med en inbyggd ficka i bindningen, innehållande tidningsurklipp från anno dazumal. (Artikeln i kanten här ovan är skriven av ingen mindre än Jolo.)

Vad man inte anar av det sköna titelbladet är att en chock erbjuds läsaren när boken sedan ska avnjutas: Olles brorsbarn Johan har färglagt hela boken med blå krita.

Nästa!

(I morgon löser ni den röda tråden också!)

6 kommentarer

Nu har vi jul här i vårt hus. Min djefla man har skapat julstämning via näsan.

Nu en liten varning: längre ner i detta inlägg kommer en bild på mitt sargade finger. (Jag skar i tisdags sallad och siktade lite för långt till vänster.) Bilden (ergo fingret) visas utan bandage. Say no more.

Under middagen nu ikväll, välte den femarmade ljusstaken rätt ner i maten. Eftersom stearin och paraffin inte är skadligt, åt vi ändå. De två äldsta barnen grälade om ordet ”dopparedagen” medan de tre yngsta utredde släktskapet mellan orden döv och död. Förutom fasttejpade näs-granen och näs-vörtlimpan, har vi funnit rätt stämning genom att äntligen ha hittat julskinkan.

Jag köpte skinkan igår, men i morse när den skulle tillagas, var den borta. Det är en mogen fyrakilosklump som inte är helt lätt att gömma undan. (Tänk: nyföddbebisstorlek, dock inte skrikande.) Det mystiska var att den hade rymt tillsammans med morötterna och två gurkor. Efter stor möda hittades gurkorna i grönsakslådan (gah!) och morötterna i en påse i tvättstugan. Slutligen kunde vi bära fram fyra kilo djupfryst julskinka ur frysen.

Ska den ligga framme under natten? Hinner den tina i kylen? Blir den bra om den slängs in i ugnen som en tjälknöl? Hiiilfe! (När jag skriker hjälp på tyska, minns ni att ni ska ni tänka på västtyska ambassaden 1975, right?)

Apropå icke tillagad skinka, ja. Här är fingret.
Vacker fingerblomma?

14 kommentarer

Jag ska inleda med att citera mig själv, bloggandes för ett drygt år sedan:

”Henrik Schyffert pratade på tv i veckan om förbjuden humor. Men man behöver
inte gå under bältet för att hitta förbjuden humor, det är enklare än så. Försök
att skoja om Anne Frank. Eller parodiera Astrid Lindgren. Ajaj. ”

Nu blev det ju inte en parodi. Det bidde bara en blogg. Felgissningarna var få, men påhittiga: Martina Haag (nämen inte nu igen!), Lillasyster Kanins mamma, Övermuminmamman Tove Jansson, Povel Ramel, Anna Wahlgren, Grinchen (tack, Ica) och Linus på linjen. (Mmm – daah!)

Ni tog Astrid Lindgren (1907–2002) omedelbart – även om det inte var helt självklart att det skulle vara just hon. Det kunde – helt riktigt – faktiskt även vara Melker på Saltkråkan. Eller Malin. Eller någon av barna i Bullerbyn som vuxen. Men inte Karlsson på taket. Barnen (som hon helt riktigt uttalar ”barna”) kanske inte ens var hennes egna barn, där i texten? För att få en annorlunda infallsvinkel till detta facit, frågade jag de tio barn som idag åt kvällsmat i vårt kök vad de tänkte på när jag sa …. (konstpaus) … Astrid Lindgren!

Tjock och ovanlig tystnad mötte min fråga.

– Kom igen, vad är bra med Astrid Lindgren? Eller dåligt? försökte jag.
– Emil är bra. Och Pippi.
– Och Mio min Mio.
– Och Emil.
– Bröderna Lejonhjärta!
– Och Pippi. Och Emil.
– Och Ronja. Fast Pippi är bättre. Och Emil.
– Ja, Emil. Men inte Karlsson på taket.
– Pippi är rolig.
– Och Mio min Mio och Emil.
– Jag tänker på Astrid Lindgren när du säger Astrid Lindgren!
– Jag tänker på mig!

Jaha, så bra gick det. Himla kreativt och infallsrikt.

Textsnutten var, precis som ni skrev i gissningarna, uppbyggd på boktitlar, te.x. Britt-Mari lättar sitt hjärta (1944), Barnen på Bråkmakargatan (1958), Allrakäraste syster (1973) och Bröderna Lejonhjärta (1973).

