Christan Olsson hoppade tresteg som nästan ingen annan och tappade därför motivationen. Man kan nämligen ha kul om man bara är bäst och inte har någon som hotar. Mitt i Stefan Holm-yran bestämde han sig då för att satsa på höjdhopp för att få tillbaka lusten. Och så blev han skadad, skadad, skadad och skadad och hoppade av och hoppade kort och hoppade på än det ena, än det andra. Men sällan över 17 meter.
Carolina Klüft var så överlägsen i sjukamp att hon också tappade motivationen och beslutade sig för att ta ett mellanår – eller om det var en paus – och bara satsa fullt ut på tresteg. Och lite längdhopp. Det gick inge vidare och vips, hade hon tusen och en skador och rehabiliteringstränar tillsammans med stackars systrarna Kallur som står i tunnor fyllda med is för att det ska visst bli bra då.
Anja Pärson slog halvt ihjäl sig i en störtloppsbacke en dag 2010, men reste sig upp och borstade av snön och tog en OS-medalj dagen efter. Hon hade så ont att hon skrek i svängarna, men va fan.
Peter Forsberg var en gigant på isen. Han spelade emellanåt hockey med dribblingar och slalomskär mellan motståndarna, men alltsomoftast låg han utsmetad mot plexiglaset som en smälld fluga: det enda sättet att stoppa Foppa.
Toppidrottsatleter har i allmänhet egen stjärnglans och behöver inte extra krydda som en egen slogan eller värdegrund som företag och kommuner anser sig tvungna att formulera. Men tänk om de hade sloganer? (Man får säga slogans, men jag är ju en stelbent och rigid språkpolis numera.) Hur hade det låtit då? Ni ser säkert att jag här ovan har stoppat in tänkbar inspiration.
Fantisera i kommentatorsbåset! Ta gärna med andra – Ulrika Knape, Ulf Samuelsson, Tina Thörner och Olof Mellberg? (Eller så lägger ni ut texten om ömtåliga kontra tåliga atleter. Och håller med om att basketspelarna alltid är bäst och smartast.)
