Hoppa till innehåll

Etikett: Melodifestivalen 2010

ESC på tv!

ESC är alltså ”den stora melodifestivalen” – den som vi i Sverige numera skiter i. Eftersom de inte vill ha oss med. Som att man inte inte blir bjuden på klassfesten eller suparpartyt som alla andra ska gå på. Eller som att man inte får vara med i fotbolls-VM och därför kräver att det spektaklet ska läggas ner.

Först kom en låt av Anders Bagge, och sedan kom Spanien. Vi satt i soffan och var dryga mot läspande språk och vibraton när en till synes apart figur klev in på scenen och var helt fel.

– En sabotör! skrek jag! Han i toppluva hör inte dit! Han ska bort!
– Va? sa alla i soffan.

Jimmy Jump i toppluva.

När toppluvekarlen hade motats bort av säkerhetsfolk och låten hade tagit slut, sa Christine Meltzner inte ”sååååååååg ni, sååååååååg ni, kollade ni alla, det var ju en galning på scenen, jag tror jag dör så himla kul, men så kooonstigt!” utan bara:

– Men såg du att det såg ut som om det hände något där?

(Jag är förstås bara bitter för att alla säger att jag ser ut som hon, men medan hon får vara med överallt får jag sitta hemma och tjoa i soffan.)

Sedan fortsatte ESC med att en ylande norrman fick mig att ta kisspaus och en wanna-be-Lady Gaga avlöstes av en en falsksjungande körmedlem förstörde för Cyperns bidrag som spelades på en ihoptejpad gitarr.

Plötsligt beter jag mig som alla som har suttit i mitt vardagsrum och hånat mig för min fascination när det gäller dassig musik och tävlingar i konst. Jag pekar på tv:n och skrattar så att tårarna rinner. Belgiens sångare lät precis som Tracy Chapman och Serbiens … nej, ursäkta. Det här går bara inte att stå ut med. Kompositören skrev musiken till en av mina favoritfilmer – Arizona Dream – men det här är bara förfärligt.

Nu kommer Robert Wells in med sin vita flygel för att stötta Vitryssland. Jag är inte en av dem som har skällt på Wells och hans hår utan bara tyckt att han får väl spela vilken musik han vill. Men den här låten börjar aldrig. Den bara har ett intro och ett tonartsbyte. Sen flupp, tar den slut.

Robert Wells, flygeln och lite löst folk som inte är från Sverige utan Vitryssland – som vi ju sedan 2004 2002 har ett horn i sidan till.

Oj, nu kommer Sverige igen: nu i Irlands skepnad. Ballader, ballader, ballader. Stackars sångerskan står på en liten pall och har en Castafioreklänning medan musiken låter som både ledmotivet i Titanic och Mio, min Mio.

Bianca Castafiore utan juveler.

Men Grekland är roliga! OPA! Tjosan OPA! HEJ! Tjoho! OPA! HEJ! Min gissning är att den här låten kommer att gå hem stort bland pensionärerna i tyskspråkiga länder. (Opa betyder där morfar/farfar.)

Storbritanniens bidrag har tydligen specialtillverkats av särskilt tillfrågade stooora kompositörer. Som måste ha varit stoooooora för 20–30 år sedan. Det är falskt, det är tråkigt, det är mesigt, det är Carolas dansare från 1991 och en kör som har valts pga. ben och inte sångkompetens. Det är obegripligt hur detta bidrag inte har skrämt alla i produktionen på flykten.

Folket i min soffa behagar falla för ännu en ballad från ”Jejorgien”, som Meltzner sa. Jag gillade helt tvärtom Turkiet med en Catwoman/sajberriddare och pang bom tjoff och bomber på scenen.

Vad säger kommentatörerna under Frankrikes faktiskt häftiga låt med trummor och dans med skinkdaller? Jo:

– Rumpa för pengarna – testosteronet bara skvätter på rutan framför oss!

Rumänien sedan – på scen med två plexiglasklaviatur och en i mina ögon urläcker Catwoman som sjunger med rejäl pipa. Mhm. Bra. Faktiskt. (När jag skriver ”bra” är det inte bra som i Coldplay eller The Killers eller Beatles, utan bara “melodifestivalsbra”.)

Och så nu Ryssland. Bandet är klädda som bönder från 1949. Tydligen är sångaren Youtubekändis och gör detta som en ”rolig grej”. Jahaja. Ok. Men det var inte alls en rolig grej – även om det var kompetent genomfört.

Ungefär nu borde Salem Al Fakir få tassa in på scenen. Istället kommer ett fantastiskt dekolletage från Armenien.

Eller två.

Men oj. Tysklands låt heter Satellite. Det är Miss Li, Avril Lavigne och Björk i Ted Gärdestads titel från 1979. Den kommer att vinna, så är det bara. (Fast jag har alltid fel.)

Portugal kommer i sagoklänning och sjunger låten från Toy Story – då när cowboyflickan blir dissad. Sicket pekoral! (Enligt folket i soffan präglas alla låtarna i år av Disneyfilmernas musik.)

