Hoppa till innehåll

Etikett: magdans

Svinkallt i Turkiet

Igår morse var det så dags för ballongflygning här i det vackra Kappadokien. Mot min vilja, ska sägas. Jag vill hellre sova/läsa/äta/gå på kaktusar än riskera livet i en luftballong. Brutal telefonväckning kl. 04:30, samling i foajén kl 05:00, avfärd till luftballongsplejset i en liten, liten, fullproppad buss som tillhör ballongföretaget, sedan uppfärd, flygfärd ooooh och aaaaaah och röda kinder samt heurekarop.

Så var i alla fall planen. Klockan tio i fem klev jag ut ur hotelldörrarna och möttes av detta tjoande:

(Jag säger fel: klockan var ju tio i fem, inte tio i fyra.)

Chauffören darrade lite på manchetterna och krypkörde både upp- och nerför de regnvåta, gatustensbelagda vägarna, halkade ut på vägrenen två gånger och backade sönder en stopp-skylt. Men vad gör väl det — ballongpiloten skulle säkert vara bättre, tänkte vi.

Men. När vi klev ur bussen snöade det. (Jajajajaaaa, jag vet att ni har finfint väder hemma i Sverige.) Vi presumtiva ballongåkare tittade på snön, försökte se en väderprognos i det smällkalla nattmörkret, men gav upp och gick in till alla andra drygt hundra ballongresenärer som satt i väntrummet.

Det var samma känsla om när jag åkte slalom i Måttsundsbacken 1977 och gick in och värmde fötterna i ”kaffestugan”.

”Ta för er av vårt kaffebord!” stod det i reklamen och se på tusan — det serverades minsann både dammte och pulverkaffe samt småkakor och vitt bröd.

Själv tog jag fram de ägg jag stal från hotellfrukosten morgonen innan och mitt finfina äggfodral som jag köpte i Berlin.
Själv tog jag fram de ägg jag stal från hotellfrukosten morgonen innan och mitt finfina äggfodral som jag köpte i Berlin.

Sedan väntade vi. Och väntade. Vi väntade så att jag började tala både franska och tyska med främmande människor och till slut gick i armkrok med en turkamerikan som kunde förmedla mer än grymtningar. Efter två timmars väntan hade vi sett

  • rödjackad personal rynka pannan och kedjeröka cigaretter samt spana i fjärran
  • pensionärer överdosera pulverkaffe
  • tre män i mustasch somna
  • luftballongskorgar forslas till luftballonger
  • luftballonger inte blåsas upp
  • luftballongskorgar forslas från luftballonger
  • halva församlingen ge upp och dra från väntrummet.

Jag vandrade planlöst omkring och hittade ett annat väntrum som såg ut så här …

… och gjorde mig hemmastadd. Ett svenskgäng kom och började fråga mig om svenska skrivregler och vips, gick ett par timmar medan snön föll utanför fönstret.
… och gjorde mig hemmastadd. Ett svenskgäng kom och började fråga mig om svenska skrivregler och vips, gick ett par timmar medan snön föll utanför fönstret.

Sedan kom äntligen information: allt var inställt. Det basunerades inte ut via en informatör utan viskades till mig av en kritisk tysk som hade pratat ihop sig med en fransman och en kanadensare och därefter enats om att det här ju var lika amatörmässigt som om det hade skett i Frankrike.

Slokörade klev vi in i den lilla bussen igen och ropade som fnittriga skolbarn ”hjääälp” och ”håll i er” så fort chauffören lade in backen. En nybliven 70-åring som hade fått ballongflygningen i present av sin fru sa stillsamt:

– Jag känner mig på ett förunderligt sätt … lättad.

Snön föll över Turkiet och jag började fantisera om långkalsonger och graningekängor. När jag efter frukosten grävde i resväskan hittade jag ett par shorts som hånskrattade åt mig.

Alltså inleddes dagens turistäventyr inte med ballongflygning utan istället med ett besök i en mattfabrik. Vi fick av guiden veta att det är helt okej att säga nej när försäljarna vill ha oss till att köpa 50 000-kronorsmattor men att vi skulle tacka ja när vi erbjöds turkiskt kaffe med något till. Vi klev in i mattfabriken – och fick världens bästa försäljarargumentation. Först lärde vi oss vilket oerhört fint hantverk det handlar om:

  • Det vi använder är äkta ull med varp av äkta ull.
  • Allt gör vi för hand.
  • Allt sponsras av staten så de 4 800 kvinnorna som arbetar hos oss försörjer hela sina familjer och de får lön även under perioder när de måste vara hemma och hjälpa till med lantbruket. Hela familjen är naturligtvis försäkrad.
  • Varje kvadratcentimeter har tusen miljoner miljoner knutar och varje matta tar fjorton miljarder timmar att göra och varje matta bidrar till att bevara den turkiska kulturen.
  • Allt här är otroligt fantastiskt genuint och se här hur man spinner silke, som vi gör en annan sorts matta av, som …

Mattförsäljarchefen Khan var så rolig, välformulerad och kunnig att jag drabbades av ett plötsligt, obetvingligt behov av att äga en äkta matta. Och med äkta matta menade han ”en handknuten” (som kan ta flera år att göra) och inte en ”maskingjord” (som kan ta en timme att göra).

