I min norrländska släkt har på ena sidan vi rejäla människor som rallare och veterinärer. På andra sidan finns en miljard rejäla prostar och namn som Klockhoff, Wattrangius, Sternelius, Trankil, von Essen, Terserus, Hernodius, Futhie, Plantin, Gyllenspets, Hornaeus, Rålamb, Bryngelsson, Klefberg, Krapp, Renhorn, Steuch [stök], Blanch och Eurenius.
Med andra ord är jag av finfint genvirke. (Egen tolkning, finns inga vetenskapliga bevis för detta mitt påstående.) Jag är en norrländsk huldra med breda axlar, stora tänder och bedrövliga knäskrällen.
Men hur har vi det med legenderna då?
- Min farfar sov 1918 ihjäl en mus, när han insjuknade i spanska sjukan på en resa mot Norge med 10 000 kronor i innerfickan.
- En gammal släkting sades ha dött av ett kobett, när han i själva verket sedan flera decennier led av syfilis.
- En annan släkting pantsatte sin moders silverbestick och rymde till Tyskland.
- Min mormors syster uppträdde på cirkus genom att köra motorcykel på väggar.
Åtskilliga är historierna om ond, bråd död, bedragare, skilsmässor när man inte hade skilsmässor, stöld och lögner samt det allra bästa receptet på palt. Men vi saknar (än så länge) de riktigt smaskiga släktberättelserna. Vi må vara rejäla, men inte särskilt våghalsiga. Förutom mormors syster, förstås.
Men i kommentatorsbåset är det bättre! Jag bad om några spännande släktingar och fick två förtjusande bidrag:
Ninja i Klockrike:
Då anmäler jag studsmedelbums min farfar, ’Krigarn’ kallad enär han var en stor, stark jävel som aldrig drog sig för att klå upp folk. En gång spöade han upp en dragon från Skånes dragonregemente, så farfar själv trodde att han tagit dragonen av daga. Då drog farfar sin färde och begav sig ut på fotvandring till Stockholm, i akt och mening att undkomma lagens långa arm. Det lyckades, mest för att dragonen kom sig och inte alls var avdagatagen.
På vägen försörjde sig farfar genom att göra cigarrer, ty detta var hans yrke, och av detta hampade det sig att blev han en av förebilderna till Bolle i ’Vägen till Klockrike’.
I Stockholm blev han far till ett par tvillingpojkar, Nils och Per. Nils blev bara dryga två år och strax efter honom dog också pojkarnas mor. Farfar, sålunda lämnad ensam med Per, träffade min farmor Ebon, som också hade en överlevande tvilling, dottern Elsa.
Sen fick farmor och farfar en skrälldus ungar till, varav två tvillingpar till. Det sista paret var Sven och Gunnar, och Sven, se det var Fassan, det.
Karin:
Till de mer originella släktingarna hör en sappör som sattes på fästning och fråntogs medborgerligt förtroende i åtta år, samt en elak baronessa, eller som sondottern uttryckte saken ”en ovanligt le kärring”. Sappören gick från att vara dräng till att nästa vecka bli sappör vid Helsinge regemente, vilket får mig att undra lite över utbildningen till till yrket. Han var en våldsam typ som slog min mormorsmor halvt fördärvad. Sedan gick han alltså direkt till fängelse, utan att passera gå.
På farfarssidan kan jag bidra med en vacker vallon från Stjärnsund (”Ingen var så grann som Pierrou”), en krutbrännare samt diverse släktingar med tillnamn som Halvöre, Rus och Drucken.
Tack!
Som ni förstår måste vi nu omedelbums samla fler släktberättelser och skriva en kioskvältare som ger oss försörjning livet ut. Fyll kommentatorsbåset!
