Kategori: Julfacit 2010

En stor sak har hänt i kommentatorsbåset. Det är fantastiskt; jag behövs inte längre. Ledtrådarna sprutar som ur fontäner och om någon råkar veta bestämt vad som gäller, rättar denne till de andra som tror att de vet, men har fel. Och mitt i alltihop dräller det av helt ovidkommande off topic-rapporter med julbord, vajk och relationsutredningar.

Jag är så nöjd så. Inatt drömde jag att David Letterman skällde på mig för att jag kalendrade utan vinsttänkande. Jag kommer inte ihåg vad jag svarade, förmodligen var det inte ett dugg slagfärdigt utan bara en mesig ursäkt. Nu när jag är vaken vet jag ju att jag skulle ha skrikit något om att t-shirtarna faktiskt är vinsten. Bah.

Plastfarfar klev in allra först med en bra ledtråd som flera andra kunde hänga på: "Med tanke på dateringen har det iaf med julen att göra." Sedan rasslade det till med en massa ost, Översättarhelenas fårögon och bokstaven X, Knoll & Tott, Pigge & Gnidde och Dieva svor så att jag kände igen mig: "Djäkla jobb att tid från luckan!"

Favoritkommentaren idag kom från Ardy: "Som en balettversion av Den långa flykten i bäbiskläder." Och Griskindspatrik löste luckan för att han avslöjade min metod: "Eftersom HB skrivit några av ledtrådarna med osynligt bläck rekommenderar jag att den som har en hemma belyser skärmen UV-ljus."

Ja, helt korrekt, Ökenråttan, det heter dockskåp och inte dockhus – det var medvetet för att ni skulle relatera till det engelska språket

Beatrix Potter (1866–1943) är alltså hon som målade de extremt söta mössen och kaninerna och som till bilderna skrev texter som på engelska låter som sagor på engelska, bara. Lite gulligt och fint och naturligt piffigt, har jag alltid trott. Men. I den svenska upplagan av "Sagan om Pelle Kanin" låter det så här:

En morgon sa gamla fru Kanin:
– Nu, små barn, får ni gå och leka på åkrarna eller på vägen, men akta er för att gå in i herr Karlssons trädgård! Det var där pappa råkade illa ut: herr Karlsson tog honom och gjorde pudding av honom.

What? Det är ju rena rama Die Hard! Och vem äter väl pudding? Lite muskaka till efterrätt kanske? I många av de söta böckerna skriver Beatrix om hur de små mössen först pallar frukt och grönsaker, retar små barn, killar en uggla under hakan och till och med vandaliserar ett helt hem, varefter de ska straffas och tillagas som puddingar. Jag bad Tioåringen här hemma läsa och kommentera tre av böckerna:

– Pudding? Vadå? Som mos? Ha!
– Vad läskigt! (Förtjust fnittrande.)
– Mamma. Funkar kamomillte som ett bedövningsmedel? (Uttalat kamomiiiltä med betoning på sista stavelsen.)
– Vad coolt att man tror att det är småbarnssagor, men så är det för mig liksom. Men puddingen tycker jag inte skulle vara med.

Tydligen släppte Beatrix Potter loss sina hemliga hämnd- och stöklustar när hon skrev och lät de små djuren göra det som hon egentligen ville göra själv. Medan hon satt hemma och ritade och undervisades i en skyddad verkstad full av sura guvernanter, fick hennes lillebror gå i skolan – och hon gillade inte denna orättvisa alls. Hon längtade ut och bort.

När Beatrix var mellan 15 och 30 år år skrev hon en helt oläslig dagbok i hemlig kod som inte ens hon själv kunde tyda senare, i 40-årsåldern. The National Trust har tagit hand om allt material runt Beatrix Potter och med stor möda lyckades de 1958 knäcka dagbokskoden och har renskrivit allt, som gavs ut 1964. (Kan inte ha varit så himla rolig läsning; det står ingentans om innehållet.)

Här en modern version av Potterska dagboksanteckningar.

Samtidigt ritade hon alltså av allt som hon kom åt, men mest svampar – helst de oätliga och dundergiftiga. (Här finns en hel föreläsning om Potters svampar som Dieva tipsade mig om.) När hon var 35 år skickade hon några bilder till ett sjukt barn som behövde uppmuntras (hon brukade göra det och barnen dåförtiden var himla sjuka hela tiden) och vips! såg någon potentialen och puttade henne mot en författarkarriär. Alltså debuterade hon 1901 när The Tale of Peter Rabbit trycktes privat för familjens pengar (ungefär som man idag skullle göra på eget förlag och print-on-demand) med hjälp av en redaktör som hette Norman Warne.

Denne Norman friade och planen var att han skulle befria Beatrix från föräldrahemmet, där hon fortfarande var tvungen att bo eftersom hon var ogift och inte kunde försörja sig. Dock dog han i galopperande leukemi en månad efter frieriet och ett sekel senare gjordes en film av denna romans – Miss Potter – med amerikanskan Renée Zellwegger som under några år väl fick alla huvudroller som brittiskor egentligen skulle ha haft.

Dock fick fröken Potter äntligen flytta hemifrån eftersom hon ju tjänade storkovan på sina böcker – och hennes hus är idag ett (tydligen) fantastiskt museum: Hill Top Farm. Där köpte hon upp marken som hotades av exploatering, delade ut små sommarhus till invånarna i bygden och anställde till och med en sköterska som byborna hade fri tillgång till. Man häpnar. (När jag blir rik ska jag bygga basketplaner till alla.)

Beatrix Potter med hunden Kep på 1930-talet.

Sammanfattning: gå till biblo och låna Beatrix Potterböcker och förfasas över muspuddingar, ADHD-ekorren, elaka paddor och stökiga kaninhem. Kolla sedan på baletten dagen före julafton på tv; den kanske är riktigt upplyftande! (Den visas väl fortfarande?)

Men hejsan vad de stökar till.

Fotnot som ni kan slå världen med häpnad med i t.ex. TP eller på Svenska Akademiens tillställningar: det fanns även en samtida skribent som hette Beatrice Potter (1858–1943) – historiker och socialreformator. Hon slogs för de fattigas rätt i det brittiska samhället och blev en (relativt) inflytelserik politisk aktivist samtidigt som hon tydligen inte var så glad för att hon lämnade mannen hon älskade för att istället gifta sig med en man som hon alls inte älskade. Som hette Webb, varför hon på sina ställen heter Beatrice Potter Webb. Hon grundade tillsammans med den oälskade maken London School of Economics och tidskriften New Statesman. (Ja, ni måste begära tjänstledigt i december för att hinna läsa allt som finns att läsa om ditten datten.)

Nu drar vi en vinnare! Rafs, rafs, rafs i plommonstooooo… hjälp, jag har ju inte tagit en ny bild på nya tröjan, så duuumt! Nåväl, nu drar vi … näää, den lappen skulle inte vara med idag, så tokigt, nu drar vi en till: Sistermoon!

Lucka 15 kommer alldeles strax – kanske runt tjugo minuter efter midnatt. Men ssscchhhh, var diskreta om den är så enkel som jag tror att den är!

Psst: numret 251 TR9X på blanketten kan tolkas som "Beatrix" om man byter ut siffrorna mot bokstaven på den platsen i alfabetet. Men det listade ni ut allihop, väl?

21 kommentarer

Idag vet jag banne mig inte vem som var först – och det är ju egentligen inte så viktigt. Jag kanske ska fokusera på något annat än förstlingen? Som att det äkta paret PK och Pysseliten kommenterar först och att de då sitter i bilen på väg till jobbet och läser lucka? Eller att Ökenråttan tror sig själv om att vara DRT? Och att Leopardia excellerar i ljuvliga associationsbanor som alla slutar i Orlando Bloom – med det rätta svaret inbakat:

"När Orlando Bloom hade inbrott var det bland annat några Diamanter som blev stulna. Någon som förklarat sin kärlek till diamanter är ju Marilyn Monroe. Och någon som förklarat sin kärlek till Marilyn är Anna Nicole Smith, som bland annat gör rollen Lucy i Sky-fi filmen Illegal Aliens från 2007. Många av Anna Nicoles möbler och annat ur hennes Marilynsamling gick på auktion tidigare i år. Och ja, Sonia (tidigare HB) auktionerade ut Orlandos saker förra året. Och vart vill jag komma med det här? Bortsett från det faktum att auktioner är kul? Jo, HB är ju naturligtvis Orlando Bloom."

(Och jadå, Leopardia som ställer språkfrågor mittialltihopa, "var" säger man närsomhelst utom när det handlar om vart något är på väg eller har försvunnit bort i fjärran, för då säger man "vart", som uttrycker riktning.)

