Äsch, den där resan var faktiskt helt ointressant. Jag har inget att berätta eftersom allt funkade och inga propellrar ramlade av, ingen betedde sig illa och jag med fem minuters marginal hann med mitt tåg till Karlstad. Jättetrist ju.
Förutom att det var lite roligt att jag för allra första gången åkte i ett flygplan som var lagat med silvertejp.Skönt då att jag kom fram till Karlstad och får sova på ett dyrt finhotell som har toa inne på rummet! (Fast unken luft. Och fönstren är täckta med renoveringsplast …)
Men jag måste som en nyfrälst älta lite Lycksele igen.
Alla i Lycksele var lyckliga. Visserligen var alla som jag talade med inte från Lycksele och alla som jag talade med var kanske inte lyckliga även om det verkade så. Men ingen klagade över
dagishämtningar
obefintlig egentid
dyra bolån
lövhalka
att barnen bara vill vara inomhus.
Ingen satt och berättade om hur de inte fick in sina föräldrar på rätt äldreboende och ingen hade pluffat till sina läppar. De berättade även att Lycksele faktiskt kallas Lapp-Stockholm ”för det är dit man åk”.
Efter att på mitt omisskännliga sätt ha vandrat runt med öppen mun och tappad haka, kan jag även berätta annat från Lappland:
På affärn har de potatisgratängsrullar som man ska steka i skivor!Sveriges Radios nya logga har de skitit i. Jämför:
På flygplatsen har de en specialskylt.(Förstoring.) Tydligen får Björn Ferry särbehandling som den Zeb Macahan han ju är.Och på Borgarbackens krön finns en arkitektonisk hybrid.
Jag föreläste om de intressantaste skrivreglerna inför 82 kontorsanställda och klockan 16 blev jag upphämtad av flygtaxin – som världens gladaste karl körde.
– Här är helikopterplattan, känd från tv! Och här är kyrkogårn, dit vi alla är på väg! Och där har jag en lägenhet för jag bor egentligen hemma i byn, som ligg 5 mil ditåt! Nu har du tur; jag är den enda taxichaufförn som bär väskorna ända in i gaten! Hejhej på dej!
Lycksele var helt enkelt jättefint och trevligt och campingen (Ansia) var otroligt fin och städad och välskött, så åk dit nu allihop! Fika på Lilla Bageriet och njut av stillheten, lugnet och den friska luften!
Eller så kan ni ju inspektera detta som jag nyss såg på Centralen i Stockholm.Eller göra som i Karlstad: släcka såpass att man inte ser nästan nåt och känner sig mysig som i stearinljusbelysning.
Baconstatusuppdatering från Stadshotellet i Karlstad
Utmärkt på alla sätt och vis! Äggröran var perfekt kletig och croissanten som lade ytterligare fett på bördan var utsökt i all sin krasighet.
När ni nästa gång står på en tunnelbaneperrong och bara vantrivs liiiiiite liiiiiite liiiiite … Tänk då på det här klippet så kanske ni känner er lite mer tillfreds eftersom det ju är alldeles förfärligt i norra Sverige och nästan omöjligt att bo där – preciiis som på min alldeles nyfilmade film från Umeälvens strandkant i Lycksele:
Ja. Jag raljerar. Den här hösten har varit helt fantastisk vad gäller vädret, men för mig har den varit än mer fantastisk eftersom jag å tjänstens vägnar har hamnat på ställen som ligger bortom mångas begreppsvärld.
Men vi tar det från i morse. Eftersom jag gnölar och gnäller över SJ när ingenting funkar, ska jag härmed be att få utbrista i ett tjohooo eftersom jag klev på ett tåg i Eskilstuna 06:47 och klev av samma tåg på Arlanda kl. 08:00. Swooosch! Det var precis som teleportering.
På Arlanda visade det sig att jag skulle ta mig till terminal 3 genom tunnlar och tillfälliga kulvertar, vilket påminde om Harry Potter-perrongen. Min carry on-väska visade sig inte alls vara bäraombordvänlig så den fick jag checka in.
I gate 57 satte jag mig ner och … kände mig som hemma. Resenärerna mot Lycksele/Arvidsjaur ser nämligen inte ut som folk här söderut. Eftersom jag mot min föreläsarvana inte hade på mig plommonstop och snyggkappa, smälte jag in relativt väl och kunde tjuvlyssna på de kepsklädda, jättesnusande fleecetröjorna som inte var alldeles olika de här grabbarna.
