Det är som att ha en fis på tvären, skoskav, klipulver och dåligt samvete på en gång – fast bara inne i ögonen. Så känns det att vara pollenallergisk just nu.
Det hade förstås varit värre att falla nedför ett stup eller att fastna i en mangel. Eller att vara tvungen att gå femton mil med en stor sten i skon. Och att samtidigt vara tvungen att andas genom en maskrosstjälk som dessutom smakar pyton.
Men nu har jag varit nysig, väsig och kli-ig i sju dagar – och det var med andra ord dags att gå till doktorn. Jag beskrev mina symptom och avslutade med den riktigt stora bedriften:
– Och i detta skick lyckades jag ändå gifta bort min äldste son i lördags.
Läkaren blev vederbörligen imponerad, och frågade vad jag jobbade med.
– Jag håller föreläsningar om svenska skrivregler och bollar med bokstäver lite här och där.
Läkaren blev imponerad igen, och frågade vilka mediciner jag hade experimenterat med under den gångna veckan.
– Ooooh! Jag har med mig alla! sa jag och lassade upp alla ögondroppar, piller och näsdroppar på hans skrivbord.
Läkaren blev nu så imponerad att han nästan trillade av stolen eftersom jag
- hade med mig medicinerna
- hade testat olika varianter
- inte hade överdoserat
- verkligen hade gjort alldeles rätt på alla allergiska plan.
Jag fick en ny astmamedicin utskriven och några lite effektivare ögondroppar, men annars ska jag bara fortsätta på den inslagna vägen.
– Men … sa jag (och tvekade eftersom det problem jag ville dryfta verkligen inte var i nivå med överstupfall eller mangliga klämskador) … men … jag ser ju ut som en svullen gris i ansiktet. Finns det någon bortsvullningstablett?
– Nja, du kan ju alltid köpa hemorrojdsalva och kleta under ögonen, sa läkaren lugnt.
– Som att man kan sätta tandkräm på finnar och Coca-cola i toastolen? Jag hade ingen aning! Kan man sätta concealer i rumpan också?
Hm. Den nyss så imponerade läkaren hade plötsligt inte tid med mig mer.
28 kommentarer