Gittos mamma förtvivlar, den stackarn: ”Här sitter jag och försummar mitt jobb bara för hoppet om att få en tröja som jag aldrig kommer att använda ändå.” (Fast sedan hämtar hon sig igen: "Men så plötsligt mitt i allt slit fylls jag av en obeskrivlig känsla av lycka, sällhet och den mest subtila glädje man kan tänka sig.")

En parentes i sammanhanget är att det i båset finns en ständigt påfyllande relationslista som på intet sätt förklarar varför båset funkar som det funkar, men Maj Korners farmors farfar satt i alla fall i fängelse i nio år.

Lucka 13 var gjord som "ett tweet", och Bengt ska inte känna sig ensam eller gammgubbgrinig för att han inte har fattat grejen med Twitter. Han är i gott sällskap. Men de som gillar att twittra gör det med samma frenesi och glädje som ni, när ni trampar omkring i kommentatorsbåset.

Ser ni de enorma pupillerna? Och molekylerna?

En av luckans ledtrådar var de inledande orden: Lite … Ser … dagbok = LSD. Och twittraren "Offenbach" hette egentligen Albert Hofmann (1906–2008)  – medan den riktiga Offenbach ju komponerade "Hoffmanns äventyr". År 1979 skrev Albert boken om sin stora upptäckt – LSD: My Problem Child. 

Men hur var schweizaren Hofmann ute och cyklade? Jo, det var alltså han som av en slump 1938 syntetiserade (”svängde ihop”) det som han kallade "LSD-25". Den här drogen har visat sig fungera väl som botemedel mot schizofreni och alkoholism och Albert själv tyckte att den funkade alldeles utmärkt på honom (även om han de facto inte hade någon sjukdom som skulle botas). Ända till pensionsdagen gick han tydligen på LSD – och nu ska ni få höra. Karln blev 102 år och såg ut så här när han var åttisjuåthalvt år:

Han dog av "naturliga orsaker", tydligen.

Jahaja, ro hit med lite LSD. Låt mig hallucinera och se ut som en barnrumpa också! Det kan väl inte kosta så mycket, enligt mina källor räcker "ett gram för att påverka 10 000–20 000 människor under tolv timmar". Men Hofmann insåg förstås att jag och likasinnade kanske inte skulle må så bra i alla fall, eftersom han har sagt:

"LSD kan hjälpa dig att öppna dina ögon. Men det finns andra sätt — meditation, dans, musik och att fasta."

Jag som varken har förmågan att meditera eller fasta har inte mycket kvar att hurra för. Sedan var Albert verkligen ute och cyklade den 19 april 1943, när han med flit testade LSD och sedan cyklade hem samtidigt som han antecknade allt han såg som genom ett kalejdoskop:

"Jag kände mig lite rastlös och lite yr på en gång. När jag kom hem lade jag mig och fick en obehaglig berusningskänsla samtidigt som fantasin gick på högvarv. Jag var ljuskänslig och det kändes som jag drömde när en massa bilder i konstiga färger och former for genom huvudet. Efter två timmar kändes allt normalt igen."

Dessutom formulerade han sig så här (översättningen blev så mesig, så vi tar det på utrikiska):

"I think that in human evolution it has never been as necessary to have this substance LSD. It is just a tool to turn us into what we are supposed to be."

Nu blev det ju inte så – flower power och de lössläppta tiderna gjorde den medicinska användningen av LSD komplicerad.

’This joy at having fathered LSD was tarnished after more than ten years of uninterrupted scientific research and medicinal use when LSD was swept up in the huge wave of an inebriant mania that began to spread over the Western world, above all the United States, at the end of the 1950’s.”

Den gode Albert blev en mycket välrespekterad man som forskade och skrev böcker och deltog i Nobelkommitténs arbete och jag vet inte allt. Ett år innan han dog fick en psykoterapeut i Schweiz tillåtelse att testa LSD på patienter som är dödssjuka, men om detta har jag inte lyckats hitta mer information än att alla gillade LSD (nähe?) och att försöken var väldigt noga kontrollerade. De nogsamt utvärderade patienterna fick medicinen kl 11:00 och fick sitta i ett lugnt och mörkt rum till 19:00 medan de berättade om sina fantasier och färger. Artikeln avslutas med:

”In any case, on the 40th anniversary of the Woodstock music festival, psychoactive substances that represented the apotheosis of the counterculture lifestyle are no longer just hippie elixirs.”

Albert var kompis med massa konstnärer (tror jag det), bl.a. Aldous Huxley som också hade provat LSD. Under World Academy of Arts and Sciences (WAAS) i Stockholm 1963 umgicks de intensivt och den 22/11 samma år (dagen när Kennedy mördades) dog Huxley i sviterna efter strupcancern som gjorde att han inte kunde tala och hade fruktansvärt ont. Dock dog han lugnt eftersom han till sin fru gav en lapp med instruktioner som hon lydde trots att läkaren på plats protesterade våldsamt:

"LSD—try it—intramuscular—100 mmg."

Här finns en extremt mesig intervju med Albert Hofmann från 2008:

– Your friend, Ernst Junger, I think his name is … säger intervjuaren.
– Yes, yes … svarar Albert lugnt.
– You both lived to be so old! It’s incredible!
– He was 102.
– And you’re also 102, correct? It’s very interesting, yes? (Den naturliga frågan borde här ha varit "tog Junger och du LSD tillsammans?", men nej.)
– Yeah.
– What are you reading these days?
– Nothing special.
– Are you writing anything?
– No.
– You’re just enjoying life.
– But I have visitors; I cannot speak very long. (Albert har här tröttnat på mesproppen.)
– OK. Thank you so much for speaking with me today.
– I don’t know you, but I am happy that it has a meaning for you to speak with me.

Gäsp.

Nu drar jag en vinnare! Det borde ju bli associationsdrottningen, men det är kanske lika bra att hon inte vinner eftersom hon i samma frenetiska LSD-stil ska fortsätta babbla ledtrådar om Orlando Bloom. Vinnaren äääääääääär, aj, nej, hon vann häromdagen. Vi drar en ny …. Malinka!

Lucka 14 kommer vid halv sju imorrn bitti!

22 kommentarer

Det enklaste för mig idag – när ni var mer än lovligt hemlighetsfulla – var att se vilka som nämnde "paff" med en eller annan stavning, bl.a.: Dieva, Luleå-Anna, Leopardia, Örjan och Ökenråttan. Andra nämnde listigt mitt eget namn, t.ex.: Zkop, Gittos mamma, Mimmi, Béatrice och Lisa FW. Béatrice, Görel och Kerstin nämnde Stockholm som varande stad – vilket är vad HB är mest känd för idag. Leopardia slängde i en kommentar ur sig precis hur många ledtrådar som helst (Eddie Axberg!) och avslutade snyggt med att det naturligtvis var Orlando Bloom igen. Agneta var en annan av tänkarna:

"Här får man färdas i såväl tid som rum. Alla stenar måste lyftas på , alla möjligheter prövas. Hittills har jag avverkat svenskt 1100-tal med Knut Eriksson, tagit en sväng till Himalaya och med Coldrige återknutit bekantskapen med Kublai Kahn för strax därefter hänga Marco Polo i hälarna. Den enda skjortan som skulle tvättas vill jag placera i någon folksaga. Decamerone, Tusen och en natt, Caterbury Tales far fgenom tankarna utan att ge napp. Namnen Ingmar och Monika känns som snubbeltrådar. Sedan  snö som samlats på hög …"

Bara ett par förklaringar nu (som flera listade ut): den femtonde kungen anspelade på Karl XV som kröntes 1860 och den döda drottningen var Desideria som dog 1860 och 1860 är det år som romanen Mina drömmars stad inleds med. Textstilen är tagen ur kapitlet "Mörkret" i just denna bok och fastän jag har förvanskat och trasslat till det och slätat ut den, kan man känna allitterationerna och de häftiga liknelserna. HB kunde nog sina stilfigurer.

Men vem var det som var HB? Ja, eftersom det blir ett ohyggligt torftigt facit om jag ska berätta om huvudpersonen Henning eller hans tillkommande Lotten (eller till och med meta-Lotten), så måste det ju vara författaren: Per Anders Fogelström – PAF – (1917–98). Här har vi en kämpande pacifist som under fattiga förhållande bodde med sin mamma eftersom pappan försvann till Amerikat för att aldrig återvända. I alla källor står det att den lille parveln Per Anders redan som liten lärde sig att hata fattigdom och förakta allmosor från de rika och att han med detta som drivkraft beslutade sig för att blir författare.

Tänk, den som ändå blev arg och kunde hitta en drivkraft – alla som ”lyckas” på ett eller annat sätt verkar vid ett visst ögonblick ha slagit näven i bordet och drabbats av hämndbegär eller i alla fall en önskan om att få förändra världen.

