Hoppa till innehåll

Etikett: Österlen

Ett rörigt inlägg

Jag tänkte berätta att förra veckan var fylld av roliga aktiviteter, men är så distraherad.

Huset är är nämligen fullt – men inte som brukligt är av övernattande gäster, barnbarn eller basketspelare. Det är fullt av inte alls röriga rörmokare från två olika företag som tar av sig skorna i hallen, som snällt ber om trefasuttag och som vill att jag röjer i källaren. (”Skoja ba” tillade en av dem, men det gjorde han verkligen inte alls.)

Ungefär så här håller de på. (Photo by Unseen Histories on Unsplash)

Redan 2001 var det stökigt i källaren, minns jag. (Och så gläds jag åt att så himla mycket värre har det i så fall inte blivit på 23 år …)

När jag nu skulle fixa lite i den ständigt omnämnda källaren, råkade jag välta omkull ett gäng rullgardiner, skidor och tältpinnar som stod bakom en dörr. De landade inte alls tyst, vackert eller fint, utan ungefär som träden i Forsakar.

Stök och bröt efter stormen i Forsakar. Jättespännande promenad! (Det blåa är min vän Ami, som såg till att jag förra veckan fick uppleva både Skåne och Köpenhamn som en ljuvlig 60-årspresent.)
Det hade varit trevligare om det som ramlade i källaren hade landat lite som Amis sparris på Österlen..

En av rörisarna ska byta en trasig blandare, fixa läckande rör under diskbänken samt ordna dålig avrinning i duschen. Rörmokarna från det andra företaget ska fixa avloppet: ett originalrör i gjutjärn, nedgrävt 1937. Det är rostigt, sprucket, fullt med rötter från sedan länge avrättade buskar … och så är det stopp i det förstås. (Favorit i repris.)

Fixningen handlar om att med snygga kedjor fräsa bort alla rötter, spola bort all skit, lägga in ett strumpliknande, vitt fodral som ska härdas och bli blått – och med denna ”relajning” ska jag klara mig tills jag får Nobelpris och råd med stambyte.

Bismarcklänk à la rörmokare. (Renskättingen, som den egentligen heter, sätts på nåt som liknar en borrmaskin och så snurrar den snabbt och fräser bort alla rötter.)
Så här har även jag provlegat, men jag såg inte ett jota. En annan röris står samtidigt inne i huset och styr en kamera, och så pratar de med varandra via en mobiltelefon. Ni ser spindelnätet i brunnslocket, va? Det påminner ju om …
… helgens fantastiska besök på Louisiana – spindeln av Louise Bourgeois har dock aldrig varit i en brunn utan har dagarna i ända denna vackra utsikt att njuta av.

När vi ändå är inne på Danmarksvistelsen, kan jag berätta att Ami och jag såg hantverkare även där. Designmuseet har en underbar möbelavdelning med kreatörer som Arne Jacobsen, Børge Mogensen & Poul Kjærholm – men den var stängd pga. renovering. Jävla hantverkare till att sabotera en skönhetsupplevelse.

Detta såg vi inte.
Däremot fick vi på de öppna avdelningarna se många ting som var övertäckta som funnes de i en vinterstängd strandvilla.
Vi gick även in på Rosenborgs slott, som är en upplevelse för att det är så smaklöst inrett. Det intressantaste var faktiskt rummet som höll på att renoveras; kolla hur det ser ut när tavlorna är nedplockade!

Oj, nu ropar Ensamföretagarrörmokaren på hjälp! Den Stora Firmans rörisar som sköter ”relajningen” lystrar och tillsammans löser de problemet med duschkabinens avrinning.

Det är så fint samarbete över företagsgränserna att man nästan kan fälla en tår.

– Nu kommer det att flöda som aldrig förr! konstaterar ensamföretagaren som var alldeles nytatuerad på hela ryggen och ändå låg och ålade på golvet.

Detta påminner mig om några andra flöden under den gångna veckan. I Köpenhamn drack Ami och jag drinkar som funnes det ingen morgondag, och i centrala Lund bjöds jag under en kort paus i AI-konferensen in till en trädgård.

Arkitekten David Sim (som håller på att göra världen till en mjukare plats vad gäller stadsplanering) öppnade raskt en flaska champagne!

Då är steget inte långt till en intressant syn på väg mot bingen i Lund …

Jag står alltså uppe på gatan och tittar ner i ett falafelhak, och si där ligger ju en pizza.
Men så här såg pizzorna ut i Köpenhamn!

Som ni förstår, är detta röriga inlägg en pyttipanna – jag tog vad jag hade och tillagade en bloggpost. Nu får ni hälla på HP-sås och lägga rödbetorna snyggt i kommentatorsbåset!


Kort reflektion, bara.

Den 12 juni är det ett halvår sedan Olle stupade. Jag är fortfarande omhändertagen av familj och vänner – för det behöver jag. Ensam är jag inte alls särskilt stark.

Share
58 kommentarer