– HOHO?
Jag vaknade med ett ryck och satte mig upp som i en amerikansk film på det sätt som kallas käpprätt. Klockradion (med trasig radio och alltså strikt talat bara en klocka) visade 05:59. Vem sa hallå? Eller hoho? Eller tjoho? Ropet kom helt klart från nedervåningen, precis vid trappan som leder upp till sovrummen!
Med bultande hjärta lade jag mig ner igen och försökte se framför mig varför någon ropade hallå före klockan sex på morgonen.
- En mördare hade kommit in i huset eftersom vi kanske hade glömt att låsa ytterdörren och med sitt hallå! ville han bara varna lite som Jack Nicholson i ”The Shining”.
- Någon av de sju i huset (eller sex då, det verkar fånigt att jag räknar med mig själv i sammanhanget) var ute och gick och skrek i sömnen. Fast det var liksom en ung mansröst, så då måste jag räkna bort Tolv-, Femton- och Tjugoettåringen pga. omålbrott och kön.
- Någon ville i svinottan lämna ett paket och behövde en underskrift.
Snabbt bestämde jag mig för alternativ 1.
Precis som i en amerikansk film skakade jag lite på huvudet och viskade ”jag måste kolla” till mig själv eller någon annan som kanske lyssnade. Jag gick upp och tassade omkring i huset ett tag i alldeles olämplig klädsel.
Alla tänkbara dörrar var låsta, köket var städat (!), köksklockan tickade och det susade i vårt ventilationssystem. För att skrämma fram mördaren, hostade jag till lite, men eftersom en liten hostning med Hollywoodmått mätt betyder att jag strax kommer att dö i en galopperande blodhostesjukdom, fortsatte mördaren att gömma sig.
I min lilla läckra sov-outfit smög jag tillbaka till Storasängenlandet och kröp ner och försökte somna om, men fastnade i en halvdröm där jag försökte prata knäppgökar till rätta och samtidigt hämnas oförrätter … när jag plötsligt hörde mördaren igen. Genom det öppna fönstret. Från ett träd i trädgården.