Han skrev alltså historiska romaner, Fogelström – och var väldigt produktiv! Den första succén var dock den helt vanliga romanen Sommaren med Monika (1951), som även gick som följetong i Folket i Bild 1952. Filmen med samma namn regisserades av Ingmar Bergman, så där rasslade det till i ledtrådsskafferiet igen.

Ingmar och PAF kände varandra lite grann och tyckte om att arbeta tillsammans. I slutet av 1940-talet träffades de en dag på Kungsgatan och replikerna föll så här:

– Vad håller du på med då? sa Ingmar. 

– Jag går och funderar på en grej som jag inte vet vad det ska bli, svarade Per Anders.

– Vad då?

– Jo, det är en tjej och en kille, som bryter upp från sina respektive jobb och familjer, hemskt unga, och sticker i väg ut i skärgården och sen kommer tillbaka och försöker etablera sig i en sorts borgerlighet. Sen går det åt hel­ve­te för dem.

– Det här ska vi göra film på! Kom ihåg att det här ska vi göra film på! ropade Ingmar och (som han sa själv) hoppade en meter, praktiskt taget.

Sedan tog det ett par år – men deras drivkraft funkade ju ganska bra så till slut drev de igenom projektet. Till SF sa Fogelström och Bergman att de skulle göra ”världens billigaste film, kolossalt liten och enkel".

När Fogelström sedan blev hyperintresserad av Stockholmshistorien, läste han på som en galning och tog  det han hade lärt sig och gjorde släktkrönikor och romanfantasier om rubbet. (Ungefär som ett julkalenderfacit fast en miljard gånger längre.) Och alla hans insamlade böcker om Stockholm (stockholmania) finns numera på Stadsmuseet vid Slussen – 80 väldigt slitna hyllmeter blev det till slut. När han själv beskrev vad det var som intresserade hon i historien svarade han:

– Hur var folk klädda under kläderna som man såg på bilderna?
– Hur bodde de och vad åt de?
– Hur var renhållningen ordnad, när fick man vattenledningar och kloakrör?
– Vad gjorde en sumprunkare, hur tillverkade man tvål?
– Hur kändes det för en sjuårig sotarlärling som fastnade när han kröp genom en smal skorstenspipa?

Här kan ni lyssna på Mina drömmars stad, inläst av Helge Skoog.

Några av er nämnde i lönndom Slussen och det så kallade Slusseländet – som PAF intresserade sig för. Även om det inte är särskilt beskrivande för just honom, måste jag ändå störa er med detta fantastiska klipp från invigningen av Nya Slussen – 1935.


Vi ser Tage Danielsson nej förlåt, V-Gurra, södergossen Isaac Grünewald som "ordmålar en skål" och Katarinahissen som är så fint renoverad för det är ”inte den gamla ångpustande korglyftaren utan en funkissmäcker himlastormare som hissas upp av elektriskt spinnande ASEA-motorer”.

Men här! Det första direktsända färg-tv-programmet sändes faktiskt från Fogelströms hem på Fjällgatan i Stockholm. (Reportaget här från Aktuellt den 17 aug. 1967 är däremot helt i svart-vitt.)


”Alla svenska tv-tittare kan ta in dessa färgsändningar på sina vanliga tv-apparater, men det blir förstås i svart-vitt.”

Nu drar vi en vinnare! Idag har jag varit listig och pluppat i namnlappar i plommonstopet efterhand, och upp drar jag … men tänk om jag hade en hög hatt också. En stormhatt! Cylinderhatt! Chapeau-cl… Nej, nu ska vi se, fokus … på lappen står det HeMo!

Lucka 13 kommer runt halv åtta!

11 kommentarer

Ibland tittar man på film och fattar ingenting. Eller så tittar man på film och tänker "nämen så vackert, alla blommor och underb… zzzzzz". Eller så tittar man på film och tänker "va, vem, varför, närdå och huuur?" och tjatar ihjäl alla som sitter intill.

Är det likadant i kommentatorsbåset?

Idag fick vi nämligen det rätta svaret väldigt tidigt på dagen.  Å ja ba här i min Julkalenderbubbla: "Neeeeeeeeeeej, neeeeeeeeeej, man ska vara diskret, ska jag radera, ska jag mejla, ska jag primalskrika bara lite här för mig själv och slita mitt hår till ikväll?" (Sedan lugnade jag ner mig. Man får ju faktiskt skriva vad man vill egentligen.)

Nu är det inte helt ovanligt med kommentatorer som knackar på, kliver in och säger "JAG KAN; JAG KAN! DET ÄR XXXX! och som sedan mejlar mig och säger förlååååååt, jag ville inte förstöra för alla andra, men jag blev så glad." Jag förstår er – jag är inte precis diskret själv.

Som tur var, kunde jag lita på felgissarna och förvirringsmakarna, varav två helt i onödan mejlade stora förlåtmejl om att de inte ville förstöra för alla andra. (Jag älskar er allihop.) Några som inte visste (till en början i alla fall):
Översättarhelena: "Dialys och ett rörande tal, det måste ju vara prinsen av Ockelbo."
Griskindspatrik: "Men så länge ogiftas jag på Häxan Surtant."
Pysseliten: "Herr de Berg …ström, …man, …kvist, …dal, …gren?"

Förutom den ständigt närvarande Orlando Bloom – numera bosatt på Skebokvarnsvägen – dök det upp näsor, ugglor, öar, silver, Musse Pigg, Kalle Anka, träiga syrsor (hej Ökenråttan!), sanningar och osanningar, ser du stjärnan i det blå samt ugglan som egentligen är en varg. Och Heléne har faktiskt  en poäng i att man kan gissa precis som Griskindspatrik gör bara för att han heter så roligt. Luslina drog upp en av mina favvisar – Swedenborg – som inte har ett dugg med detta att göra men som kan nämnas varje dag, tycker jag. Och så har vi Anna-Eva som listigt antyder rätt svar: "Nu kan jag slå mig till ro. Kanske gePetter en chans i Så mycket bättre."

Gårdagens vinnare – Fru Decibel – var däremot väldigt diskret med rätt gissning som innehöll "lång näsa". Rosman likaså: "Eftersom jag tillbringar somrarna på Ven och gillar pinjenötter så är det kanske inte så konstigt att jag känner HB, har mött hans pappa G. och är välbekant med vännen TB [—]."

Jag kanske ska tala om att kollodium är intressant för att man dels kan använda det som lack på trä, dels för att det låter som HB:s pappa Collodis. Att flera av er helt i onödan associerade till dialys kan vi tacka googlandet för. Åh, vad ni lär er mycket!

Örjan var en av de förvirrade som undrade över de Berg- som var ack så avhugget. Och där kom jag och mumlade om ellipsligaturer för att ge er ledning. För så här är det i språkreglernas värld:

• Om något är avhugget eller avbrutet, kommer de tre punkterna (ellipsligaturen) raskt på ordet utan mellanslag.
• Om ordet är färdigsagt och avslutat men man vill antyda funderingar eller undermeningar, kommer ett mellanslag före punkterna.

De tre vännerna till HB var alltså

1. Birgitta Andersson, som spelade Hedvig med den av okunskap växande näsan och hennes uggla Helge (som egentligen var en varg)
2. Tycho Brahe, som hade väldeliga näsproblem
3. Cyrano de Bergerac, som hade en lite större näsa än de flesta.

Och HB var Pinocchio. Nu kan man ju inte berätta särskilt mycket om en trädocka som genom ett under kommer till liv som har ett erekterande näsparti, men hur många av er vet att kreatören till sagan heter Carlo Collodi (1826 –1890)? (Egentligen hette han Lorenzini, men som skribent tog hans sin mammas efternamn.) Han var en lite bråkig och stökig samt högljudd här-och-där-skribent som hankade sig fram, men som på ålderns höst insåg att barnlitteratur kunde vara mer lönande än politiska pamfletter.

Historien om Pinocchio  publicerades först som en följetong 1881, vilket får mig att sakna följetonger. (Inte följetänger.) Alla dessa fantastiska historier och klassiska sagor samt berömda storverk som tillkom med hjälp av skribenternas skaparångest och deadlinestress – vad motsvaras de av idag? I litteraturhistorien verkar det som läsarna har haft väldigt stor makt när de av tidningarna har krävt fortsättning på följetongen och författaren då glatt har lytt – och vips har Pinocchio, Oliver Twist och Sherlock Holmes levt vidare in i odödligheten.

Den version som i alla fall jag har vuxit upp med är Disneys, den med Benjamin Syrsa som samvete och Bengt Feldreich som sjunger på julafton. Ser du stjäää… Ah – ni ser väl där hur de tre punkterna kommer direkt på det avhuggna ordet utan mellanslag …? (Här kunde de två basketnämnande gissarna Leopardia och Niklas i Göteborg ha nämnt Bengts store son Sten, men icke.)