Israel ylade så att glasen vibrerade och jag fick än en gång tänka på Castafiore, huuuuu och hääää och bläääääääääää! Vips, dök Danmark upp med ett Every Breath You Take-intro, som har skrivits av svenskar. Plötsligt inser jag att jag vill ha en sönderfransad tyllklänning med glittrigt liv.

Så ska jag vara klädd. Lite Helena Bonham Carterskt.

Så kommer då det historiska ögonblicket som vi alla måste lägga på minnet inför Trivial Pursuit-omgångar om några år: Spanien får framföra sitt bidrag en gång till pga. ”sabotaget” i toppluva. Sångaren såg ut som Richard Simmons, men låten blev inte bättre andra gången.

Nu ska jag svära lite. Bomber och granater. Det var faktiskt bättre låtar än på länge. Gamla plattfötter. Just det år som Sverige inte tog sig till final. Gråsuggor och dreglande paddor till röstfiskesabotage och mutkolvspruttar.

Jag hoppas att det är Dolph som lämnar Sveriges röster.

Här är en gammal favorit som jag ska trösta mig med i väntan på vinnaren: ”I See a Star” med Mouth & McNeal.

Se på tusan, jag hade rätt – Lena från Tyskland vann. Tydligen var hon helt okänd till för fyra månader sedan, när hon upptäcktes och fick Den Stora Chansen. Hon är vansinnigt charmig och blev helt chockad när de bad henne förbereda sig för vinstsången.

– Do I have to sing now?

Se här hur man kan vinkla precis allt. En av kvällstidningarna skriver när Lena har bett om hjälp att hålla den stora pokalen-vasen eftersom den var så tung:

Det handlade alltså om musklerna – hennes muskler var inte starka nog för pokalen. Detta = pokalen. Skrnfff.
Share
30 kommentarer

När jag igår gjorde bort mig på releaseparty …

… gick Sverige in i ett träsk som senast hette 1976. Det var nämligen senaste gången som vi inte var med i Melodifestivalen eftersom man ju inte kunde tävla i musik. Sa de.

Tsst, man kan tävla i potatisskalning och strumppåtagning. Då kan man också tävla i musik. Och här har ni en av Melodifestivalgalningarna som totalt har tappat intresset! Istället för att följa alla sändningar som jag har gjort sedan Hedenhös , var jag alltså istället på Sandra Gustafssons releaseparty för Svedd, “en psykologisk spänningsroman”.

Och vad händer då på releasepartyn?

  • Författaren får blommor och gratuleras till nedkomsten.
  • Gratulanterna minglar och träffar nytt folk.
  • Alla får någonting att äta, någonting att dricka.
  • Gratulanterna får en signerad bok.

Jag klarade av att äta, dricka och få en bok. Resten misslyckades jag med – blomma hade jag inte en tanke på och de enda jag pratade med, kände jag redan. Jag borde faktiskt inte få gå på sådana här tillställningar.

Dessutom begick jag tydligen en kardinalsynd eftersom jag är uppfostrad i fel hippiekretsar eller bara är allmänt pantad. Magdalena Ribbing hade förmodligen tagit sig åt hjärtat och svimmat när jag gjorde det jag gjorde. (Men inte hade jag varit där och tagit emot henne och gett henne luktsalt eftersom jag bara fokuserar på fel saker.)

Ölfokus. (Sandra i bakgrunden.)

Så här var det. Bartendern på releasekalasplejset blandade drinkar iklädd svart linne, som knappt klarade av att stänga inne de svällande musklerna. När Sandra klättrade upp på bardisken för att läsa ett stycke ur den nya boken, låtsades jag ta bilder på henne. Smart, va?

Han hade inte en boll på huvudet på riktigt.

Men det var inte där jag gjorde min stora tabbe. Den kom senare, när bartendern stod med ryggen mot oss och fäpplade med slamriga saker samtidigt som musiken skrålade och alla pratade i mun på varandra. Vi försökte få kontakt med honom för att göra en beställning och jag ville faktiskt bara hjälpa till på ett sätt som jag vet brukar funka.

Så jag busvisslade mitt allra finaste busvissel.

Detta busvissel är jag faktiskt är väldigt stolt över och jag har under åren haft enormt stor användning av det i alla möjliga situationer. Det var inte alls den allra värsta visslingen med 87 dB och knorr på slutet utan bara ett ganska beskedligt kvitt-vissel.

Men. Mitt sällskap ryckte till. Alla andra i lokalen ryckte till. Bartendern ryckte till (tror jag det, det var ju det som var meningen). Anna Toss pekade på mig och sa:

– Det var inte jag! Det var inte jag! Det var hon! Hon! Det var hon som visslade!
– Va? Oj, förlåt, sa jag och tittade på bartendern. Tog du illa upp?
– Mja, det är kanske värre att bara slänga pengar på mig, men ja. Man visslar inte, sa bartendern utan att le.
– Man visslar på hundar, inte på folk! förklarade Anna tålmodigt för mig.
– Oj, jag ber verkligen om ursäkt – jag menade inget illa, sa jag och slog ut med armarna och längtade till en basketplan.
– Mhm.

