Första gången jag stötte på Tjuven, var när jag efter skolavslutningen i trean blev av med min vita Monark som jag hade köpt av Polisens hittegodsavdelning för egna pengar (från försäljning av majblommor och DHR-rosor samt barnväkteri).
Sedan dess har Tjuven stulit 20-talet cyklar av mig, den ena låstare än den andra. (Och en olåst, faktiskt. En grön Monark vars lås i den skånska novemberfrosten inte gick att bemästra.) För att inte tala om alla olyckliga barn som Tjuven lämnar efter sig.
En gång stal Tjuven såpass chockerande allt jag hade, att jag ansåg det vara ett rån. Och så har vi ju den gången när Tjuven beslutade sig för att ta mina snyggt placerade och nyss inköpta, danska stövlar när jag åkte skidor 20 meter därifrån.
Det finns naturligtvis värre brott. Ärekränkning, hemfridsbrott, sabotage, mittinattenrån, bilstölder och mord med likmaskar och blodstänk – men jag är så arg på den här jädra Tjuven. För idag hittade han mina fina cykelväskor.
Jag var i morse på Sveriges Radio och pratade och pratade och lyckades nästan reda ut ”dra på trissor” men inte alls ”skägget i brevlådan”. Under tiden kom miljömördaren, aka Tjuven, och saboterade!
– Aja baja! Nu, förstår du Tjuven, måste jag ta bilen när jag ska handla tio liter mjölk, tio liter fil, tre kilo potatis, ett kilo lök, fyra påsar chips och tre liter läsk på en gång som jag sparar bensin och tränar mina förtvinande lårmuskler. Fy skäms!
Brasklapp:
Om Tjuven visar sig vara en stackars åsna som stal mina cykelväskor för att de ju påminde så mycket om hans barndoms sadelväskor där åsnan ju växte upp i det heta Spanien eller kalla Sibirien … eller hans liv med Shrek … eller till och med går under namnet I-or, ber jag om ursäkt. Jag förstår att man tar till kriminella medel i sådana nödfall.