Roberto Benigni gjorde en filmversion av sagan så sent som 2002. Betyget 3,7 (av 10) antyder att den kanske inte var helt lyckad.

Här kommer en liten snutt om hur Walt Disney såg potentialen i den lilla trädockan med lögnproblem. (Om ni inte orkar se på hela – kolla hur de hittade på "undervattenseffekten" efter ungefär en och en halv minut.)

Béatrice nämnde en paradox, liksom även hakke gjorde häromdagen fast i mer vetenskapliga sammanhang. Denna gång handlar det om den växande näsan – Pinocchioparadoxen:

1. Näsan växer om Pinocchio ljuger – men det betyder inte nödvändigtvis att den växer enbart av att han ljuger.
2. Om näsan skulle börja växa trots att han talar sanning eller om den växande näsan gör att han ljög alldeles nyss mitt i sanningen, stämmer det ändå att näsan växer när han ljuger? (Eller så ska det inte vara ett frågetecken där utan en lugn punkt bara.)
3. Vad händer nu om Pinocchio säger "Min näsa kommer att växa"?

För övrigt ska vi nog tacka följetongsläsarnas krav på fortsättning. Annars hade Pinocchio mitt i sagan hängt sig själv i ett träd och det hade Disney säkerligen inte godkänt 60 år senare och då hade den svenske illustratören Gustaf Tenggren (1896–1970) inte fått vara med om att göra Pinocchiofilmen över där.

Om ni vill läsa hela sagan från början till slut, finns den här på engelska (Projekt Gutenberg).

Men! Vinnare! Plommonstopsdax! Jag blandar och rör om som vore hatten en häxkittel i ett Shakespearedrama och nu drar jag upp en … Marius! (Misströsta inte, ovinnare. Det är mer än halva Julkalendern kvar!)

Lucka 12 kommer vid åttasnåret imorrn bitti!

18 kommentarer

Välkomna till facit-mitt-i-natten-kalas!

Idag var det tydligen alldeles för lätt. Och alldeles för svårt. Och stackars, stackars mig som måste lusläsa varenda kommentar och gissning med lupp och hängslen för att inte missa en enda liten vink. Lisa FW som satt uppe och drack vin i lucka 9 kan inte ha sovit många timmar innan hon med snoret hängande ur näsan sprang in med det rätta svaret redan klockan 07:15: "Jag tror att det är en sur typ, lite vresig så där en måndag morgon." Plastfarfar hängde på, men lite tydligare: "Robert och Irland får mig att tänka på en välgörande f.d superstjärna."

Mellan alla ledtrådar och rätta svar kom en massa rapporter om vad ni har för er på dagarna. Dina har varit på "whickyprovning", Anna Själv Första har ont i en f.d. visdomstand, Dammråttan (och några till) är smart nog att vabba, Hjalmar fyller snart år, medan Griskindspatrik kryptiskt meddelar att ”Robert heter alltså i efternamn samma sak som Price heter i förnamn”. Och PK har tomtar på loftet:

"Tar HB emot bockfrämmat och gäldar med silver? Nej det måste vara en miss i översättningen. Det är ju mor i skutan som misstänktes för det. Man undrar ju om det ligger något korn i hojtet. Fast man är väl dummare än en feltrummad gris förstås."

Ordlistan från båsets mörka vrår fylls på efter blåsippedebaclet häromdagen, Godiva: Att "göra en blåsippa" är det nya "göra en pudel av en fjäder".

Vi avslutar dagens beröm till båset med en ledtrådsfråga från Ardy: ”Om man tycker att en sjundedel av livet suger, är man då mer eller mindre lycklig än snittet?”

Och nej, hörni. Det var inte Orlando Bloom eller Skebokvarnsvägen idag heller. Men gammal skraltig musiker som fyller 60 år nästa höst. Fast för mig är han för alltid kvar i Live Aid 1985.

Bob (Robert Frederick Zenon) Geldof (f. 1951) fick en jättehit med sitt band Boomtown Rats 1979 – I Don't Like Mondays – och spelade huvudrollen ("Pink") i Pink Floyd The Wall 1982, skrev Do They Know It's Christmas? med Midge Ure 1984 och satte ihop den där lilla behändiga välgörenhetstillställningen i bl.a. London och Phildelphia samt resten av världen 1985.

Fast det här är Bob 1987.

Live Aid, förstår ni ungdomar och gamlingar, är mitt enda coola musikminne. Jag var aldrig på megabautakonserterna med Bowie och Springsteen och gick dessutom i blöjor under Woodstock. Live Aid-konserten som drog in pengar till de svältande i Etiopien var för mig inte ett dugg intressant ur den pengainsamlande aspekten. Nej, mitt fokus låg på att

• jag tycker mycket om artister i största allmänhet och just då Adam Ant, Ultravox, Phil Collins, Paul Young, Wham!, Paul McCartney och Duran Duran
• pappa hade köpt ett underverk till vardagsrummet: en "tv-inspelare"!

Jag, Broder Jakob och Orangeluvan spelade in rubbet och såg sedan Live Aid så fort vi kom åt. Videobandet bara gick och gick. Broder Jakob frossade i den sköna, falsksjungande Sade medan jag försökte härma den unga Madonnas stil (vilket jag försökte ända till 1991, faktiskt). Påpekas bör att jag ju kunde ha varit intresserad av de mycket coolare artisterna på scenen, t.ex. Elvis Costello, Black Sabbath, Run-DMC, Judas Priest, U2 (länken går till Sunday, Bloody Sunday), David Bowie, The Who och Bob Dylan. Men särskilt cool har jag aldrig varit.

I Don't Like Mondays var alltså låten som var insprängd i "Roberts" påtågetmobilsprat i Julkalendern. Jag vet inte huuuur många sådana människor jag stöter på på mina tågresor. Hur tänker de? Tappar de sans och vett samt simultanförmåga när de väljer att HALLÅÅÅJTA in i luren istället för att ge upp, slappna av och sova lite? Gemensamt för dem alla är också att de har så hiiiimla mycket att göra och är så vaaaansinnigt stressade av allt. Precis som Bob Geldof 1985. I dokumentärfilmen om Live Aid åldras han fem år på bara några månader – men han lyckades ju med vansinnesgrejen. Och dubbad till kommendör av Brittiska Imperieorden blev han 1986. Sir Bob, liksom.

Och här är låten som HB skrev – I Don't Like Mondays (som handlar om en 16-åring som sköt ihjäl barn på en skolgård).

Boomtown Rats på Live Aid 1985. The silicon chip… nobody's gonna go to school today … daddy doesn't understand it … and he can see no reason … the telex machine … little girl … sweet 16 ain't so peachy keen … the playing's stopped in the playground … play with her toys … the lesson today is how to die … and then the bullhorn crackles … osv.

I en intervju med Parkinson berättar Sir Bob om känslan att stå där på scenen när miljoners miljarder människor i hela världen tittar. Jag har komprimerat pratet:

– Först var jag bekymrad över ett annat band som inte höll tiden fastän de skulle vara på plats kl. 12. Men plötsligt skulle jag bara vara sångare i mitt eget band. Ljudet av publikens skrik var öronbedövande. Det låter fånigt idag, men det var liksom en känsla av samhörighet mitt i den elektroniska loopen med hela världen uppkopplad på en gång. Och så tänkte jag att ”alla som jag någonsin har träffat tittar nog nu”. Och så började vi spela. Precis när jag kom till ”… and the lesson today is how to die" slutade jag sjunga och bandet slutade att spela och så tog jag in allt som kändes – och tittade på alla som tittade och så kände jag bara ett stort, stort lugn. Kriget med röster som alltid pågår inne i huvudet var plötsligt alldeles tyst. Ett ögonblick senare fortsatte jag sjunga och jag har inte varit lugn sedan dess.

Och här har vi Do They Know It's Christmas? (studioversionen):

Om ni vill se en sämre version från själva Live Aid,  med George Michels knallgula och väldigt uppknäppta skjorta, så finns den här.

Bob Geldof fick tre barn med musikskribenten och programledaren Paula Yates och som den naturligaste sak i världen döptes de till

1. Fifi Trixibelle
2. Peaches
3. Pixie.

Dessutom har han adopterat Paulas och Michael Hutchences (INXS) dotter – Heavenly Hiraani Tiger Lily – när det stackars barnet blev föräldralöst pga. droger, depressioner, konstnärssjälar och på det dessutom underliga sexlekar som man måste ta till när lifvet inte är tillräckligt spännande. Och mina fem barn återfinns på alla tio-i-topp-listor över de populäraste barnnamnen. Jag är hur tråkig som helst.