Meningen ”Fast jag menar inget med dem egentligen, inte ett dugg!” kommer från en intervjufolder som publicerades av Astrids förlag 1972. Hon sade:

”Nu tror jag att jag har svarat på nästan allt det som det brukar frågas om. Ja, det vill säga ibland brukar man fråga: ”Vad menar ni med era böcker? Pippi Långstrump, vilken idé har ni velat få fram med henne? Hur kan man genom barnböckerna fostra barnen? Hurdan bör en bra barnbok vara?” Med mera sådant. På detta vill jag bara svara att jag har inte menat ett enda dugg.”

Mer förklaringar: ”Jag tittar länge och strängt på dem, men inte må du tro att de hör” är ett nästan-citat som ju faktiskt inte riktigt går ihop logiskt sett, vilket inte är helt ovanligt i Astrid Lindgrens böcker. Vi har en förstaupplaga av Pippi Långstrump här hemma, och den är till och med full av korrekturfel. (Det du, Crrly!) Och att jag lät Astrid vara lite trött och grinig när det gäller barna, var bara för att jag tänkte att hon var väl bara människa, hon liksom alla vi andra.

Citatet ”skriva och skriva, ända tills solen går upp” är omknådat av Pippis (jag tar Inger Nilsson-repliken ur minnet, det står lite annorlunda i boken):

”Jaa, nu ljuger jag igen. Men i Egypten! Där ljuger dom, dom ljuger och ljuger hela dagarna tills solen går ner! Vad sa ni nu då?”

I boken bor inte lögnarna i Egypten utan i Belgiska Kongo. (Har vi kränkt egyptierna nu?)

Att läsa en lista på Astrid Lindgrens verk är nästan skrämmande imponerande. Här har vi då en tjej som blir gravid med chefen och föder barn när hon är 19 år, men fortsätter att utbilda sig (stenografi och maskinskrivning, himla praktiskt: isch vad man skriver långsamt när ens pekfingervals hindras av ett gigantiskt bandage på ena handen).

Sedan jobbar hon flitigt men är tvungen att ha sin lille son utackorderad – tills hon gifter sig med kontorschefen på KAK där hon jobbar. Då blir hon hemmafru och får tack och lov tid till skrivandet. När Astrid är 27, får hon en dotter och fortsätter att frilansa för diverse tidskrifter.

Och nu kommer vi in på ordet censur, som var instoppat i texten: Astrid Lindgren fick som 33-åring jobb på underrättelsetjänstens avdelning för brevcensur. Men så trillar hon omkull och gör illa en fot och sätter sig med foten i högläge att skriva Pippi Långstrump – and the rest is history. Parallellt med barnboksskrivandet var hon förlagsredaktör och skrev kåserier och gjorde megasuccé med allt. Blogga hade hon varit fena (=fenomenal) på, sanna mina ord.

När jag var 12 år, publicerades i Expressen ett Lindgrenskt inlägg i debatten om marginalskatterna: ”Pomperipossa i Monismanien”. Jag blev så imponerad att jag skrev till Expressen och för min magra månadspeng (som var 50 kr och faktiskt inte särskilt mager, men jag gillade allitterationen där) köpte jag tre särtryck av sagan. Som jag har kvar, så klart.

Här kan man lyssna på Astrid Lindgren. (Det kan man på ungefär en triljon andra ställen på internet också.)

Nu ska vi ner i hatten. Översättarhelena är värd ett pris igen, eftersom hon efter en hel natt på akuten springer hem och krafsar ner en hemlisbloggargissning trots att hon borde stupa i säng. Studiomannen likaså, han är ledsen för att han inte kan svara rätt fastän han borde. Och Anna P, som ville ha Emils mamma bloggande … samt Ingrid som skvallrar så trevligt – och nu drar jag en alldeles osliten och fräsch lapp som det står … Anna på! Grattis!

Nästa!


PS. Egentligen borde ni alla vara med i tävlingen som hakke tipsade om.

9 kommentarer

Nämen vad har jag nu gjort?

Jag har hemlisbloggat en person som främst är känd för sina insatser … nej, fel ord. Sina bedrift… nej. Sina erfarenheter … som feminist och politiker. Om någon hade bett mig rabbla mina absolut sämsta ämnen i skolan, hade jag svarat så här:

1) Geografi.
2) Feminism.
3) Politik.

(Till dem som nu undrar hur jag på NE i så fall kunde vara redaktör för ämnet geografi, fnyser jag bara lite såhär von oben att min lägstanivå är väldigt hög.)

