Det ringde i mobilen. Ett klart och tydligt nummer som började på 073 lyste på skärmen. Jag måste ju svara.
- Är det en potentiell uppdragsgivare som vill ge mig en miljard?
- Är det månne en okänd frånliden kusins faster som vill ge mig ett enormt arv?
- Är det kanske Nobel…nånting som vill tala om att jag xx för att yy och därmed zz?
– Hrrrkl. Lotten Bergman.
– Skrammel, skrammel, prassel, prassel.
– Lotten Bergman.
– Skrammel, skrammel, prassel, prassel.
– Hallå? sa jag, och misstänkte en av alla försäljare.
– Va? sa en målbrottsröst, vilket fick mig att spetsa öronen.
– Lotten Bergman …?
– Vasaru (fnitter) … LOTTEN? sa samma målbrottsröst.
– Lotten Bergman. Du har av någon anledning ringt till Lotten Bergman. Hej på dej, du.
Som slutpunkterna i dialogen antyder, var jag varken glättig eller spirituell – men väldigt nyfiken. Jag hörde hysteriskt fnitter i bakgrunden. Någon sa högt och tydligt ”ska jag stöna lite?” varpå fnittret antog pyramidala proportioner.
Jag tog mobilen från örat och sa till den för tillfället samlade församlingen:
– Bus förr i tiden var hartsfiol, spika fast galoscher, sota kikare, gladpack under toaringen, bädda säck och lägga bajs i brevlådan! Asså va? Vad kan ni numera? Tjuvringa?
– Vad är galoscher? sa en ättelägg utan bildning.
– Va? Ärenån som tjuvringer? sa min djefla man som har lite problem med fokus.
Jag satte på högtalaren, så att alla skulle höra hur roligt det är att tjuvringa.
– Sa du Lotten? LOTTEN?
– Jupp. Lotten.
– Hihihihihihihihiihihihii!!!
Och sedan hände inget. Vi hörde målbrottsskratt och förvirrade repliker som inte gick att uttyda och ett ständigt upprepande ”ska jag stöna lite?”.
Och så la de på. (Jag har naturligtvis som en vuxen, nutida tråktant kollat vem 073-numret gick till, vilket var en 43-årig kvinna i Kolmården. I could not care less.)
I köket gick då prat- och skrattvågorna höga, och alla pratade om bus. I samma ögonblick ringde det på dörren.
What? Va … ? Alla stelnade till. En fredag klockan strax efter nio på kvällen? Polisen? Bovar och banditer? Grannen som har låst sig ute eller råkat hugga ner vår häck eller krockat med vår bil eller nån som bara vill plocka våra äpplen?
Jag yttrade den klassiska repliken som finns med i alla filmer:
– Vem kan det vara?
Vi öppnade försiktigt dörren.
En av dem sa:
– Bus. Eller godis?
Åh. Vi serverade dem raskt godis i en ständigt påfylld försäkerhetskull-skål, och de tog en rejäl grabbnäve och sa hejdå.
Det var det. Gääääääääääsp.
Har ni busat, mina kära läsare? Jag (mesen och den skötsammanste av alla skötsamma tråkpruttar) har kastat snöbollar på klasskompisars fönster, men inte gjort värre saker än så.