Jå.
Dock förstod jag inte ett jota. Men det lät så här:
– Ungefär en skrfnku. Och då sa jag till han att han int kunde använda flihgfro. Om man sku göra det, skull ju viklo och prafku kunna smälla.
– He. He. De är som hjåls i somras. Eller skeltrof!
– Jå. Men int med femmillimetarn.
– Nä.
– Men nånting.
Som varande gammal lulebo vill jag bara påpeka att det inte är dialekten som vållar problem utan hörseln i kombination med ämnet. Vad detta handlade om verkade efter ytterligare fem minuters koncentrerad lyssning vara något slags nyuppfunnet fordon eller maskin med startproblem.
Jag fick relativt lång tid på mig att lyssna eftersom starten blev 20 minuter försenad på grund av en ”säkerhetskontroll”, varpå galghumorn flödade i gaten.
– Ska man vara orolig?
– Jå, det känns ju dumt att ha varit obrydd när man ligger där och dör.
– Famous last words: aj.
– Uschäkta, men jag har hittat en skruv här baki planet. Hör den till flyget eller piloten?
– Ska jag hjälpa till och veva igång han?
När vi väl fick kliva på planet, blev vi av flygvärdinnan beordrade att sätta oss långt bak trots att planet knappt var halvfullt.
– Jahaja. Det är väl för att det blir lättare att sopa upp oss senare när vi ligger samlade i en hög.
– Är du orolig?
– Nä. Jag är rolig.
Jag fick dock inte tillfälle att fråga varför man ska sitta långt bak – är det någon av er som vet?
Den här kärran heter enligt initierad källa Saab 2000 och rymmer 50 älgjägare.
I Lycksele kommun bor 12 600 människor som är utspridda på en yta stor som Norrtälje – i små kluster som kallas byar. De heter bl.a. Betsele, Busjön, Gäddträsk, Lyckan, Rusksele, Rödingträsk och Örträsk och man kan se dem från flygplanet under inflygningen!
Själv bor jag på campingområdet som heter Ansia eftersom det ligger på ”andra sidan” [ann’sia] stan älven.
Lyckseles centrum till vänster, campingområdet till höger.
När jag skulle checka in i den flotta campingentrén, möttes jag av ingen. Datorerna med bokningssystemet stod på innanför disken, alla produkter som var till salu stod framme.
Jag ringde numret på lappen där och blev tillsagd att ta en kopp kaffe. Sagt och gjort – en upphittad kaka slank minsann också ner.
Det enda som inte var fritt tillgängligt i receptionen var internet, för jag kunde inte lista ut lösenordet ”ansia1”. När ägaren dök upp, anvisades jag till rum 3:
– Du går ut och så går du ba 100 meter så är ditt hus där.
– Och centrum – jag går längs älven va?
– Jå. Du ba följer älven.
– Finns det någon sevärdhet jag inte bör missa?
– Det finns en butik med konst- och turistprylar hääär och en med … andra turistsaker hääär, sa ägaren och gjorde två prickar på en karta.
Och det var tydligen inte mer än så. Djurparken är stängd just nu, Underjordskyrkan ligger drygt 10 mil norrut, och Skogsmuseet är stängt på måndagar. Men vad gör väl det? Centrum (som det tog mig 45 minuter att gå till eftersom det var så mycket att titta på) var jättetrevligt och vädret underbart och luften alldeles hög och kall och ren. Och Folkets hus …
… var bland det fulaste jag någonsin har sett. Eller … är det kanske baksidan jag ser?Nej, runt hörnet var Folkets hus om möjligt ännu värre.
Jag köpte en stenugnsbakad surdegsmacka med bacon, ruccola och älg och gick omkring och åt på den utomhus i –7 °C och bara log som ett fån. Och så tog jag naturbilder som en helt normal människa.
Istappar i Lycksele. (De ska tydligen smälta bort inatt.)Nu ska jag koka tevatten i vattenkokaren på bilden …… och krypa ner här och värma mig i sängarna som står alldeles på tok för långt bort från närmaste vägguttag. (Toa finns inte på rummet, ser jag nu.)
Imorrn ska jag föreläsa kl. 09–12. Flyget hemåt går vid halv fem och jag hinner precis hem och sova före nästa resa och när dessa två dygn är till ända har jag jobbat i tre timmar och rest precis hur länge som helst. För så stort är Sverige!