Redan tidigt kom ni som gissare in på rätt ämne i och med namnet Anna Wahlgren, men sedan blev det idel förvirringar med Lasse Anrell och sexspaltsrelaterade personer – Malena, Janousch, Inge & Sten, Carrie Bradshaw, Elise Ottesen Jensen, Linn Heed, Eva Rusz, Annika Sundbaum-Melin, Dr Ruth (herrehjälp, hur många finns det?) och Amis önskningar om fler småsnuskiga författare (ergo Henry Miller och Anaïs Nin). Gissningen Dr Phil hör faktiskt till dem som jag har försökt att hemlisblogga, men som jag (ännu) inte har lyckats med.

Nyheter för mig idag var: Gittas BBC Food-tant, Jan-Öjvind Swahns frus gymnastiska kompetens och sången ”Jag satte mig på bocken” samt Agnetas Fru Hjärtesorg.

Ica måste förstås ha applåder för sitt glada gissande helt bortitok, medan Orangeluvan ska ha beröm för sitt hejiga luskande med den helt korrekta slutledningen ”öl=bröstmjölk, när man slutar amma blir man normal igen”. Några av er tyckte att hemlisbloggaren var lite läskig och självpåkallat allvetande, hade ett kärvt, smattrande direkt tilltal, ett förnumstigt tonfall och associerade dessutom till Karlsson på taket, som ju är ju en av historiens värsta know-it-all-muppar. Ja, det stämmer nog, vilket kan ha orsakat Bästisgrannens reaktion: Blä!!!

Maria Borelius (f. 1960) dök 1989 tillsammans med Annika Dopping (förmedlare av ”kunskap om mänskliga frågor”), Hasse Aro (Efterlyst i tv3) och Lennart Modig (den som var med i helikoptern efter Estonias förlisning) upp som vetenskapsjournalist i ett eftermiddagsprogram som hette Trekvart. Det underliga är att jag minns detta program väldigt tydligt. Förmodligen led jag av tentaångest, som dövades bäst med en rejäl dos ovanlig eftermiddags-tv. Samma år visades på tv bl.a. Skål, Druvan, Gig, Flickan vid stenbänken (med mig som statist), Sparvöga, Stina med Sven, Videotips från veboa, Tre kärlekar, Gäst hos Hagge, Lagens änglar och premiäravsnittet av Roseanne. Och då minns jag Trekvart?

Nåväl. Boken som jag använde igår var naturligtvis diskriminerande för ”bittra barnlösa Lisa”, men hör numera nästan till allmänbildningen eftersom den skapade ett himla hallå när den kom 1993: ”Sedan du fött: En bok om den nyblivna mammans kropp och själ”. Den innehåller råd, anvisningar, frågor, svar, bilder på nyblivna mammors magar och exempel på mamma-barn-gympaövningar.

Författarinnan var från början biolog och journalist men gick efter boken vidare med en karriär inom tv, startade ett mediebolag som avvecklades 700 miljoner kronor senare och blev därefter en s.k. livmodersfeminist och moderat politiker en liten stund. Jag vet att hennes amma-knipa-träna-känslo-trötthets- och strulbok är uppskattad av många, men jag höll på att som ettbarnsmoder 1993 gå upp i limningen och förstod mig inte alls på tonen i boken. Nog om detta. Nu bor Maria Borelius i London och kan strosa runt på Harrods varje dag. Jag är nog bara avundsjuk när allt kommer omkring.

Plommonstopet har råkat ut för en fyraåringsrelaterad olycka och är spräckt från kant till kant. Men en lapp är ändå en lapp, om än i ett sprucket plommonstop. Om jag hade lagt i en lapp för varje gissning, hade Ica haft en bra chans idag. Men här sitter jag och fantiserar om att göra statistik över alla gissares tröjstorlek och göra de storvuxnas lappar större än de småväxtas och nuuuuu draaaar jag en liten, liten lapp och på den står det … Den Obildade Skåningen! Grattis!

Nu får ni leta röd tråd. Ifrågasätt den. Den var tydlig här idag och häromdagen. (Ja, vad betyder egentligen ”häromdagen”?)

Nääästa!

3 kommentarer

Jag vill egentligen lista roliga gissningar på Midnatt råder, Pelé, Rydbergs Tomte, Kamprad, Studentsången, Maud Olofsson, Fröding, Elizabeth Moore, Stegö-Chiló, Ulf Peder Olrog, Eva L:s man, Alfred Smedberg och alla de andra, men istället gör jag så här:

Applåder och visslingar till Helena T, som löste den floskliga gåtan så snabbt och korrekt redan under tidig förmiddag!

Men den enda som egentligen hade rätt idag, var En annan Petra, som gissade på författaren.