Men nu drar vi en vinnare! Tröjorna har kommit från tryckeriet! Ska jag kanske trycka upp 500 till så att ni kan köpa dem, alla ni som inte vinner? Eller förlorar man poängen med det unika då? Ah well, nu har jag i alla fall hittat en unik lapp … Fru Decibel! (Måste jag börja könskvotera också? Vad äääär det med plommonstopet i år?)

Lucka 11 kommer om en liten stund!

11 kommentarer

Det är sanslöst vad ni är spirituella i båset! Ett av dagens rim kom från Lisa FW, som tycker att Julkalendern är lättare än skummjölk:

Jag borde delta utom tävlan
i dagens giss och flit och ävlan
Men en tisha står på spel
även om man gissar fel.
Fusket är att HB gödde
sinnet mitt – en gång i XXXXX.
Ordvig likt gasell
Blick som av Eksell
Hen visdom kring sig strödde.

Det där kom sig av att HeMo hade bestämt sig för att det var just Lisa FW som var HB ”för att huvudpersonerna motsvarar ingredienserna i ett recept och ehh hon äter choklad”.

ANNArs var kommentatorsbåset mest fullt av namnsdagsbarn som de vanlliga Annorna och Fru Decibel som heter Anna men inte skyltar med det som sANNA, NiklAnnas, CitronANNAka, PannaK (PKAnna), CeciliA Nna, Anna Ö-helena Carolina Hansson,  leopaAnnArdia, Anna-Görel, Anna-Luna, Anna-Karin, Anna-Eva, Anna Själv Första och DievAnna.

Ö-helena kom för övrigt med ett förslag: ”Vi moderna Annor kan i stället för lutfisk lägga näsan i blöt” medan PKAnna löste gåtan: ”Jaaa, nu ser jag ju. Det är Lilla Anna som rökt på och försöker förklara meningen med livet i ett brev till Långa Farbrorn.”

Kanske var Luna först – men tydlig var hon i alla fall: "Två fiktiva figurer i slutet gör mig choklad, choklad."

Vi återvänder till Lisa FW, som slingrade sig som en röd tråd genom kommentarerna: If there's a will, there's a ledtråd. Bara man har tillräckligt rörligt intellekt ser man kopplingar överallt. Det enklaste kolon kan vara skitviktigt.

Helt korrekt. Fast det är ju inte undra på att hon löser alla gåtor: hon har ju jobbat med alla mina Hemlisbloggare! (I bl.a. Lödde.)

Kolla, hunden ser ju ut som Mark Levengood! (Foto: Krister Hansson.)

Rätt svar var alltså Katarina Mazetti (f. 1944) som har ett av de allra bästa författarnamnen, även om jag alltid får Katitzi-vibbar när jag ser det. ”Mazetti” är hennes släktnamn, men en dansk chokladfabrikör tog det första italienska namnet han stötte på för att det lät fint. Katarina berättar själv att hon ofta får frågan om hon är släkt med choklad-mazetti:

– Nej, det är den som inte är släkt med mig.

Hon författardebuterade som 44-åring, vilket jag finner trösterikt (som ni väl vet vid det här laget). Nu är hon ju nästan jag eftersom hon dessutom har jobbat på radio och som journalist och verkar vara en synnerligen fnittrig person som gärna fabulerar och friserar sanningen för historiens skull. Eller om det är för åskådarnas. (Kan inte bestämma mig. Kanske överdriver jag alltid för att jag tycker att det blir roligare så?)

Katarinas första vuxenbok var ”Grabben i graven bredvid”, som blev film med Mikael Nyqvist – karln i ”Män som hatar kvinnor”, ni vet. Och det är i den filmen som han säger "Det sa inte klick precis. Det kändes mera som när jag råkade luta mej mot elstängslet.”

Men stilen i Hemlisbloggarens text är tagen från boken "Mitt liv som pingvin", där Katarina inleder med att tala om att man faktiskt inte måste läsa allt om man finner det tråkigt och om man nu ska hoppa över något, så är de kursiverade delarna att rekommendera. Precis! Jag hoppar alltid över trista bitar i de böcker som jag läser! Hurra!

Namnen på huvudpersonerna i boken är Wilma, Alba och Tomas – alltså Rudolph, Jessica och herr Brolin. Jag vet att ni visste och ni var väldigt duktiga på att vara hemlighetsfulla när vi var choklada allihop. (Men hjälp mig: vem var först? Jag fastnade i Goblin-Charlotts Idolrapport och embryos Skebokvarnsväg och Blåsippan som uti backarna inte står.) Om ni förresten vill ha några ledtrådar förklarade, så säg till. Eller kanske inte. Eller jo. Eller …

Men hu så trist det var att leta information om Katarina Mazetti! Inga skandaler, inga brå… jo, vänta ett med Carina Rydberg, när den senare ville ha … äh, läs nedan vad Katarina själv skriver om det. För det var så jag gjorde när jag tröttnade på att läsa den ena listan efter den andra på alla böcker som hon har skrivit: jag mejlade henne och sa att hon fick skriva facit själv. (Fast jag skrev några frågor också: i fetstil här nedan.)

Hej Katarina!

Hej! Svar i all hast: jag är snorförkyld men måste ändå iväg på ett uppdrag strax (som innebär dragspelsmusik) så det får bli ett par kortfattade svar. Tycker det låter kul, alltihop.

1. Vem är Buonaventura Durruti, som du nämner ibland?
Spansk anarkistledare under inbördeskriget. Han tog hand om sitt barn när han var svartlistad som arbetare och frun måste jobba. När hans anarkistkamrater hånade honom där han stod i förkläde sa han:"Hur fan tror ni att ni ska kunna göra revolution om ni inte kan ta hand om er egen unge?"

2. Vad var din roll när du jobbade som radioproducent?
Producent, reporter, krönikör, chef.

3. Vad heter kryddpeppar på engelska?
Haha! Jamaica Allspice.

4. Berätta om det lilla minigrälet du hade med Carina Rydberg på DN.
Jag tyckte hon var osannolikt bortskämd när hon klagade över att hon bara fick 60 000 kr för en kort porrnovell i radio. Andra kulturarbetare får slita i månader för den inkomsten. Och novellen var kass. (Fast det sa jag inte då.) Dessutom visste jag som radioproducent hur snål budgeten är. (Läs mer 1 och 2.)

5. Beskriv kort Katarina Mazetti i:

12-årsåldern Pojkflicka
20-årsåldern Pojkflicka, på väg att gifta sej
32-årsåldern Lärare och tvåbarnsmor
46-årsåldern Radioproducent, bondmora och fyrabarnsmor
80-årsåldern Pojkflicka

Kulturellt kuriosum: Grabben i graven bredvid, som pjäs, går just nu på Theater d la Renaissance i Paris, grundad av Victor Hugo och Alexander Dumas d.ä. och sedan ledd av Sarah Bernardt…en oväntad miljö för en norrländsk bonde… och i Turkiet säljer just nu "Det är slut mellan Gud och mej" som smör, eftersom landet är delat mellan islamister och religionskritiska Ataturk-anhängare!

Sedan åkte Katarina Mazetti iväg mot dragspelsskymningen. (Det där om kryddpepparn frågade jag för att jag hörde henne berätta en historia om den. Ska inte förväxlas med Piffi allkrydda.)

Nu drar jag en vinnare och en bonusvinnare! Den senare är SAnna som ska premieras för sin lysande kreativitet i kommentaren klockan 18:33. Men hatten, hatten, den spottar uuuuuuut … hakke!

Lucka 10 som är jätteenkel kommer i ottan!

(Känner inte ni också att ni vill svara på frågan om hur ni var i olika åldrar? Jag vill skriva hela uppsatser i ämnet!)

23 kommentarer

Det var alltså svårt? Men bara för några? Själva stilen hade inget med Hemlilisbloggaren att göra – skrev han något så var det mer formellt. Formel-formellt. Och nu när jag ska ta fram den som gissade rätt först, tvekar jag.

Sanna skriver deN, denier, hyvel och BH. Va?
Mikael skriver Morgan. Huh? Vem?
Smultronblomman skriver "denna nöt". Hm, en sten? Men sedan kommer "kaftanklädd trubadur" och då blir det ju helt galet.
Anna H ställer sedan den vettiga frågan om tyrckfelen är med flit. (Ja.)

Och då kommer HeMo med rätt svar: "Jag tror att relativt långsam är en ledtråd" och "markens energi och den relativa långsamheten". Zkop var också tydlig ”Eeeee … mmm … Hur var det nu jag tänkte? Jo! Helt hastigt fick jag en massa energi.” Sedan dyker ord som klockparadoxen och Nobel
samt Liseberg upp så att jag förstår att ni förstår – liksom att Luna och Örjan förstår varandra.