Kvinnorna som vävde var så flinka att de ombads attKvinnorna som vävde var så flinka att de ombads att sakta ner för att vi skulle hinna se knutarna knytas. Varpen här är av ull, men kan också vara av bomull (och då är mattfransarna vita). sakta ner för att vi skulle hinna se knutarna knytas. N
Kvinnorna som vävde var så flinka att de ombads att sakta ner för att vi skulle hinna se knutarna knytas. Varpen här är av ull, men kan också vara av bomull (och då är mattfransarna vita).
Här ansas sidenmattan som är gjord på sidenvarp.
Här ansas sidenmattan som är gjord på sidenvarp.

Men vad säger Arbetarskyddsstyrelsen om att de inte har höj- och sänkbara arbetsbord och rätvinklade varpgrejer och att de sitter med så krum rygg utan att då och då få order om att göra några armhävningar eller djupandningar?

När alla gick in i nästa rum, dröjde jag mig kvar lite och fick se kvinnorna plocka fram sina mobiltelefoner, messa lite och stoppa musik i öronen. (Hon längst bort messar, hon närmast har sin mobil redo – man ser hörlurarna vid hennes fötter.)
När alla gick in i nästa rum, dröjde jag mig kvar lite och fick se kvinnorna plocka fram sina mobiltelefoner, messa lite och stoppa musik i öronen. (Hon längst bort messar, hon närmast har sin mobil redo – man ser hörlurarna vid fötterna.)
Ett gammalt sidentrick från Kina: man tar kokongerna, lägger dem i varmt vatten i 15 minuter, rör runt med en stickig borste och när man drar upp borsten är det bara att draaaa …
Ett gammalt sidentrick från Kina: man tar kokongerna, lägger dem i varmt vatten i 15 minuter, rör runt med en stickig borste och när man drar upp borsten är det bara att draaaaaaaa …
... trådarna så här. (Mannen var en sidenmästare.)
… trådarna så här. (Mannen var en sidenmästare.)
Nu är allt siden borta. Och inne ligger …
Nu är allt siden borta. Och inne ligger …
… lilla, lilla jättedöda skalbaggen.
… lilla, lilla jättedöda skalbaggen.

Plötsligt fick vi dricka te, turkiskt grumskaffe, raki, vitt eller rött vin och det gjorde vi alla glatt utan en tanke på att vår omdömesförmåga skulle komma att påverkas. Matta efter matta åkte ut på golvet, den ena äktare än den andra. Jag ville omedelbart ta en väldigt blå, modern sak under armen och åka hem med den trots att den kostade 60 000 kronor. ”Tillfället kommer kanske aldrig tillbaka” sa jag till mig själv.

Hur skiljer man en äkta matta från en oäkta? Man går runt den: den ska ha en mycket djupare färg från ena hållet eftersom luggen sluttar. På en oäkta matta står luggen rakt upp och då ser den likadan ut från alla håll. ”Nä nuuuu ska jag ha mig en matta!” tänkte jag. Och sansade mig.

Turkiska staten sponsrar även detta, så man kan betala handpenning, få mattan levererad till dörren och betala vid leverans. Utan ett enda öre i påslag. ”Nämen jag kanske ska välja den ännu större för 70 000?” sa jag till mig själv. Och sansade mig igen.

Försäljarna kom som Egyptens gräsmattor, förlåt, gräshoppor och kunde till och med prata svenska. Jag har kommit på en teknik för att bli av med dem; jag pratar om andra saker än mattor. Hur många barn de har, Ingmar Bergmans filmer, vädret och stjärntecken. (Nej, nu överdrev jag. Det var en av försäljarna som drog upp stjärntecken och räknade ut att han och jag hade ALLT gemensamt eftersom jag var född i början av februari och han i slutet av maj. ”Match made in heaven!”)

Några av mina resekompisar köpte faktiskt mattor. Jag är förstås djupt avundsjuk och fick för att stilla min längtan senare på dagen ta en bild på en mobilkamerabild.

Denna matta kostade bara 31 000! Fynd! Kap! MÅSTE HA!!! (Ni ser: jag har totalt tappat omdömet.)
Denna matta kostade bara 31 000! Fynd! Kap! MÅSTE HA!!! (Ni ser: jag har totalt tappat omdömet.)