Thorbjørn Egner (1912–90) är norrmannen som skrev Folk och rövare i Kamomilla stad. Inte nog med det. Det var även han som skrev Klas Klättermus samt Karius och Baktus. Böckerna är illustrerade av honom och alla sånger har han också skrivit och tonsatt själv. Jisses.

(Sveriges motsvarighet till honom är Grodan Bolls Thomas Funck.) Egner skrev dessutom en vansinnig massa läseböcker för skolorna i Norge, ledde barnprogram i radio och fick sina böcker uppsatta som pjäser eller musikaler på teatrar i hela Skandinavien. Alla hans verk slutar lyckligt och genomsyras av moralen som kallas Kamomillalagen:

Man får inte plåga andra,
man ska alltid bjuda till,
men för övrigt får man göra vad man vill!

Själv har jag bara sett en enda Klas Klättermus-uppsättning, men den såg jag säkert 20 gånger när jag pryade på Dramaten 1984. (”Prya”, förstår ni ungdomar, var det mer lättuttalade ordet som ni känner som ”praoa”.) Jag stod i kulisserna och beundrade Sigge Fürst, Lil Terselius, Lasse Pöysti, Betty Tuvén, Fredrik Ohlsson och Axel Düberg. När de inte var på scen, stod de bredvid mig och åt nötter, pratade väder och nynnade. Regissören hade av säkerhetsskäl varit tvungen att sätta upp ett extrastaket på tredje raden för att små barn inte skulle trilla ner på parkett och slå ihjäl sig. Detta gjorde Ingmar Bergman förgrymmad, eftersom han samtidigt satte upp King Lear och alls inte behövde ha ett skrymmande, skymmande extrastaket på tredje raden.

Crrly funderade över varför bloggaren var nervös, men det var ju bara jag som hade hittat på. Om Egner på sin ålders höst plötsligt hade blivit utnämnd till mellanchef på ett företag och där på deras underliga sätt blivit tvungen att hålla ett floskelföredrag med modeord, hade han nog varit lite nervös.

Nu ska vi se, visst måste jag även skriva lite om floskler och modeord trots att min stackars fingertopp blöder ner hela tangentbordet?

Ur NE:

floskel, högtravande men intetsägande fras som verkar löjlig genom kontrasten mellan form och innehåll
HIST.: sedan 1794; av lat. flosculus ’liten blomma; grannlåt i talet’

modeord, ord som vid något tillfälle är speciellt populära och vanliga.

Dessa förfärliga ord luddar till begreppen och suddar ut betydelsen i meningarna. De är praktiska att ta till när man vill tillfredsställa så många som möjligt eftersom de som lyssnar inte riktigt har kläm på vad ordet egentligen betyder. VILKET JU ÄR UPPRÖRANDE! Implementera kan idag betyda nästan vad som helst. Eller ”tänket” som ju kan betyda tanke, tankesätt, idé … och allt däremellan. URK!

Men nu ska vi ha oss den nästnäsnästnästnästsista vinnaren. (Förutom alla stoooooooora extrapris som jag måste dela ut. Idag får Ingrid pris för den kreativa gissningen på de tre vise männen, R Skriverier får förstås en för att han äntligen gissade på Hjalmar Söderberg.) Jag draaaaaaaaaaar och jag viker uuuupp: The Blogger Formerly Known as Ensamma Mamman! Grattis!

Men natuuuurligtvis får även Helena T en jättestor tröja till sitt jättefinurliga klurande!

Nästa!

4 kommentarer

Jag måste säga att Ardys sätt att stillsamt och i det fördolda förkunna att han har löst gåtan tilltalar mig. Idag: ”Man kan bli puckelryggig för mindre!” (Nu kommer ni andra att läsa Ardys vidare gissningar på ett helt annat sätt och h*n kommer att drabbas av prestationsångest.)

Men med detta inte sagt att ni alla ska göra så, nejnej. Hur skulle jag då kunna lista irrvägar om Strindberg, Goethe och Jean Bolinder, Evas bön om Voltaire François-Marie Arouet, eller nämna att Kristina har googlat psalmförfattare (för att jag skrev ”Jag går mot döden, hvart jag än går”) och att Lina undrar över e:na respektive ä:na i gammalstafvning, att Översättarhelena är inne på att den röda tråden är ”Ingen vet egentligen vem man är innerst inne” samt att Ökenråttan har hört talas om Émile Zolas bror Gorgon – ett spår som även Trulsa var inne på: ”klart som persiljesmör – skirat smör – fettpärlan – Emile Zola”. Heder åt Cellolina som i ett enda slag lyckades gissa på Rydberg, Almkvist, Strindberg, Prins Eugen, Fridtjuv Berg, Swedenborg, abbé Châtaeuneuf, Wendela Hebbe, Selma, Fredrika Bremer och Alberte. För att inte tala om Orangeluvans förslag: Åsa Sandell! (Läs kommentarerna om ni har glömt varför.)