Godiva associerar: "’Jack Lemmon föddes lustigt nog i en hiss… I många komedier var Jack parhäst med Walter Matthau.’ Det för tankarna till Lothar Matthäus, raketen är en rökare i krysset och dagens HB måste vara Zlatan!"

Så underbart fel! Och så har vi Orangeluvan som resonerar med en halv hjärnstorm: "Om det inte är strumpor har jag här förslag på andra klädesplagg som man av något skäl inte vill ska skava på själen: slips, boxershorts, push-up-bh, gabardinbyxor,  stringtrosor, hatt. Man kan ju prova att byta ut strumporna mot ett av klädesplaggen samt tillhörande kroppsdel och se vad som händer?"

Såååå. Vad skriver man om världens smartaste man annat än att han var världens smartaste man? Kanske att han inte nödvändigtvis var det, men att det är skönt att rationalisera ibland? Albert Einstein (1879–1955) var en tysk som blev både amerikan och schweizare. (Och eftersom halva världen inte vet bättre tror de att han även var svensk medborgare för att Sverige och Schweiz ju är samma sak.)

Albert Einsten 1921 och 1946. (Jag satte ihop bilderna för att de 25 åren verkligen syns.)

Det intressantaste med Einstein är kanske att han inte tänkte som alla andra, men även att det florerar så vansinnigt många osanna rykten om honom, varav några är:

1. Han var en citatmaskin i Oscar Wildes klass.
2. Det var egentligen inte han utan hans första fru som var smart.
3. Han var skitkass i skolan och led av dyslexi.
4. Han flydde Tyskland pga. att Hitler kom till makten.

Vi betar av dem ett och ett!

1.

Många av citaten som tillskrivs Einstein kommer nog från andra källor, men om man stämplar "Einstein" på ett uttalande tänker alla "ahaaaaaaaaaa, jahaaaaaaaa, han var inte dum, den där" och dessutom går ju citaten om livet, freden och kunskap att förstå till skillnad från allt det där ”naturvetenskapliga pladdret som inegn männscha begriper”.

2.

Hans första fru var förstås jättesmart, men påståenden om att Einsteins artiklar skrevs av henne men att hennes namn har ändrats till Alberts går inte att bevisa. Dessutom var hon gravid och födde barn och ammade när de mer komplicerade artiklarna skrevs. (Jajaja, jag vet att det finns många som säger att de inte blir ett dugg påverkade av det välsignade tillstådet och det som sedan följer, men jag blev i alla fall en ickefunktionell robot som lade tandkräm på knäckebröd och som inte ens kunde lista hur man bläddrade i morgontidningen.)

3.

Han var inte dålig i skolan och fick inte alls dåliga betyg. Detta har jag funnit via Peter Olaussons Faktoider . Precis som min djefla man började Einstein prata sent (i fyraårsåldern) för att senare i livet ta igen de förlorade åren och prata mer än andra. Men han var extremt duktig i naturvetenskapliga ämnen (även om han inte var så förtjust i matte) och alldeles lagom bra i språk. Orsaken till missförståndet är att man i Tyskland bytte betygssystem: först var 1 det högsta betyget, sedan blev 6 det högsta. Så 1895 hade han massa ettor och tvåor, 1896 massa femmor och sexor. Kolla, jag har återskapat hans betyg:

Alberts mamma Pauline Einstein skrev i ett brev till sin mamma den 1 augusti 1886:

"Gestern bekam Albert seine Noten, er wurde wieder der Erste, er bekam ein glänzendes Zeugnis …"

(Igår fick Albert sina betyg – han var bäst igen och fick lysande omdömen …)

Detta påminner mig om när jag 1986 vände mig till KTH i Stockholm för att kolla vad Dolph Lundgren hade för betyg. De var lysande. (Läs mer om Einsteins skolgång och eventuella problem med att tävla med de schwiziska barnen i franska.)

Dyslexi hade han inte alls – däremot konstaterar eftervärlden att han led av ”strephosymboli” som på norska skrivs strefosymboli, men inte verkar ha ett namn på svenska. Kasnke frö att vi alal hra detat prbolem? Dessutom hade han faktiskt assistenter som skrev och antecknade åt honom, så vem var det egentligen som led av något?

4.

Einstein bodde faktiskt inte så himla mycket i Tyskland under sin uppväxt utan mer i både Italien och Schweiz. Att han flyttade till USA i december 1932  och att Hitler utnämndes till rikskansler den 30 januari 1933 är ett faktum, men flytten berodde förmodligen (min tolkning) mer på att han fick jobb på Princeton. Det skulle man svårligen tacka nej till. (Jag skulle väl kunna specialföreläsa där med svenska skrivregler och utb… jaså, inte det?)

Albert och Elsa. (Kolla hatten, stolan och handväskan!)

Så nu vet ni det: ta det mesta ni hör om personen Einsten med en nypa salt.

Einsteins andra fru Elsa var faktiskt hans kusin på mödernet och syssling på fadernet – som han dessutom bodde en tid med efter faderns död när Albert var 23. Och nu blir det lite spännande:

1902 flyttar Alberts mor med sina barn till sin syster, där Alberts andra fru är barn i huset
1902 får Albert en dotter med Mileva Marić – ett barn som inte nämns i rullorna efter 1903
1903 gifter han sig med Mileva
1904 får de en son
1910 får de en till son (som senare får diagnosen schizofreni)
1912 blir Albert ihop med sin kusin Elsa
1914 separerar Albert och Mileva
1919 skiljer sig paret officiellt och Albert lovar att ge alla pengar till Mileva när han tilldelas Nobelpriset, vilket han utgick från att han skulle göra – och så gifter han sig med Elsa
1921 tilldelas Albert Nobelpriset
1922 tar han emot Nobelpriset
1923 får Mileva alla pengarna

(Läs på om Mileva, hon är spännande!) Andra hustrun Elsa agerade livvakt och sekreterare och ordningsman åt Einstein – precis som jag igår i Nobeltalet hörde att Mario Vargas Llosas fru gör åt honom – och de är också kusiner. Ser vi en trend?

Nu har jag inte tagit upp Albert Einsteins relativitetsteori eller vetenskapliga gärning här, men det tror jag att de flesta i "Pseudointellektuella prettobloggares hemliga sällskap" är glada för. Om inte läs allt som någonsins skrevs av eller om Albert Einstens här (man kan till och med i födelseattesten se att han föddes halv tolv på dagen) eller gnugga geniknölarna och lista ut vem som äger zebran här.

Men strumpor använde han inte!

"The professor never wears socks. Even when he was invited to the White House by Mr. Roosevelt he didn’t wear socks."

(Sa Einsteins sekreterare Helen Dukas.)

Nu ska vi ha oss en vinnare. Bort med den och den, vart tog de vägen idag? In med en, två, tre, bort med den däääär. Nu drar jag! Där har vi Malmö-Anna! (Men vaff… hur var det nu med alla Annor? En till Anna-vinnare? Tredje! Wow! Stämmer det statistiskt sett?) Vi måste ha en till idag – två vinnare, varav bara en heter Anna! Då drar jag en till, eeeeeeeen … Zkop! Tjo!

Till lucka 9! (Där vi för övrigt utnämner ännu en vinnare i kommentatorsbåset.)

30 kommentarer

Men vad ni gör det svårt för mig. Det är ju här och nu jag drar upp några av er ur kommentatorsbåsets dypöl och berättar hur roliga eller finurliga ni är. Under dagen markerar jag några med flaggor för att lätt hitta er när facit ska skapas. Och då ser det ut så här i min mejl (se flaggraddan till vänster).

Godiva inledde med något som nog var det rätta svaret: "Mamma! Gå och lägg oss! (it's family affair)". Sedan kom Agneta och flera andra och nämnde "hoppa", resten skrev om "tåg" och skrev om olika saker i rymden. Mikael och Leopardia ville ha ihopfällbara hattar – Chapeau-claque. Och så gillade jag detta:
embryo:
”Rue de la Skeboquarne. I vilket arrondissement ligger den?”
Anna Toss:
”Det nöffte.”

Det var svårt att skriva facit. Dels kan jag inte bestämma mig för en av de två i dialogen, dels är precis all information om dem så ruskigt nedslående och samstämmig. Så nu tar vi båda karlarna på en gång:

Kenneth (f. 1948) och Ted Gärdestad (1956–97) hemlisbloggade visserligen igår, men gjorde framför allt låtar tillsammans – särskilt under 1970-talet. I Julkalendern blev de plötsligt Hasse & Tage på Facebook, men förutom att Tage ”gjorde” V-Gurra (tenniskungen) och att Ted spelade tennis, har de inte särskilt många beröringspunkter. Dessutom vet jag inte om jag menade att Ted var tokige Hasse fastän Kenneth ju var den som skrev texterna. Strunt samma!