Därefter tittade vi på ännu ett tusental stenformatoner, köpte ännu fler sjalar för att finna värmen och så ääääntligen åkte vi hem till hotellet där jag somnade som en stock, vaknade efter en kvart, rusade ner till gymmet, åt kvällsmat och klädde mig fin inför kvällsunderhållningen ”Turkish Night”, som jag hade läst i recensioner skulle vara en trist tillställning där allt var fel.

Turknattens första timme.
Turknattens första timme.

Men det var faktiskt alldeles, alldeles utmärkt. Vi hade ätit på hotellet och fick därför bara lite smånötter och annat krafs att äta på turknattsplejset, men fri tillgång till vin, öl, läsk, vatten och raki. (Man är inte hungrig många minuter under den här resan. När det dukas fram mat som inte smakar så gott [vilket betyder ”inte smakar något”], blir man nästan lite lättad.)

Turknattens andra timme.
Turknattens andra timme.

Den fria tillgången till alkoholen hanterades utmärkt av oss alla. Det kan ha att göra med följande fakta:

  1. Rödvinet smakade vinäger.
  2. Det vita vinet smakade kattpiss.
  3. Ölen var både avslagen och utspädd eller feltillverkad.
  4. Läsken var av Soda Stream-kvalitet; Fanta- och Coca-Cola-flaskorna som stod på borden var öppnade  och påfyllda.
  5. Vattnet var utmärkt.
  6. Rakin var mer än utmärkt.
Raki!
Raki!

Tillställningen inleddes med att jag blev livrädd eftersom folk till synes utan att ha anmält sitt intresse släpades fram i centrum, på den scenliknande rundeln i mitten. De tvingades dansa och delta i ett skådespel … och jag vill inte vara med på sådant. Efter ett tag insåg jag att de hade roligt och alls inte hade puttats upp utan faktiskt kastat sig fram och verkligen hade längtat efter detta. Så teaterapa jag är, vill jag ändå inte delta i tvångsövningar. (Men det är tydligen bara jag som känner det där tvånget.)

Det blev ungefär två timmars föreställning med dans, turkiskt bensprattel, paljettglitter, armvift och magdans som slog oss med häpnad eftersom det var alldeles fantastiskt – roligt, vackert, skickligt och imponerande. Och oerhört läckert. En man i vårt sällskap gav mycket dricks, och fick som tack ett litet, litet paket. Jag tog bild på det:

Litet paket, raki, turkiskt godis. Sedan klämde jag på det lilla paketet. Det innehöll inget annat än en kondom.
Litet paket, raki, turkiskt godis. Sedan klämde jag på det lilla paketet. Det innehöll inget annat än en kondom.

Prick på slaget klockan halv elva var det slut, och då kom bistra, unga, gråklädda män och ställde sig vid kortänden av varje bord. Jag glittrade med ögonen och försökte konversera den här unge mannen, men fick bara en armviftning som betydde ”ut” till svar.

Allvarlig, ung man.
Allvarlig, ung man.

Men på scenen stod då ungefär 30 män från publiken och dansade. Tre av damerna i vårt sällskap hängde på (jag kaaaanske övertalade dem lite) och dansade de också – i flera sekunder innan en JÄHÄTTEARG liten man dök upp och vrålade (på turkiska) att de där sopprötterna från Sverige inte hade där att göra och att det var omedelbar utrymning så det så och fattar ni inte så ska ni få stryk.

Damerna dansar, arg man pekar ilsket.
Damerna dansar, arg man pekar ilsket.

– Hello, why så mad? sa jag och log med mina spretiga tänder.
– Här har man jobbat hela kvällen och vill gå hem och de där som dansar är faktiskt mina polare och de ska dansa hela natten medan ni ska dra åt pepparn! skrek mannen.

(Brasklapp: jag kan ju inte mer än tre ord på turkiska så jag har ju bara översatt på känsla.)

– Nämen hörru, sa jag på svenska. Nu ska vi inte vara arga. Kolla, du är ju så arg att jag känner att jag måste ta en bild på dig. Kan du se liiiiite argare ut? sa jag och höjde kameran.
– Du var mig en underlig liten flicka du. Nu kan jag ju inte vara arg längre. Kära nån, se här, det är komplett omöjligt att vara arg längre! sa mannen (kanske) och såg ut så här:

Lilla, arga mannen.
Lilla, arga mannen.

På vägen hem blev det spontan allsång i bussen, gärna en sång på ena sidan av mittgången och en annan på andra sidan. Jag filmade och skrattade mig halv fördärvad och vår guide Eren spexade och låtsades släta av några av damerna. Det ser så brutalt ut att jag inte vågar lägga ut filmen här utan att först be om lov …

Nu ska vi åka 60 mil genom ett vitt snölandskap! Åååå så skönt att åka till marsvärmen i Turkiet från marskylan i Sverige! Eh.

Share
57 kommentarer