Hoppa till innehåll

Etikett: lera

Champagnedrejning och ålderdomen

När jag kom tillbaka till Sverige efter ett år på high school i Dallas, hade min familj flyttat till Täby utanför Stockholm. Jag hamnade i en klass som var uppdelad i smågrupper med nästan vattentäta skott och vi var dumt nog otroligt dåliga på att umgås mellan grupperna.

student_tibble_1984
Men på studentbilden från 1984 (som jag har visat upp tidigare) ser vi väldigt trevliga ut allihop.

Under 2015 fyllde alla i mitt gamla Täbygäng 50 år, och oj vad de hade kalas! Det var reunion på reunion och även kompisarna i parallellklasserna bjöd på fest och det spillde över även på 2016, så igår var vi ett gäng som champagnedrejade.

forkladen_dreja
Konstnärlig förklädesbild.

Vi drejade under ledning av en riktig konstnär som 1985 råkade sadla om från läraryrket och sedan dess har försörjt sig som keramiker. Han var så pedagogisk och metodisk att vi allihop lyckades skapa skålar, muggar och krukor trots att vi skvimpade champagne ner på drejskivorna och mot slutet inte riktigt kunde se skillnad på tomater och jordgubbar.

Det var egentligen bara det jag skulle berätta i väntan på att fotbolls-EM sätter igång på riktigt med Sveriges match mot Wales Irland, men jag antar att ni vill veta om det var kul att klegga med lera?

Det var jättekul! När jag blir gammal, ska jag köpa en drejskiva och en brännugn och en helskottas massa champagne!

lera_dreja
Jag gick omkring som Cameron Diaz med lera i håret

Men keramikern hade svårt att vara keramiker nu när hans mamma hade drabbats av alzheimers och hans pappa (båda två över 80 år gamla) inte klarade av att ta hand om henne. Keramikersonen hade helt enkelt fått lägga sitt eget liv på is sedan ett par år. Och nej, det gick inte att få hjälp med ”boende”, för köerna i Stockholm är ohemult långa.

Vilket påminde mig om en dialog jag hade med en italienare. Han hade hört talas om våra ”ålderdomshem”. (Vi pratade engelska, men han sa ”ålderdomshem” på italienskbruten svenskengelska. Liksom [alldereseheeme] ungefär.)

– Varför har ni inte dom gamla hemma? sa italienaren.
– Nämen, dom … dom har de bra på sina ålderdomshem, försäkrade jag.
– Men varför tar ni inte hand om era föräldrar?
– Alltså … vi har ju annat att göra. Jobba och så.
– Men VARFÖR skickar ni bort era gamla föräldrar?
– Dom behöver så mycket hjälp och v…
– Om dom behöver mycket hjälp måste ni ju hjälpa till – inte lämna bort sin mamma och sin pappa!
– Fast …

Jag hade inte fler argument. Men jag kommer säkerligen inte att låta mina föräldrar flytta in hos mig när den dagen kommer, vi har ju … eh … för … Nej, som sagt: jag har inga argument. Italienaren gav sig inte:

– Det är ju lika vansinnigt som att man inte skulle ta hand om sina barn utan skicka iväg dom!
– Eh. Jamen alltså, vi har ju dagis …
– Svenskarna är galna! Komplett galna!

Fast nu kan jag ju berätta för honom om en keramiker, vars mamma …

Share
17 kommentarer

Att dreja mitt i livet

Som ett nyfött barn.

När jag var 7–16 år, tvingades jag att spela piano. Först för en privat pianofröken i Lund, sedan i Kommunala Musikskolan i Luleå. Med noll talang, noll vilja, noll gjorda läxor och noll framsteg på nio år, kändes det tryggt som att landa i skumgummi när jag bytte ut pianot mot en basketboll.

Men under de där hemska pianoåren tog lilla Lotten sig an även andra aktiviteter. Helt på egen hand utan någon som helst hjälp, skjutsning eller initiativ från föräldrarna.

  • I trean gick jag på teaterkurs, men slutade grymt besviken efter ett helt år av ”lära känna varandra-övningar” och diskussioner om det positiva i att man kunde vända även en Shakespearepjäs till att handla om NJA eller Stålverk 80.
  • I fyran lärde jag mig teckenspråk, inspirerad av ”Upp med händerna” som var både ett tv-program och en kortlek. När min farfar blev blind, lärde jag honom helt logiskt de dövas språk ända tills han dog.
  • I femman gick jag på keramikkurs och hade julklapparna färdiga för flera år framåt: knöggliga skålar, förfärliga tavlor och ett otal konstnärliga skor med en hand uppstickande placerades i garderober, på vindar och i stängda källare i hela släkten.
  • I sexan lärde jag mig att dreja. Och som jag drejade! Tyvärr målades alla muggar och skålar i en för hälsan livsfarlig koboltblå färg, så det var ju tur att även dessa tingestar var så fula att de inte användes av släkten. Den hade helt enkelt dött ut annars.

Och det var dit jag ville komma – idag har jag drejat igen. Och som jag drejade! Schwing, snapp och tjohej, så stod tre skålar på rad. Jag hade lera på näsan och i skorna och allt däremellan, inklusive i skavsåren på händerna. Min djefla man till orienterare hade varit stolt om han hade sett mig.

Två av skålarna. Och vet ni – numera slipper man sparka fram snurret! Det finns eldrivna skivor och när man har tillverkat en tunn, smäcker sak ska man föna underverket en stund. Fönarna (inringade) ligger så fina och elektriska bland lerkladdiga pölar och vattenspill.

Så, vilka vill fira jul med mig?

(Ni som tycker att skålarna här ovan är snygga ska veta att de är de inte alls. Än en gång – precis som när jag provade att meditera – är jag sämst i klassen.)

Share
29 kommentarer