Om man är lite kinkig, alltså. Först fick jag en estetisk chock när jag gick in i Sollefteås vansinnigt vackra stationshus – som inte motsvarade mina förväntningar alls.
Så inleddes resan – med buss till Kramfors. Det var sedan byten här och där och skakiga bussar och regniga vägar och illaluktande hundar samt en och annan avstängd toalett. Sedan har vi ju det faktum att jag alls inte är förtjust i de ”nya” tågen som trafikerar östkusten i norra Sverige.
Tågen heter SJ3000 (inte X3000 alltså), vilket i sig är helt obegripligt. Ska vi redan nu se fram emot år 3000 såsom vi när X2000-tågen kom såg fram emot år 2000? Eller sk…
Damn. Nu kom jag på en sak. Tågen kanske inte heter 2000 för att millennieskiftet närmade sig? Utan för att de har 2 000 hästkrafter eller preciiiis 2 000 muttrar per vagn? Damn.
I all fall. SJ3000-tågen är skakiga, bullriga och har hårda fåtöljer. Nu ska ju vi människor tydligen inte sitta särskilt bekvämt längre eftersom det är bra att vara uppe och röra på sig, vilket vi tvingas till om vi sitter obekvämt … men om man nu måste sitta i fem timmar, kan det väl för bövelen få vara lite skönt?
Informationsfilmen om dessa så kallade snabbtåg (som inte är snabbare än de andra tågen, så det så) har jag letat fram. (Kolla gärna på bostadshusen efter 21 sekunder och fundera över läget.)
Såg ni nymodigheterna i tåget? Eh. Nej. För den som har gjort den här filmen vet att fokusera på rätt saker: Sveriges natur. Här kommer några klargöranden!
Avståndet mellan sätet och fönstret är gigantiskt – kanske för att tåget liksom är lite rundat och smalnar av nedtill?
– Ursäkta, vad är de här knapparna på balken till för? sa jag till ombordpersonalen.
– Lampan? Eh, det är en lampa. Just nu tänder och släcker du för personerna som sitter framför dig.
Jahaja. (Som tur var, sov de.)
På vägen upp fick jag äta kalvfärsbiffar som herr Mannerström har tillagat helt utan att använda kryddor. De såg ut så här:
På vägen ner – ett dygn senare – fick jag äta kalvfärsbiffar som herr Mannerström tydligen fortfarande envisas med att inte ha kryddor i. De såg ut så här:
Nåja – resan gick trots allt söderut tills vi kom till översvämningarna strax norr om Stockholm. Jag satt bredvid en AD och diskuterade bindestreck och lifvet, så jag led inte. Värre var det med ett gäng skåningar som skulle ta sista flyget till Malmö och som dessutom hade ett par öl innanför västen. De hotade med att bryta sig ut ur tåget (med hjälp av SJ:s bestick?) och sedan gå sista biten – genom sankmarken som var anledningen till att tåget stod still. Men det hela slutade med att de fick åka med till Stockholm och sedan kliva på nattåget till Skåne.
Om de var glada? Nope.
Själv fick jag mig en alldeles utmärkt resa sista biten, eftersom jag hamnade bredvid en underskönt vacker, jättestor basketspelare från USA. Han skrev på sin doktorsavhandling (ekonomi) på universitetet i Bergen eftersom hans farföräldrar var från Norge och han aldrig hade fått lära sig norska av sin dumme fader.
– Nå, har du pratat norska med dina farföräldrar nu?
– Nej, de dog när jag var liten.
– Kan du prata norska?
– Njaeh.
Han hade åkt tåg hela dagen eftersom han hade varit på besök i Köpenhamn och själv hade räknat ut att bästa vägen att ta sig från Danmark till Norge nog skulle kunna vara att åka över Stockholm. Jag gestikulerade och viftade och sa att näääääämen iiinte dååå, när han fick reda på att han inte skulle kunna komma vidare från Örebro som han hade tänkt. Jag var på vippen att ta med honom hem, men eftersom huset är fullt av stora spanjorer och små fransmän, fick det vara.
Nu ångrar jag mig. Sicket party vi kunde ha haft! Vilken medellängd!
33 kommentarer