Kenneth är idag den ende överlevande av tre bröder, och chefsarkitekt på Kunskapsskolan i Uppsala när han inte skriver om Ted, blir intervjuad om Ted eller håller föredrag om Ted. Eller, egentligen är det om schizofreni han pratar numera – sjukdomen som hans lillebror hade även om ingen sa det rakt ut.

Textraderna i den fejkade Facebookdialogen var från ”Eiffeltornet” från 1974 – alltså  med en text som skrevs av Kenneth och  långt, långt innan några depressiva eller destruktiva tankar dök upp hos Ted. (Vad vi vet.) Refrängen går:

Jag tänker hoppa, ner från Eiffeltornet
om du sviker mig
för jag ska hämnas, om jag lämnas
ensam utan dig.
Jag tänker hoppa, ner från Eiffeltornet
om du lurar mig,
men jag hoppas att jag stoppas
i hissen upp av dig.

Ted var ett underbarn både vad gäller musik och idrott – han fick tydligen bara stryk i tennis av en enda spelare under tidigt 1970-tal, och det var av Björn Borg (Junior-SM-finalen 1972). När han och Kenneth en tennisledig dag gick upp på Polars kontor och träffade Stikkan, Björn & Benny tog det bara tio minuter så var skivkontraktet klart och en idol skapad. (Det är lite mer tidsödande att göra detta idag.)

Bild från en av dokumentärerna som jag länkar till längst ner.

Nu är det inte första gången som Ted Gärdestad deltar i en kalender eftersom han redan 1966 hade huvudrollen i tv:s julkalender som hette "En småstad vid seklets början". Det verkar som om han i början av 1980-talet kommer på skådespelartankar igen, för vi sökte nog in på Scenskolan samma år. (Ingen av oss kom in, särskilt inte jag.)

Första skivan (eller ”LP-plattan” som man sa då) kom 1972 – "Jag vill ha en egen måne" och sedan blir det skiva på skiva på skiva och idoldyrkan och planscher på mittuppslaget i varenda ungdomstidning. Hela tiden har Ted förstås som en trygghet Kenneth bredvid eller bakom sig – men det är ju den skönlockige lillpojken som är stjärnan. Och om man tittar på klipp så verkar han trivas jättebra; han ser glad och sprallig ut.

Nu skulle jag vilja skriva en massa om Kenneth också, men faktum är att man som en låttextförfattare i bakgrunden inte lever samma slags liv som en popstjärna. Och det var inte ett lätt liv – kanske påverkade tidsandan också?

De blir kritiserade för att vara ”kommersiella folkfiender" av det som kallades proggvågen och de får massa kritik för att man ju inte kan tävla i musik och för att de åker till finalen i Israel när de politiska protesterna haglar. Men samtidigt hann Ted gifta sig med Povel Ramels dotter Lotta, få två barn med Sven-Bertil Taubes exfru Ann Zacharias, spela fotboll med tv-laget och uppträda lite, lite.

När jag inte kom in på scenskolan, flyttade jag till Lund och träffade min blifvande djefla man och så var det med den scenkarriären. Under tiden ”fastnade” (mitt ord) Ted i den djävla Bhagwanrörelsen, klädde sig i enbart röda kläder, bytte namn (Swami Sangit Upasani), drabbades av enorm prestationsångest och  och blev paniskt rädd för baciller och smuts samt hiv-smitta. Redan när han med ett väldigt litet elpiano vann Melodifestivalen ("Satellit”, 1979) hade han börjat med lugnande medicin – och sedan blev det bara värre och värre.

Satellit 1979. Hör ni Toto-inledningen? (Hold the Line)

Under några år hade Kenneth ingen kontakt med sin lillebror – som ju var väldigt, vad ska man säga … ”besvärlig”. Han slog sönder inredningen i sitt hus och han blev arresterad för att ha kastat tegelstenar på ”två damer på Östermalm”. (Överallt där jag har läst står det ”två damer på Östermalm”. Det är tydligen hemskt viktigt att det skedde på Östermalm och inte i Gamla Stan eller rentav på Söder. Fast på Söder kanske det inte fanns ”damer”?)

Men det var ingen som sa ”men vänta nu, det här måste vi göra något vettigt av, kom här så …” utan tydligen skulle polisen tillkallas varje gång Ted mådde dåligt. Det finns ett förfärligt sorgligt klipp (som jag inte tänker länka till) från 1990-talet, där Ted Gärdestad uppträder i ett program på tv. Han sjunger Satellit med nedsänkt blick och svullet ansikte. I nättidningen ALBA hittar jag ett citat från Janne Schaffer och förstår. Det handlar om när de skulle spela in den sista plattan 1994:

”Första pålägget blev en pärs. Han spände rösten.

– Ska vi släcka ned och skapa lite stämning?
– Nej. Det går inte.

Sen kom han ut till mig och Leif Allansson på Europa Studios.

– Nu ska jag berätta hur det är, sa Ted.

Så satte han sig ner och berättade oavbrutet i över en halvtimme. Jag kan säga att jag aldrig hört någon må så dåligt som han måste ha gjort. Hur han kände sig inombords. Hur han upplevde sin situation och verkligheten. Hur folk tittade på honom. Har aldrig hört någon redogöra för sin egen situation så tydligt och klart som Ted gjorde. Det var helt otroligt. Jag fick ont i magen. Leif och jag avbröt inspelningen. Vi var alldeles chockade efter Teds monolog. Jag visste faktiskt inte vad jag skulle göra.”

Nu har jag verkligen, verkligen försökt att inte grotta ner mig i bedrövligheterna och faktiskt utelämnat många tragiska delar för att ni inte ska bryta ihop framför skärmarna. Vad man kan hoppas är att Kenneths envisa kamp för att göra schizofrenin mindre hemlig och inte fylld av skam har gjort resultat. Jag, som är omgiven av kamrater och släkt som går på antidepressiv medicin eller går i alla möjliga olika sorters terapi, är van vid diagnoser, piller och utbrott. Skamligt? Inte det minsta. Tragiskt? Ja, så in i helvete.

Nu avslutar jag abrupt med ett fantastiskt roligt klipp från 1974 – UR-programmet ”Kicka Digga Ding”.

(Ni förstår, ungdomar, att på den här tiden kunde de lite ballare lärarna – om de hade lektion precis när skolprogrammen gick på tv – rulla in en enorm tjock-tv på en klumpig järnställning och så kunde vi inne i klassrummet kolla på ett tv-program! I skolan! Tage Danielsson, t.ex., var med i ett som hette "Andersson i Nedan".)

Ni måste faktiskt titta på hela klippet. Tommy Körberg är programledare i träskor och kan inte sluta digga och böjer sig fram för att oooa med i refrängen utan mick, medan Ted Gärdestad sjunger som en klocka och är hur söt som helst. Bäst är när Tommy bestämmer sig för att förgylla Teds uppträdande med en … en … en … kazoo.

Här finns en dokumentär om Ted och Kenneth Gärdestad: del 1 och del 2.

Nu drar jag en vinnare! Först rör jag om lite sådärja i hatten som inte är en Chapeau-claque och drar en liten lapp som det inte … hm, det står inget … jooo dääääär! Det står bara ett ensamt litet "m"! (Ännu ett M! Skebokvarnsvägen är inte ensam om att återkomma gång på gång i årets Julkalender!)

Till lucka 8!

17 kommentarer

Lucka 6 var faktiskt inte lätt för er som inte har sett svart-vit tv. För såpass länge sedan var det som hemlisbloggaren var jättekändis. Nu tycker jag som bekant inte att man kan skylla på att man inte ens var född dåååå när något har visat sig ske för alldeles för länge sedan och man inte känner till det.

Som vanligt är jag osäker på vem som är först, men Ökenråttan skippade alla sina vanligtvis så inlindade formuleringar och hävde bara ur sig ett förnamn: Maria. Detta förnamn återkom ett par gånger, Agneta (samma generation som Ökenråttan, råkar jag veta) länkade till och med till West Side Storys Maria-sång.

Och så föll polletten ner och ni hittade flera programtitlar och böcker inlindade i texten och vinkelivinkade både fram- och baklänges. HeMo och någon till (hjälp mig, vem var det?) kom ihåg att en släkting ju var med i julkalendern förra året.

Lisa FW måste sägas ha haft i särklass mest närkontakt med hemlisbloggaren. Först nämns listigt kollegan Julia Child, sedan klämmer hon ur sig att hon rentav har jobbat med Ria Wägner (1914–99)!

Ria (brorsdotter till Elin Wägner och mamma till Veronica Wägner) hette alltså egentligen Maria och var fantastiskt produktiv med tentakler både i bok- och tv-branschen. Att jag lät henne prata och inte skriva beror på att det ju är som tv-personlighet hon är mest känd för allmänheten.