Sa bartendern och såg riktigt, riktigt allvarligt på mig. Resten av kvällen försökte jag fånga hans blick och le lite mot musklerna, men det var stört omöjligt. Jag ville verkligen bara påkalla uppmärksamheten.

Vad betyder då en vissling på en bartender? Att jag ser ner på honom och vill trycka ner honom i skoskaften och inte alls ge honom en massa pengar för en öl? Att jag vill att han går fot och lägger sig ner och spelar död? Är det likadant i alla delar av världen och Sverige?

Om man är en förtjusande dam som kvällen till ära har både dekolletage och (förhållandevis) kort kjol och bara har varit vänligheten själv vid tidigare tillfällen till kontakt och plötsligt ger ifrån sig en vissling i ett av slammersurr fyllt rum … är man då fortfarande värd stegling och rådbråkning?

Förlååååt alla bartendrar! (Jag kanske bör hålla mig hemma och kolla på Melodifestivalen, fotbollsmatcher och Bones och inte röra mig ute bland folk.)

Pssst-uppdatering:
Det skrivs intressanta ting i kommentatorsbåset.

Share
66 kommentarer

Melodifestivalen 2010, del 2

Här försöker man twittra som en modääärn en, och så kommer det 200 nya tweets var tionde sekund. Jag kör bloggrapport istället!

1. Manboy med Eric Saade [sa-a-de]. Stackarn har för små kläder och blir på slutet dränkt i vatten. Hur går det nu om han ska sjunga en gång till? Låtens text … humdidum, Manboy, Manboy, Manboy, Manboy, Manboy. Väldigt mycket BWO.

– Vad är en mänbåj? säger Sjuåringen.

Men byter han kläder nu – om han måste dränkas en gång till? Direkt till final. Ha! Då måste han ju bli dränkt igen! Neeeeeeej! Det kom inget vatten! Och där sitter Molly Zandén och gråter flickvänstårar. Och jag tänker på Womanizer med Britney Spears.

2. Hippare hoppare med Andra generationen och frontfiguren Dogge Doggelito i kläder som är både ohippa och illasittande. Vita brallor? Haha, Måns säger att man ska rösta på Dogge om man vill ha en cykel på köpet!

– Hipphopp ska vara coolare, säger Sjuåringen. Yo!

3. Innan alla ljusen brunnit ut med Anna Maria Espinosa som rimmar ”vinden” med ”himlen”. Oj, hjälp, hon sjunger falskt. Ajaj, så nervös. Men jag gillar frippan, lite 1940-talshingel. – Aaaaaaaah aaaaaaah aaaaahhhh! skriker hon och klänningen sitter som en säck.

– Konstigt hår, säger Sjuåringen.

4. Come and Get Me Now med Highlights & Mist och en sångare i *ryyyys* vita jeans. Nämen alltså … 1993? Oj, en som körar vid sidan har knallröda  jeans. Sångaren fladdrar och kniper med handen över micken precis som Charlotte Perelli. Låten är lite som … The Corrs? Hela församlingen vid tv:n kräks, medan Sjuåringen glittrar med ögonen och trallar med:

– Det är ju helt underbart! säger han.

Nu kräks vi lite tystare.

5. Sucker for Love med Pauline som har Mimmi Pigg-frisyr och lite Amy Winehouse-röst. Stencool. Jättejätteduktig! ”My heart is pounding for you” sjunger hon och låter hela överkroppen dunka i takt med musiken. Tyvärr vill jag ha en sådan där klänning. (Får inte. Kallas ålderskris.) Andra chansen.

– Usch! säger Sjuåringen med avsmak.

6. We Can Work it Out med Andreas Johnson, som jag gillar när han inte sjunger med Carola. Men det låter som en annan … ”Jerk it Out”? Nämen se, han har ju samma sångställning som Thåström! Direkt till final.

– Tummen upp! säger Sjuåringen.

7. Underbart med Kalle Moraeus & Orsa Spelemän och en allmogemålad Stratocaster! Men för att vara en elgitarr låter gitarrplonket väldigt akustiskt. Igår på OS-invigningen spelade alla violinister sönder sina stråkar. Här ser det lite lugnare ut. Andra chansen.

– Blärk, säger Sjuåringen.

8. Manipulated med Hanna Lindblad som ser ut som hon … ah, hon som är gift med Michael Douglas men nu sjunger hon ju ”I Was Made for Loving You Baby” utan Kiss.

– Tummen ner! säger Sjuåringen.

Mellanspel med Dolph utspökad i lösflätor och påmålade fräknar. Inte riktigt lika läckert som förra veckans motorcykel, trummor, Elvis och karate. Jag föredrar Dolph som karl.
__________
Ååååh. Måns sjunger Kent med Glada Hudik. De ler mot varandra så att hjärtat smälter och eftersom mitt hjärta dunkar för basket, kommer morgondagens match att bli komplicerad att genomföra. (Det är nu ni rynkar pannan och tänker att jag inte är helt logisk.)

Share
25 kommentarer