Jag har fått otaliga uppmaningar att följa upp tådebaclet som inleddes för snart en månad sedan. (Bara som en varning: alla bilder här nedan är inte vackra.)
Först åkte jag till Spanien med Eskilstuna Basket. I packningen ingick ett par foppatofflor eftersom de
- inte väger någe
- är mer än lovligt foträta
- hindrar den heta, spanska sanden att orsaka brännsår.
Sedan spelade vi en match, där en spansk spelare stampade mig på först ena, sedan på den andra basketskoförsedda foten.
Jag spelade vidare eftersom det gjorde mer ont på andra ställen och tänkte inte mer på det. Dagen efter lade jag upp en liten läskig nagelrapport här eftersom vänster pektånagel tänkte rymma hemifrån.
Mellan matcherna hade jag aldrig skor på mig – bara foppatofflor. På sightseeing i Barcelona, på midnattspromenad, på drinkrunda och på eftermatchen-pizzan.
När vi stod där och åt, kom ett gäng engelsmän lullande. De hade precis druckit 314 öl och sett Wales förlora och var lite deppiga och ville analysera fortsättningen av EM med mig och jag visste att berätta om Zlatans eventuella öde i en engelsk klubb, när den sluddrigaste av engelsmännen plötsligt fann artikulationscentrum i hjärnbarken.
– Excuse me, miss! Excuse me! sa han högt och pekade på mina fötter.
– Eh, sa jag.
– WHAT ARE THOSE? WHAT ARE THOSE?
– Oh, sa jag, I know they look strange but my feet are aching after four basketball games in four days and my toes are blue and black and th…
– BUT THEY ARE HORRENDOUS, MISS!
Japp, det är de. Sa jag, medan mina engelsmän drog vidare till en kvinna med snyggare skor. Jag tofflade vidare på mitt håll och tog hand om tårna så gott jag kunde.
Silversmedsniklas från kommentatorsbåset skickade ett snyggt läderband av hög kvalitet till mig och krävde att jag skulle göra ett hängsmycke av nageln. Men … den hade jag väl slängt i Spanien?
Inte då!
