I våras, när vi fortfarande hade den varma sommaren (pah) att se fram emot, tänkte vi cykla mycket. Ett gäng cyklar rotades fram från trädgårdens alla mörka hörn, och kördes iväg till cykelreparatören. Han sa skrnf och fnys samt eh och tog emot alla som vi gav honom och lovade att i gengäld laga min gamla vita springare från 1987. Byteshandel, liksom.
Efter en månad hämtade vi inte cykeln, för den var inte lagad. Än.
Efter två månader hämtade vi cykeln, som var lagad. Not. (Bakläxa!)
Efter tre månader hämtade vi cykeln igen, för den var lagad. Not.
Nu (när sommaren är slut, ja) letar jag cyklar (och cycklar och dam cykelar och herrecycke) på Blocket och banne mig även i diken och övergivna parkeringsplatser. Jag vill ha tre vuxencyklar som är gamla och fula men inte kostar en förmögenhet och dem ska jag fixa till själv, så det så.
Varför?
- Nya cyklar har fiffigt nav med inbyggd dynamo och vadderade sitsar, men blir Ville Vesslas byte på nolltid.
- Gamla cyklar är snygga.
- Gamla cyklar har dessutom fungerande stöd.
Möte på cykelställsfabriken runt 1990:
– Jag tycker att cykelstöden håller för bra nuförtiden.
– Mhm. Cyklarna bara liksom står upp. Av sig själva.
– Kan man inte göra nåt åt det?
– Hm. Bultsaxmaffia?
– Mm. Stödsabotage?
– Jag vet! Vi tar bort foten på stödet och gör själva mekanismen mjuk som smör!
– Du är ett geni! Våra cykelställ kommer att ta över världen!
Se, min stödundersökning:
Stöd till salu idag. En med gummiploppen på, en där gummiploppen har trillat av redan i affären. En det-var-bättre-förr-komplott!
Cykelstöden i den nuvarande cykelsamlingen. Ett rätt, tre fel.