Hon slog igenom som 42-åring och var man än läser idag, står det att hon "inspirerade husmödrarna vad gäller matlagning och dukning". Jomenvisst – fast om man kollar på de många klippen som finns på Öppet arkiv, var det bra mycket mer som avhandlades i Rias program. Jag har under efterforskningarna lärt mig allt om att spela cittra och bygga små gubbar av kartong, men också att virka en tolvhålskaka.

Cissi Elwin gjorde 1996 en konstig intervju med Ria Wägner, som finns här. Hon ställer liksom inte frågor utan lämnar några påståenden som Ria får kommentera. Arne Weise sitter hela tiden bredvid och pysslar med sina händer och pillar på västknapparna och rättar till kläderna, men han säger inte ett ljud. Ria berättar om de första programmen (jag har förkortat lite):

– Det fanns ingen bandning då, vi visste inte vad vi gjorde. Jag såg inte mig på tv själv förrän efter sex år!
– Det kanske är bra?
– Det är förbannat bra, förlåt, mycket bra! Och programmen handlade inte bara om mat och dukning, vi hade sex olika inslag i varje program.
– Du ville göra det här för husmödrarna, det var inte bara mat det handlade om. Du hade massa andra inslag. [Ja, hon upprepar det Ria nyss sa.]
– Javisst, folk läste ju inte lyrik så jag hade massa kända skådespelare som kom och läste lyrik.
– Och så ville du ge kvinnorna självförtroende. Du har en sådan fin historia om kvinnan i klädaffären …
– Ja, jag stod i en provhytt och provade kläder och så hörde jag en mor och dotter som talade med varandra utanför. Dottern sa ”Jamen du kan inte vara utan ärm i din ålder!” och mamman svarade ”Jo för det kan Ria Wägner och det kan jag också!".
– Det var inte så glamoröst, inte.
– Nej vi fick verkligen slita.
– Du diskade själv …
– Javisst, och så hade jag mina egna kökssaker. Min man ringde mig på jobbet och frågade ”Var är stekpannan?” Ja den hade ju jag i studion. [Här höhöar Arne lite.]
– Att du orkade!
– Ja jag är lite trött nu.

Ria Wägners baklängevinkning ”vinkelivink” är nästan det enda folk minns idag. Fast många tror att hon ledde barnprogram, men det gjorde hon faktiskt inte. Nu tycker jag att vi stökar till lite på våra stadsbibliotek och ber dem gå ner i magasinen och dra fram de gamla reseskildringar som Ria skrev. Eller andra böcker – hon var som sagt en god skribent!

Ojoj, klockan är över midnatt! Jag måste genast dra en gissare! Hej vad det går!  Tjolahopp vad jag kan dra lappar snabbt numera! Och här har vi … Fredrik I! (Som såg Goblin-Charlott på tv och i båset gissade på Ture Sventon: ”Tures orientaliske vän hette Omar, och ett anagram på Omar är Mora. Mora ligger vid Siljan, och tar man Silja Line kommer man till Finland. Dagens bloggare är, kanske något förvånande, Väinö Linna.”)

Lucka 7 finns här!

14 kommentarer

Tack för en mycket trevlig dag i kommentatorsbåset!

Här har vi de som plötsligt stavade fel till "alls" i båset: Översättarhelena, Lisa FW och Abbemamman – även som det var Abbepappan som stavade. Leopardia var däremot listig och associerade till ”I hetaste laget” (med Marilyn Monroe – M.M.) som hade Jack Lemmon i en av huvudrollerna och hans sista roll i livet var just den floskligare av de två hemlisbloggarna i julkalenderdialogen. Via Lemmon yrade ni om citroner och eftersom många katter (tydligen) heter Morrie eller … vad heter många katter?

Jag måste dra upp några förvirrade stackare:
Godiva:
”M knastrar, och en kattjävel igen? Kisse Missy Eliott gifter sig med Eminem? M.M = Miss Marple? Als? Frans Hals?”

Görel:
”Alltså, kottar, inte skottar! Vad har skottar med HB att göra undrar jag också? HB förefaller ytterst oskotsk i sin pekorala gärning.”

Luna:
”Jag sitter och försöker jobba och det går icke alls. Det snurrar sakta smältande godis med eller utan citron i huvudet. Dock inte en gissning så långt ögat når.”

Rosman kände däremot att han ville berätta om dagens lunch och skapade en sådan vacker allitteration över lifvet som googlare eller encyklopediredaktör: ”Man bläddrar och letar efter filosofer och finner fakta om färslimpor.”

Hemlisbloggaren som jag tänker berätta om är den i USA superkände Mitch Albom (f. 1958), även om Morrie Schwartz var ett precis lika korrekt svar. (Men den förre är en levande författare och den senare en död psykologilärare och sådana finns det mycket mindre fakta om.)

Dialogsituationen i lucka 5 är påhittad; jag inbillar mig att det sådär det gick till när Morrie och Mitch (M.M. igen) satt och pokulerade på tisdagarna under Morries 14 sista veckor i livet. Han var döende i ALS – som i USA kallas Lou Gehrig's disease efter basebollspelaren med just detta namn och som nyhetsuppläsaren Ulla-Carin Lindquist också hade. Boken som Mitch Albom sedan skrev om samtalen heter "Tisdagarna med Morrie" och är en sällsynt samling sliskiga citat.Och det säger jag trots att jag precis som bl.a. Pysseliten verkligen tycker om memoarer och verklighetsbaserade böcker.

Förlåt alltså, men det är klart att man ska säga förlåt och tycka om varandra och vara positiv, men vad äääär det med sådant här krimskrams och fina, uppbyggliga tankar? Jag vill ha rejäla, konkreta råd med substans som t.ex. "gör tio armhävningar" eller "sluta gnälla, tänk på barnen i Biafra". Eller föredrar ni sådant här?

”When you learn how to die, you learn how to live.”
”Death ends a life, not a relationship.”
”The most important thing in life is to learn how to give out love, and to let it come in.”
”Sometimes you cannot believe what you see, you have to believe what you feel. And if you are ever going to have other people trust you, you must feel that you can trust them, too – even when you're in the dark. Even when you're falling.”

Men hur som helst är Mitch Albom en spännande figur som ville bli konsertpianist men som istället blev sportjournalist och nu kombinerar det med att sälja feel-good-bestsellrar och åka på ett rockturné med ett band vars medlemmar uteslutande är bestsellerförfattare. Japp, ni läste rätt, Rock Bottom Reminders består förutom Mitch Albom av:
Dave Berry
Roy Blount Jr.
Greg Iles
Kathi Kamen Goldmark
Stephen King
Matt Groening
James McBride
Amy Tan
Ridley Pearson
Scott Turow

Se, är det inte ett par författare som lirar där borta?

När Mitch inte spelar med bandet eller skriver sportkrönikor eller funderar på floskler och skriver böcker om dem, samlar han ihop eller ger bort pengar. Allt han gör genomsyras av välgörenhet – bandets pengar går till Haiti, böckernas pengar går till analfabeter och vart han går i världen strör han tydligen goda gärningar efter sig. Ett exempel är att han sköter inslamlingen av pengar för att laga Henry Covingtons kyrktak.  Fast liiiite syrak är de nog i bandet i alla fall:

”Mitch Albom joined the Remainders a couple of years ago on keyboards when Barbara Kingsolver and Al Kooper left, but he didn't participate in any of the projects we sell. He wasn't in the band yet when we did the video, book and the t-shirts, and he didn't have time to participate in the Stranger than Fiction CD.” Källa.

Och han är inget helgon. (Nu lät jag lite skadeglad. Det var inte meningen.) År 2003 åkte N.Y. Times-journalisten Jayson Blair fast för att ha fuskat när han skrev (kopierade och fabulerade). Mitch Albom blev jättearg och skrev om det med kontentan att man faktiskt inte får luras när man är journalist. Två år senare blev han ertappad med att ha beskrivit hur två berömda basketspelare återvände till sin hemby och iklädda lagets färger såg på en match. Det var bara det att de två (som hade sagt att de skulle komma) inte alls kom och såg matchen.

Alla blev helt galna. Alboms 600 artiklar för tidningen granskades och man fann att han hade minsann överdrivit och förvanskat citat flera gånger och fyra redaktörer blev avskedade för att ha publicerat skräpet. (Läs mer här om ni bryr er.)

Och jag bara tänker … va, öh … journalister som hittar på och överdriver … skullerevanåt det?

Det var det! Nu drar vi dagens vinnare! Jag och mitt plommonstop skräpar ner alldeles förfärligt här i sovrummet. Lappar överallt! Jag drar … Anna B! (Mysko. Plommonstopet är nog mutat. Två Annor på fem dagar!)

Och lucka 6 kommer vid halvsjutiden!

29 kommentarer