Annars var ni alldeles väldigt överens. Wikipedias storhetstid är nu.

Victor Hugo (1802–85) är en sådan litterär gigant att han i NE föräras exakta födelse- och dödsdatum, inte bara årtalen. Han växte upp med sin mamma som lärde honom nästan allt han kunde medan hans pappa var ute och krigade och bedrog sin hustru. Victor skrev och skrev som en tusenkonstnär och var dessutom så himla duktig inom alla genrer – NE listar lyrik, dramatik, romaner, versepos, satirer och essäer – och så kunde han ju rita. Han var som … Jan Malmsjö? Nej, någon som har många strängar på sin lyra … Björn Skifs? Magnus Uggla? Ethan Hawke?

(Vänta nu, är alla tusenkonstnärer män? Nu har jag blivit inspirerad att tänka i dessa banor, Marie. Är det inte vi kvinnor som kan göra många saker på en gång? Kom igen hjärnan, varför kommer jag inte på en kvinnlig – gärna nutida – bredbegåvning? Som kan skriva, dansa, sjunga, springa fort, programmera datorer och tänka på en gång? Condoleezza Rice? Hjälp mig i kommentarerna, timmen är sen och jag seg! Kom gärna på bättre manliga exempel också förresten, vad är det egentligen för män jag har listat? Artister! Eller … är vi mer specialiserade, vi människor av idag?)

Tillbaka till Hugo. Han var politiskt intresserad och stödde den man som sedan skulle bli Napoleon III … tills denne väl blev kejsare och då betedde sig som en stövel. Då gjorde Hugo tvärtom, kritiserade honom, gick i landsflykt och bodde på diverse öar tills kejsardömet föll.

Texten har jag skapat med hjälp av första sidan i 1906 års upplaga av ”Samhällets olycksbarn” (Les Misérables) från 1862. (Ja, där står det faktiskt ”gubbe” – men betydelsen kan ha varit mer åt ”rundhyllt man”.) Men precis som Agneta påpekar, har ju detta språk egentligen inget med Victor Hugo att göra; naturligtvis borde jag ha skrivit på franska, men det hade bara min mamma och Aequinoxia roats av.

När det gäller stafvningen före 1906, har jag som modern skribent svårt att få allt rätt – jag saknar ju känsla för gammal plural och ser inte automatiskt var h:na och f:en ska in. Det var som att skriva på ett annat språk. Jag hade t.ex. i en första version använt ordet ”kreatif”, men efter en koll i SAOB och NE visade det sig att ordet kreativ inte förekom i svenskan förrän 1959. När jag var färdig med hemlisbloggar-Hugo, kändes det som om det var komplett hopplöst för er att lista ut, varför jag drösslade texten med ledtrådar och fakta ur Hugos lif, bl.a.:

* Victor Hugo var väldigt inspirerad av François René Chateaubriand (vilket LIX-Goblin listade ut).
* Miserabel betyder eländig.
* Han gick ner sig totalt och kunde inte skriva på lång tid efter att hans dotter hade drunknat (vilket Marre visste).
* Han kämpade mot dödsstraffet.
* Han gick från att vara romantiker till att vara en av realismens mest framträdande författare.

Om ni inte har läst Victor Hugo, är det inte alls underligt. Men han är värd ett getöga eller två, för som NE skriver:

”H:s diktning präglas av storvulen fantasi och måttlös språklig och bildmässig vitalitet. Han ville vara tänkare, siare och vishetslärare.”

Fast man kanske skulle kunna se en musikal eller två istället?

Åter till vår gamla bok.

Titeluppslaget ser nämligen ut så här. Nej, jag har ingen som helst aning om vem som har tänkt vad.

Nu ska vi ha en vinnare. Med mitt gigantiska, nyomlagda pekfingerbandage har det varit en plåga att skriva denna text, men namnlapparna är lätta att fixa. Flopp, floff, in, och uuut med den och den och nuuu … draar jaaaaag … Anne-Maj! (Nu kommer jag att få skäll av Bästisgrannen, hon är på mig som en t-shirtsugen hök.) Ett extrapris till Ami för ypperlig tramsgissning på Karin Larsson!

Nästa!

Bonus:
Älgkunskap direkt tagen ur SAOB: Den läckraste biten af elgen är mulen, dernäst i godhet kommer tungan, så chateaubrianten.

5 kommentarer