När detta skrivs sitter jag på ett stillastående tåg i Västerås. Det är signalfel söderut och tåget som står alldeles bredvid vårt har stått där i en timme. Nyss sa min mage till på skarpen och krävde akuta insatser, och jag som alltid går omkring med ägg och te samt choklad i ryggsäcken måste erkänna: jag har varken ägg, te eller choklad i ryggsäcken … för det har tagit slut.
Lite senare:
Eftersom vi stod stilla och ingen ljusning syntes i horisonten, gick jag fram till lokföraren och berättade att jag var så hungrig, så hungrig. Han sa att det var han också, så jag erbjöd mig att springa till Pressbyrån och handla lite skaffning. Och han sa ja!
Sprintelisprint på dåliga knän och klumpiga skor, via rulltrappor och FOLK MED HÖRLURAR SOM STÅR PÅ FEL SIDA och swisch, swosch, högg jag två BLT-mackor och ställde mig i kön. Där hann jag stå i hela fem sekunder innan en okänd banarbetare i brandgul, oljig väst knackade mig på axeln:
– Hej, ursäkta, din lokförare hälsar att du måste komma tillbaka omedelbart. Tåget avgår.
BLT:arna slängdes tillbaka, rulltrappan attackerades med stora kliv och (igen) vad är det med FOLK MED HÖRLURAR SOM STÅR PÅ FEL SIDA och som inte hör när man säger ursäkta? Perrongen togs i två sjumilakliv och pffffuuuuuuuh sjänk jag ner på min plats. Jag hann. För sedan tog det tio minuter innan tåget verkligen kom iväg.
Vad kul! Nu går tåget ju!
Efter en dag i Örebro och en dag i Sandviken känns det som om jag måste häva ur mig ett par bilder. I Örebro fanns det nämligen en gammal (?) skylt som inte såg ut som skyltar plägar göra. Analysera gärna språket och bilden.
En dryg meter till höger hittade jag nooooog det som avsågs … eller?
I Sandviken fanns bara jag. Ja, det var ”De överlevande” all over again.
Sandviken hade dock inte blott tomma gator.
Jahaja. Nu sitter vi fast med signalfel i Kolbäck.
Jahaja, nu sitter vi fast med broöppning i Kvicksund … JAG KOMMER ALDRIG ATT KOMMA HEM!
Uppdatering
Jag kom faktiskt hem, sent omsider. Och kan nu dessutom lägga ut en bild på mig som seriös föreläsare.
